Det finns ju olika typer av vakthundar. Min hund t.ex. är en larmande vakthund. Han skäller alltså om någon ringer på dörren eller om han hör något främmande ljud utifrån. Skulle vi få inbrott på natten t.ex. så skulle han inte släppa in tjuvarna, han skulle stå och skälla tills jag skulle avbryta (vi har aldrig haft inbrott men är ganska säker på att han skulle göra ungefär på detta sätt om det skulle ske). Detta tycker jag är bra och tror faktiskt att han har förhindrat en del inbrott eftersom alla grannar har haft inbrott. Dock så får man självklart inte skälla i tid och otid, utan bara om han hör något ovanligt ljud utifrån och när det ringer på dörren.

Sen så finns det ju hundar som är tysta och släpper in men inte släpper ut och det är ju också en typ av vakthund.

#1 - Jag vet att det finns olika typer utav vakthund, det var dock inte frågan. :P Jag menar mer vad folk tänker på när de hör vakthund, dvs hur de definerar det. För vissa är det självklart att vakthundar ska skälla, annars är det ingen vakthund.

Tack för svaret.. (:

Vakthund är mer för mig en hund som ägaren har tränat så den vaktar, gården,hem eller arbetet nattetid. Jag ser väl en fördel att den talar om innan att den finns innan någon gör intrång.

För mig är vakthund att den skäller när någon knackar eller ringer på på dörren. Sen finns det ju tränade med men jag anser att det första jag nämde är vakthund med.

Den ras jag har är en sk "urhund" och den har alla sina ursprungliga egenskaper kvar och där ingår vakta djur, gård och familj. De skäller inte på alla ljud utan man både lär den och den lär sej själv också vad som den bör larma för och inte (två, tre skall). Dock får jag dom inte att ge fanken i att skälla varje gång grannens katt går förbi vilket den, enligt min mening, allt för ofta och jag är 110% säker på att den gör det för att det är kul att reta hundarna! :-D

Vad händer om en objuden kommer in eller någon de inte känner… Om en ny kommer som de inte träffat förut… De håller sej på avstånd och kan morra om man inte tydligt visar att den som kommer är en vän. De är reserverade och på sin vakt tills de är säker på att den som kommer har goda avsikter sen är de som vilka glada hundar som helst. Om någon smyger in i huset… de morrar så pass dovt att de verkar 3 gånger större än de är och smyger mot ljudet, sedan när de har synkontakt så skäller de mörkt och dovt. Om personen då inte avlägsnar sej så börjar de cirkulera (morrandes) runt personen och föser på så sätt personen från huset eller tomten och om personen inte rör sej fort nog så kan den få sej ett och annat nafs i baken :) De skadar inte eller gå till attack utan de "bara" snyggt och prydligt vallar bort den eller det som inte ska vara här.

Ha denna ras i en lägenhet är inget jag skulle rekommendera iom dess larmande samt dess behov av att ligga ute och hålla kollen på omgivningarna.

Det finns ju olika sorters vakthundar…

Har en tempelhund, han är en larmhund så han larmar ju på dörren.. Sen en vit herdehund, förvisso valp, men märker redan nu hur han skäller ut människor (tack skvaller).

Oj missuppfattade kanske…
För mig är en vakthund en hund som inte släpper in oinbjudna där den vaktar.

#5 - Vad har du för ras?

#7 - Ja, du missuppfattade med ditt inlägg i #6, men tack så mycket för synpunkten i #7! 

För mig när jag tänker vakt hund så är de en sådan hund som måste komma och nosa, man få inte ha ögon kontakt med hunden för då biter den och ägaren ser sen om det är ok att personen gå in efter hunden "gått med på det" Vatt med om detta o höll på att skita ner mig när jag träffade denna hunden -.- Vi va tvugna att ställa oss på trösklen och hunden morrade så vi fick inte gå in innan han fick lukta färdigt, sen när han gick DÅ va de ok att gå in o då kunde man göra vad som. DET är en vakthund för mig, sen som du skriver ovan att de finns olika sorters vaktning. Men denna är extrem men det är va jag iaf koppla till vakthund :P

monstermash, en hårig sak ;O) (ej min hund på bilden men en i samma ras)

#10 - Det sa mig ingenting… Vilken ras är det?

Jag har ju haft shar-pei, som för mig varit ypperliga vakthundar (dom är ju jakt-och vakthundar).

Varnar med grova skall om det kommer okända och stod ivägen så ingen vågade gå in oanmält här, men så fort jag hälsade på folket blev hundarna superglada över att vi fick besök

För mig är en vakthund just en som varnar och vaktar, men den behöver för den delen inte gå till överdrift och försöka bita. Mina shar-pei skulle aldrig ha bitit något, men deras grova skall och modiga hållning gjorde att ingen främling vågade gå in här utan att jag sa att det var okej - dom visste ju inte hur snälla hundarna egentligen var.

För mig är en vakthud en hund som släpper in människor men inte ut!

Här är engelskan bättre - watch dog, guard dog och protection dog.

Watch dog kan vilken hund som helst vara - en Chihuahua är en utmärkt "watchdog", då en sådan bara behöver skälla och upplysa folk om att "det kommer någon!"

Guard dog är ofta stora, kraftiga hundar med rejäl kroppshydda som antingen attackerar ett hot (Bullmastiffen ex. skulle trycka ned tjuvjägare i marken tills skogvaktaren - hundens ägare - kom dit), eller står ivägen och spänner blicken i det.
Det finns de som släpper in vem som helst men inte släpper ut, och de som inte släpper in alls (utan tillstånd från ägaren då).

Det finns två typer här - de som vaktar inomhus, oftast de släthåriga mastifferna, och de som ska vakta fårflockar utomhus, som Pyreneerhund, Ovtjarka-raserna m.fl. De jobbar på liknande sätt, men de är samtidigt väldigt olika.

Protection dog är hundar som tränats till skydd, ofta typ Schäfer, Belgisk vallhund osv. De ska alltså (om jag inte är felinformerad) attackera på kommando, och mig veterligen har det lite eller inget att göra med territorialitet eller dominans (som man annars kan säga att vakt är), utan helt enkelt är ett kommando, en "lek" för hunden. (För människan som kommandot används på är det dock allt annat än lek. )

Det jag oftast menar med vakthund är nummer två.

VARNING FÖR MINDRE BOK, det blev mycket mer än jag tänkt mig.

Min hund (Perro de Presa Mallorquín) passar också in i den andra kategorin. Rasen är en vaktande mastiff/bulldogg från Mallorca och Menorca, där de skulle vakta skepp och hamnar redan på 1700-talet. Wikus, som nu är 2½ år, började visa vaktbeteenden redan vid tolv veckors ålder (tiden då det första "socialiseringsfönstret" stängs), men började ta det på riktigt allvar i April förra året, vid 23 månaders ålder. (Då slutade jag ha honom lös när vi går ut sista kissrundan på gräsmattan, förutom nu på vintern när det är så lite folk ute och jag känner mig säker på att jag kan få honom att stanna.)

Då började han bli mer misstänksam mot främlingar och framförallt när det är mörkt ute. Dagtid älskar han alla hundar som inte beter sig för instabilt, och ignorerar vanligen människor som inte gör något konstigt (som att sitta ned, eller bete sig underligt), men när det är mörkt ute blir han misstänksam mot allt som rör sig eller låter.

Han reser ragg och morrar, och när jag tycker att det räcker så säger jag varken nej eller fy åt honom (att vakta är ju hans jobb, det är i hans gener och delvis anledningen till att jag skaffade honom), men inte heller något ömkande "Det är okej". Utan det jag märkt fungerar bäst är att glatt och självsäkert säga att det är bra, det räcker nu, och säga, mer med kroppsspråk än med ord, vilken fjant han är.
Då blir han bara glad och som vanligt igen - jag har tagit honom på allvar men visat att det inte är något att oroa sig för.

Han älskar människor och hundar som han träffat mer än några gånger (t.o.m Schäfern i grannskapet som vill döda honom), men som sagt, är misstänksam mot främlingar som beter sig underligt.
En gång stod vi på en liten gräsmatta mellan en väg och en parkering. En man kom plötsligt springande i en väldig fart mot oss, från parkeringen, och jag hann inte förstå vad som hände. Jag hann inte tänka, så jag hann inte hålla ordning på Wikus, så när mannen passerade oss slängde sig Wikus i kopplet på honom (han sprang ju väldigt nära), och sedan visade det sig att han skulle till busshållplatsen på andra sidan.

En annan gång (när Wikus var bara ett år) stod vi i en trappuppgång vid en dörr. En man skulle ned för trappen ovanför oss, tvärstannade och frågade om det var okej att han gick förbi. Jag sade "Men visst, gå du" (Wikus hade ju inga bekymmer alls med att folk går förbi), så han gick… förutom de sista metrarna just förbi oss då han SPRANG med en jäkla fart, och Wikus flög såklart på honom då han trodde att han anföll oss. Hade han bara gått hade det ju inte hänt något alls.

Och en annan gång, nu i vinter, gick vi sista kissrundan runt ett hus bredvid vårat, i mörkret. När vi rundat huset stod det en man och rökte på andra sidan, vid sin dörröppning. På andra sidan gräsmattan stod en kvinna med sin Schäfer, som började skälla rejält åt Wikus. (Den hunden är vanligen snäll men nu blev den smått tokig.) Wikus brydde sig inte alls, han bara stod och kissade och tittade på Schäfern. Sedan när vi gick tillbaka, från Schäfern och mot huset där mannen stod och rökte, blev Wikus plötsligt upprörd och började morra och resa ragg. Jag trodde det var några stora tegelstenar som låg i buskarna framför oss som han såg, men nej, han stirrade mot mannen ett par meter från oss.

Wikus morrade och mullrade som ett lejon och stirrade på killen så jag undrade om han behövde byta byxor efteråt. Det var bara 20 meter hem, men det var en gång jag inte fick tyst på Wikus, jag vet inte varför han blev så upprörd över den där mannen som bara stod där, när det inte var ett problem en minut innan.

I kort - jag fick vad jag ville ha, en hund som (jag vet att det här inte är rumsrent men det skiter jag i så länge jag kan hantera och ta hand om min hund! ) jag kan känna mig trygg med utomhus, som inte är för vaktig (han är ingen Fila Brasileiro) och som ändå är trevlig med folk som visar sig vara snälla.

Han är ändå inte var mans hund och jag skulle hellre bo mer glesbefolkat än ett stort hyreshusområde med tusentals människor. Springer det runt barn så måste jag korta kopplet och hålla koll så att ingen kommer för nära - han fick lära sig att vara okej med barn som yngre och har lärt sig att de kan vara snälla, men jag vill inte "testa hans gränser" om man säger så med barn som springer för nära och skriker, när jag vet att han kan hoppa på vad han anser vara ett hot.

Han är snäll hos veterinären men tycker det är småläskigt, för allt är nytt och främmande och han är ju misstänksam av naturen. Vill han inte hoppa upp på bordet så får jag lägga mig halvt (med armarna) på bordet så vågar han också. Han vill inte att veterinären tittar på tänderna (han biter inte men drar undan och "fjäskviftar" med svansen) så jag får göra det istället.

Så han är lite speciell om man jämför med de hundar jag levt med förut (sheltie och whippet), och lämnar jag honom någonsin hos en hundvakt så måste den nog få lite "utbildning" av mig i hur man hanterar honom först, för en vakthund som Wikus är inte något man bara går ut med lika lätt som en glad Cavalier exempelvis, speciellt inte i en så icke-hundtolerant kultur som Sverige. (Här finns inget rum för en hund som inte vill ha småbarn som hänger över halsen och drar den i öronen.)

Tycker ni det här låter vansinnigt så kan jag säga att det är möjligt att jag får det att låta värre än det är. Men i många fall underskattar folk sina hundars "farlighet" snarare än överskattar/överdriver den, jag menar, hur många gånger har man inte hört "Han skulle aaaaaldrig göra någon illa, han är världens snällaste!" eller efter en attack "Hon har aldrig gjort något sådant förut! Jag förstår ingenting!"

Nu vet jag inte vem jag citerar, men det var någon som sade att det är "Bättre att man tror att man har ett lejon i kopplet och agerar därefter, än att tro att man har ett lamm i kopplet." (Det är precis vad många med vakt/kampraser tror att de har - ett lamm.)

Mitt mördarlejon nedan.