Valet av sankt bernhard var av ren slump så svärmor födde upp och vi föll för rasen helt enkelt.
Sankt bernhard har med höfterna, armbåg och även med ögonen.
Men höfter&armbåge är vanligt bland tunga raser tyvärr.

#1 Problem pga tyngd kan mycket väl ha att göra med att man avlat fram mer tyngd men inte mer benstomme så att säga.

Vi har golden, en ren slump då jag fick jobb hos uppfödaren. Utställningsvarianten. Jag tycker det är synd att man delat på raser så som man gjort. Golden har problem med höfter, armbågar och ögon (PRA?). Jag är inte så jätteinsatt i avelsarbetet men det verkar som att man har tagit tag i det. Däremot är det fel att man får avla på tex C-höfter. Det enda kravet är att höftledstatus ska vara känd. Detta är en så pass utbredd ras så jag ser inte vitsen med att använda hundar med C-höfter eller sämre.

#2 Ja det finns nog olika anledningar. Är glad att våran tik är av slankare typ, bättre för lederna osv :)
Är alltid noga med att kolla upp sånt :) Vilken man såklart ska vara:P

Har en Vit herdehund. Ville ha en hund som skulle kunna hänga med på allt, rasen fick inte vara sjuk och skulle gilla att arbeta samtidigt som den skulle kunna ta det lugnt någon dag. 

Den vita herdehunden har inga kända sjukdomar, HD/ED förekommer lixom alla stora raser.

Jag har haft flera schäfrar, men som haft allergier, höftledsfel, den jag har nu har hjärtfel (medfött).

beslöt mig för att köpa en sankt bernhard, hon blev 8 år, och fick avliva henne för livmoderinflammation, som snabbt utvecklades till sepsis (blodförgiftning). Hon hade ett c på hö-höft, och autoimmunsjukdom.Denna tik var inte alls överviktig, veterinären sa att han aldrig sett en smal sankt bernhard, så jag fick faktiskt högt betyg för hennes kroppshydda. Många tror jag ger sina hudnar för mycket mat, man måste ju hålla koll på hullet.

När min schäfer som jag har just nu försvinner, kommer jag inte att köpa någon mer schäfer, pga alla fle som jag haft med denna ras, och som avlivats tidigt. Det kommer att bli en ny sankt bernhard.

Jag har två papilloner. Hälsostatusen på rasen spelade in väldigt mycket när jag valde ras. Hade helt klart blivit en cavalier om det inte vore för den dåliga hälsan.

Papillonen lider av två kända problem, PRA och patella. En hund med konstaterad PRA får inte användas i avel, kända anlagsbärare får heller inte användas i avel (tex avkomma till hund som lämnat valp/ar med PRA). Vad jag har förstått så får däremot hundar med pattella användas i avel, i alla fall med mild grad. Men då paras denna med en patella-fri hund.
I stort är papillonen en väldigt frisk och långlivad ras. De problem som är kända jobbas det aktivt med att komma ifrån.

Dagens papillon är väldigt lik dåtidens papillon, eller phaléne som är ursprunget till rasen. Det är en väldigt harmoniskt byggd ras som klarar och mår bra av ett aktivt liv. Storleken, dvärg, har dock lett till lite problem med pattella.

Mina två följer rasstandarden bra, med Excellent respektive Very Good på inofficiell utställning. Dom är även hundar som hänger med på allt utan problem och som älskar att jobba. Dom är ännu inte ögonlysta eller pattella undersökta men det ska göras under nästa år. Stamtavlan är dock helt fri från problem.

Jag är väldigt stolt och glad över hur rasklubben arbetar och tar ansvar för de problem som faktiskt är kända inom rasen. Personligen tycker jag dock att avel med hundar med pattella, oavsett grad, är helt onödig då det är en relativt stor ras.

#5 Då blev hon ganska gammal ändå, sanktbernhards brukar ju inte bli mer än 8-9 i regel :)
Ja vi fick beröm för Lillan med när hon röntgades att hon hade bra kropp, hull osv, då känner man sig stolt :)

Kan tillägga att jag tycker att det ska finnas en gräns för lägsta ålder (även för hanar) vid avel kring samtliga raser. Där tycker jag att Papillonringen borde bättra sig. Minst 2½ år tycker jag att en hane ska vara för att få avlas på. Detta för att hinna få en bild av hanen både hälsomässigt/fysiskt och mentalt.

Jag har valt en frisk ras vars rasklubb har jobbat igenom att de öht inte får ställs ut på annat än internationella utställningar.

Border collien avlas enbart på användbarhet, vilket också leder till att man avlar på friska hundar - de andra håller inte i arbete!

Det finns tydliga avelsprogram för att komma till rätta med de få "vanliga" sjukdomarna i rasen, vi ögonspeglar och höftledsröntgar alla hundar som ska användas i avel tex, och utöver arbetsmeriterna så är det krav för att få annonsera ut kullen på valphänvisningen.

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köpa en hund av en ras som är kraftigt förändrad utseendemäsigt - korta nosar, korta ben, obefintliga eller hårt krullade svansar, överflödig hud eller tunga hängande öron är för stora inskränkningar på hundens välmående för att jag ska vilja stödja sådan avel.

Tacka vet jag hundar som är gjorda för att kunna leva ett glatt hundliv och kommunicera effektivt med andra hundar!

Har en labrador. Vi föll för rasens egenskaper, hon är utställningsvarianten. Trots friska föräldrar o noggrant val av kombination, så har vi inte en frisk hund, vi visste om ad/hd felen och detta har vi inga problem med som tur är, men allergin… då (2006) hade jag ingen aning om att allergier va ett sådant stort problem inom rasen.
Rasen avlas fel tycker jag, alla champions är tjocka(av fetma vill jag påstå och inte avslappnade muskler som vissa säger sig) och även min tik har problem med vikt, just nu ligger har hon rätt bra hull men det pendlar. Matfanatiker är hon också på kuppen.

Tycker det är dåligt att många utställningsvarianter blir så extrema :(
Kommer inte köpa en utställningslabbe igen, Trots att hon är min prinsessa och alltid kommer vara.

Det här skulle jag kunna skriva en mindre bok om… men kort sagt, ja, det spelar stor roll för mig.

När jag först började intressera mig i det här problemet, sommaren 2008 (några månader innan Pedigree Dogs Exposed först kom, ett lustigt sammanträffande), ville jag jättegärna ha Japanese Chin eller King Charles (utan Cavalier) Spaniel, och fortsatte sukta efter dem i flera år.

Det var inte förrän tidigare i år som jag till slut bestämde mig, efter att ha lärt mig mer om just brakycefala raser, för att inte stödja den aveln. Jag skulle kunna ta en omplacering så uppmuntrar jag inte uppfödandet av dem per se… men ändå riskerar jag att få en hund som lider och är sjuk (Charlien har ju även samma hjärtproblem som Cavalieren, och samma "konstruktionsproblem" med öron och ögon, hur det är med syringomyeli vet jag dock inte), och jag vill dessutom flytta till ett subtropiskt eller tropiskt land, och där skulle en brakycefalisk ras lida ännu mer.

Skulle jag skaffa en liten hund nu så skulle det definitivt bli en Volpino Italiano. Ursprunglig och frisk, och kan leva i över tjugo år.

Jag bojkottar helt raser där den större delen av rasen har allvarliga problem med sjukdomar och/eller osund konstruktion. Därför blev hunden jag skaffade 2010, en av de minst extrema och utställningsavlade molosser som finns.

Rasen kan kallas både Mallorkansk mastiff och Mallorkansk bulldogg, men jag har på sistone bestämt mig för att bara använda det senare namnet. Dels för att jag blev trött på dialogen "Vad är det för ras?" "En Ca de Bou". "Kadebo?" "En Mallorkansk/Spansk mastiff." "Aha, en mastiff… då blir han ENORM alltså!?" "*Suck* Nej, det är den minsta mastiffrasen".
(Tro mig, det där hände flera gånger.)

…och dels, framförallt, för att jag vill visa folk att det här är hur en riktig bulldogg ser ut. Som ett exempel, i Augusti 2009 var jag på Medeltidsveckan i Visby. Jag trodde att jag såg en Ca de Bou i folkmassan. Jag såg aldrig huvudet, det kan ha varit en ung Bullmastiff eller något.

Men när min mamma undrade vad det var för hund jag letade efter i folkvimlet sade jag "…en spansk bulldogg" och hon brast ut "en BULLDOGG?" och tänkte sig väl ett flåsande, snörvlande missfoster (jag får be om ursäkt, men det är faktiskt vad de engelska och franska bulldoggarna är idag), och förstod inte vad som tagit till mig helt plötsligt.

Men så var det alltså inte. En riktig bulldogg, i min mening, är en atletisk hund med en imponerande fysik, stark nog att hålla fast i en tjur, och snabb och smidig nog att fly undan den (som Ca de Bou, amerikansk bulldogg, eller för den delen pitbullen).

Visa mig en enda engelsk eller fransk bulldogg idag som skulle kunna göra det. De bär enbart namnet gemensamt med sina förfäder, men ändå är det de plattnästa, rynkiga, flåsande utställningshundarna som varken kan andas, para sig eller föda naturligt, som folk tänker på när de hör "bulldogg". Och det vill jag ändra på.

Nu har jag blivit så anti allt runt utställningsaveln och tänkandet många har när det gäller uppfödandet av rashundar (jag tycker absolut inte rashundar i sig är fel, det kommer ni aldrig höra mig säga och i regel gillar jag inte blandrasuppfödning), att jag riktar in mig nästan enbart på mer naturliga, ursprungliga raser.

Jag skulle kunna tänka mig en Ca de Bou till men inaveln är läskig (Wikus farfarsfar, farmorsfar, farmorsmor, morfarsfar, morfarsmor, mormorsfar och mormorsmor är alla rejält inavlade, med samma hundar om och om igen 5-8 generationer tillbaka, och det gäller en stor del av rasen) - de kanske är friska nu, men hur länge till?

De flesta Ca de Bou ser ut som de gjorde för över hundra år sedan. En typisk spansk individ idag, en hund från 1905, en från 1700-talet… och den (i mitt tycke) tragiska varianten (de har oftare kortare nos än sådär) som är mer populär i bl.a. Polen, Franrike, Ryssland med mera.

Jag skulle kunna tänka mig en Alano Español annars som en alternativ molosser (mindre utställningsdrabbad molosser än så finns nog inte, och till skillnad från Ca de Bou är rasen inte nyligt rekonstruerad, men jag vet inget om hur det ser ut i stamtavlorna, och de är inte erkända någonstans så det blir svårt att få garanti för hälsan), men sedan är jag inte säker på om jag vill ha en till bulldogg/molosser nu. (Ca de Bou är den mallorkanska bulldoggen, Alano Español den spanska).

Mest troligt blir nästa hund (men jag har ingen brådska) en Tamaskan. De är inte erkända någonstans, men deras eget register sköter saken i mitt tycke mycket snyggt, speciellt sedan grundarna kastats ut (de förfalskade stamtavlor och ljög om vad de korsat in, med mera). De som är kvar är mycket noga med vad som avlas på, både vad gäller fysisk hälsa och temperament, och mycket mer ursprunglig än såhär kan inte en hund bli.

Det skulle då vara North American Indian Dog, som jag också funderar på, fast de föds bara upp i USA så då skulle jag få åka en bit, för att inte tala om möta rasen rejält innan jag bestämmer mig för något (den närmaste finns i Tyskland vad jag vet). De har avlats i 26 år och är rätt linje/inavlade också, men har så som jag förstått det fått en del nytt blod inkorsat. Dock skulle jag behöva se bevis för det, och prata med andra ägare av rasen om hälsa och temperament.

Här är en bild på Old Hemp, som anses vara BCns "stamfader". Ca 1890, när border collien slutade vara en hundtyp och blev en ras. Ingen kan tveka på att detta är en BC, eller påstå att våra moderna hundar skiljer sig speciellt mycket från "orginalet"!

http://www.gis.net/~shepdog/BC_Museum/Permanent/EarlyHistory/OldHemp.jpg

Queen Victoria med sin border collie "Sharp" och en målning av samma hund (ca 1860):

http://3.bp.blogspot.com/_TgZU5tQSskI/TStfH7FqMwI/AAAAAAAABNk/LpTUFL_x3Tw/s1600/QueenVictoria%2526Sharp.jpg

http://4.bp.blogspot.com/_-GbegCZNlt8/SXmV0I8kLrI/AAAAAAAABNk/EKktArst4hk/s400/Queen-Victoria-and-Sharp-border-collie-1865-large.jpg

http://thehistorychicks.com/wp-content/uploads/2011/09/Victoria-at-Balmoral-Sharp-border-collie-1867.jpg

http://4.bp.blogspot.com/_TgZU5tQSskI/TStfSO4ZQlI/AAAAAAAABNs/fgsEsOpWsqs/s1600/Sharp+portrait.jpg

Modern, arbetande border collie finns i ett otal varianter, eftersom vi skiter i utseende när vi avlar. Det innebär att alla hårlag, färger, örontyper och storlekar som är funktionella, är tillåtna.

Här är en bild på mina tre, som alla är av olika kroppstyp:

https://fbcdn-sphotos-d-a.akamaihd.net/hphotos-ak-ash3/525878_10151196749708666_1397381636_n.jpg

Att jag valde rasen Pomeranian var jag alltid drömt att ha en sen jag var liten.

Men vi fastnade för schäfer, men jag konstaterade när jag skulle välja egen hund att schäfer var inget jag skulle kunna ha plus ganska så många sjukdommar.

Pomeranian är ju rellativt friska de största sjukdommarna är ju Patella och BSD. Men många lever långa friska liv, många lever utan sjukdommar och dör av gammal ålder vid 15 års ålder.

Hade rasen varit sjukare hade jag ju aldrig tagit bestämt mig för att ha en. Men sen kan jag tycka att vissa uppföddare går för långt.. tycker tex att ansiktet börjar bli lite för platt på vissa… jag väljer ju hellre en som har ett mer räv ansikte än den önskevärda teddy björn ansiktet.

Sen så har jag åsikter om detta med att klippa dem.. just för att de finns dem som vet hur man klipper för att få en hund som INTE ska vinna att vinna… Tex om den har för korta ben eller för mycket vinkel.. så vet de hur de ska klippa hunden bättre.

Men de är därför jag ska komma in och röra om i grytan! 

Jag valde tollaren för att jag ville ha en arbetande retriever.

Tyvärr håller tollaren på att delas upp i en utställningsvariant och en arbetande variant. Utställningstollarna har mer päls, är grövre och oftast sämre mentalitet.

Tollaren har PRA, HD och tollarsjukan,

• SKK:s hälsoprogram för ögondefekter innebär att hundar som ska användas i avel ska vara ögonundersökta inom ett år före betäckningen. Registreringsförbud råder för avkomma efter föräldradjur med PRA, för avkomma efter föräldradjur som tidigare producerat avkomma med PRA samt för avkomma efter föräldradjur som är avkommor till djur med PRA.
• SKK:s hälsoprogram för höftleder kräver att båda föräldradjuren är höftledsröntgade och ID-märkta för att avkomma ska registreras i SKK. Hunden ska vara höftledsröntgad och röntgenplåtarna ska vara avlästa före ev. parning. För att resultatet ska bli officiellt måste tollaren vara minst 12 månader gammal.Tollarklubben ställer högre krav på föräldradjuren än SKK, då klubben kräver att föräldradjuren ska ha höftleder utan anmärkning (gamla avläsningssystemet) eller A alternativt B (nya avläsningssystemet) för att förmedla valpar via valpförmedlingen.

Klubbens arbete mot tollarsjukan som fortfarande är ny

"Avelsrådet har i samarbete med SLU (Svenska Lantbruksuniveritetet) tagit fram en hälsoenkät som klubben skickat ut per post till ägare av alla hundar som är födda 1999 och 2000. Den ligger till grund för SLU´s forskning på "tollarsjuka" och fungerar som en inventering av våra tollares hälsostatus.
Enkäten finns dels som en pdf-fil som kan skrivas ut och skickas in per post och dels som ett formulär som kan fyllas i direkt på hemsidan.

SLU är också mycket intresserade av att få in blodprover från tollare med misstänkt sk "tollarsjuka" (se kort information om sjukdomen här). De är också mycket tacksamma för prover från hundar som är nära släkt till sjuka individer. Blodprovet bör åtföljs av en speciellremiss som finns här"

#11 En liten fundering bara. Du tar upp väldigt ovanliga raser i ditt inlägg, anser du att det inte finns tillräckligt "friska" raser inom de godkända och mer traditionella raserna? Bara nyfiken.

Nja, dels så är det ju faktiskt så att vad gäller molosser så finns det nästan inga vanliga molosser som även är friska och med sund konstruktion.

Engelsk bulldogg, Fransk bulldogg, Engelsk mastiff, Mastino Napoletano, Dogue de Bordeaux, Bullmastiff och så vidare… inte så imponerande hälsostatus. Cane Corso, Amerikansk bulldogg, Presa Canario, Broholmer och Tosa är väl något bättre (inte värre än Ca de Bou vad jag vet), men jag väljer ju inte ras *bara* på hälsa.

Vad gäller Volpinon så är det nog det enda jag skulle kunna tänka mig bland de små raserna, ja. Bichon-raserna är också extremt friska (Malteser exempelvis når lätt 15+ år och har inga kända rasbundna sjukdomar), men deras hår krånglar till det för min del. Jag vill inte ha hund med "skägg" och rakar man ned dem åker även morrhåren, något jag inte vill utsätta min hund för.

Och vad gäller Tamaskan och NAID så är det dels vildmarksromantikern i mig  (= vill ha en så ursprunglig hund som möjligt), men också för att dylika raser är för arbetsinriktade. Vet inte riktigt hur hälsan ser ut med raserna som är nära besläktade med Tamaskan, som Siberian Husky och Alaskan Malamute, men Schäfer (som de har i sig) är ju såklart ingen kul historia.

Vad gäller helt andra rasgrupper som jag inte tog upp men som är vanligare (vallhundar, fågelhundar) kan jag inte riktigt uttala mig om, då jag inte är så intresserad av dem och har inte fördjupat mig i dem. Men jag skulle inte skaffa en hund med tunga hängöron (ex. spaniel), eller för mycket päls, något som drabbar praktiskt taget alla spanielraser, settrar, och även ibland retriever och vallhundar (ex. collie). Gillar inte att man avlar på päls som bara tjänar ett syfte i utställningsringen, och bara ställer till det både för hund och ägare.

Tänk t.ex. hunden som blev årets hund för några år sedan, en amerikansk cocker - då pensionerades hunden från utställningsringen och matte sade "Nu kan hon äntligen få springa i skogen (= slippa sin päls)!"
Tänka sig - en jakthund (Cocker spaniel) som är så rastypisk (vann ju alla utställningar) att den inte kan springa i skogen.

Eller Lhasa Apson som vann Crufts i år. Hon får inte ens gå på promenader (kan nog ordna källa om det behövs), utan bara traska runt på den polerade lilla bakgården, för pälsen får ju inte smutsas ned eller förstöras… vidrigt.
(SJÄLVKLART hålls inte alla pälsraser på det viset, det vet jag, men det är på det sättet och för det syftet pälsen skapats, och jag vill inte behöva klippa ned min hund var och varannan månad för att rasfolket bara tänker på rosetter och pokaler.)

Jag har en Australian shepherd. Sökte en hund som kunde hänga med på "allt", hundsporter eller vardagslivet med cykelresor osv. Hälsa spelade förstås in. Aussien är en förhållandevis frisk ras. HD/ED förekommer, liksom katarakt och CEA (ögonsjukdomar). MDR1 återfinns i rasen (och andra collieraser). Min Loke har lång svans, men natural bobtail och halvsvans finns också.

Jag köpte min aussie från en uppfödare som går främst på att hundarna är arbetsdugliga (de bor på gård och har sina hundar som just gårdshundar, ursprunget, hjälper till att valla osv). Jag själv gillar inte alls den ökande trenden av fluff-aussies som vinner i ringen, med jättemycket päls och som börjar gå mer och mer åt berner sennen-grovlek. Jag kommer överge rasen om det är så den slutligen ser ut. Vad jag skulle välja istället vet jag inte. Koolie, om den fanns och var godkänd i Sverige kanske.

När vi skulle skaffa hund så letade vi efter en ras som inte hade blivit modifierad och blivit sönderavlad och som för oss är en riktigt hund,
därför blev vi väldigt fästa vid Bergshundarna i rasgrupp 2. 

Dock fanns det ett problem och det var att dom just är för Tunga,kraftiga och stora vilket kan leda till hälsoproblem av den orsaken
och många av dom raserna har sjukdomar som Höftledsdysplasi (HD), Armbågsledsdysplasi (ED).

Men så finns det Leonberger som är en nättare ras än vad ex. Landseer, Sankt bernhardshund och New Foundland är.

Efter mycket efterforskning och att ha pratat med Leonbergerägare så stod det klart att vi skulle ha en Leonberger för att göra historien kort.
Med dom egenskaper som rasen har med mentalitet och hur mångsidig den är så passar den in i vårat liv perfekt och vi kommer med stor sannorlikhet skaffa en till framöver.

Det finns ingenting hos rasen som vi ser som negativt förutom sjukdomsbilden som endå går till förbättring och i stort är Leonbergen en sund ras.

Vi ville ha en gammal ras som inte har blivit modifierat pga samhällets normer och om man tittar på bilder på Leonberger från 1900-talet
så skiljer sig Leonbergen inte nämnvärt från dagens hundar.
Givetvis finns det skillnader även inom rasen och det finns både mindre och större hundar men jag tycker dock att rasen i stort är väldigt jämn och det finns inga utställnings/arbetsvarianter, eller några utseendemässiga defekter som inte gör att hundarna kan leva ett normalt hundliv.

Det är en arbetande gårdshund som är mångsidig och idag är det inte ovanligt att se arbetande Leonberger även fast den beskrivs som en sällskapshund.  Av våran erfarenhet så är det en väldigt aktiv hund som tycker om att arbeta både med kroppen och huvudet och är en väldigt självständig och egentänkande ras som behöver leva ett aktivt liv.

SLBK (Svenska Leonbergerklubben) arbetar aktivt med att förbättra rasen och jobba emot dom sjukdomar som finns, och göra
Leonberger ägarna medvetna och öka kunskapen om dom sjukdomar som rasen har. SLBK lägger stort ansvar hos Uppfödarna att dom måste betona vikten av att röntga både för hundens och rasen skull och oftast så följer många valpköpare detta råd.

På senare tid har det kommit fram att Leonbergen med ett par andra raser lider av Osteosarkom (Skelettcancer) vilket har gjort att Leonbergen är med i ett forskningsprojekt.   Leonberger ägare uppmanas att lämna in blod på hundar från 5 år och uppåt. Givetvis är det inte alla hundar som blir drabbade men tycker det är bra att det uppmärksammas och att Leonbergen har fått den möjligheten att vara med i forskningen kring Osteosarkom för att ha möjlighet förbättra rasen.

Generellt sett är det en frisk ras som inte har några större rasbundna sjukdomar och på SKK hemsida på raspresentationen står det att
Leonbergen är trots sin storlek en relativt frisk ras, dock förekommer hjärtsjukdomar, höftledsdysplasi (HD) och tumörer.
Inom rasklubben arbetar man aktivt för att uppmuntra uppfödare att följa upprättade avelsrekommendationer.
Medellivslängden ökar stadigt och i dag är det inte ovanligt med en leonberger på 10–11 år.

Leonbergen är till trots inte en utav dom raser som är populära och mycket kan bero på storleken och den har ännu inte blivit sönderavlad
och massproducerad. SLBK jobbar aktivt med att bredda avelsbasen och inavelsgraden får inte överskrida 2,5% beräknat på fem generationers stamtavla. Dom har även satt ett avelstop på en maxgräns på 91 valpar men det rekomenderade antalet är 36 valpar på en livstid.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Leonbergen och eftersom det är en ras som står mig varmt om hjärtat försöker jag läsa och lära mig så mycket om rasen i allt. Sammanfattningsvis tycker jag att SLBK arbetar väldigt aktivt med att förbättra rasen och enligt dom rapporter och vad jag har läst så ser det ut som att Leonbergen går åt rätt håll, vilket jag som en galen Leonberger ägare tycker är jättekul och bra och jag hoppas att vi kommer få njuta av dessa underbara hundar flera år framöver.

Länkar på bilder på Leonberger under åren:

http://users.skynet.be/douxgeants/pages/us/origines_leo.htm

http://www.hdserv.com/leonberger.htm

http://www.slbk.com/

Förresten, något jag tänkte ta upp i det sista inlägget men glömde - jag har blivit lite småkär i Azawakh, dels för att de ser så konstiga ut (jag har konstig smak ), och dels för att de är så gamla, ursprungliga och härdiga. Det lär dock inte bli någon vinthund för mig igen på länge, så jag nöjer mig med att betrakta dem på avstånd.

Vinthundar överlag (både i grupp 10 och 5) är ju väldigt friska och sunda, även om det finns undantag (såvitt jag vet är den Skotska hjorthunden en rätt sorglig historia, och Borzoien och Afghanhunden har definitivt drabbas av utställningsaveln, exteriört sett).

Skaffade Tax för att dem ja ni jag vet inte säkert. Bra spårhundar och trevliga. Enkla att ha.med överallt. Är väldigt frisk ras. Alla hundar till avel ska ögonlysas om jag inte minns helt fel. Sen får ju vissa problem med ryggen men det är inget genetisk. Dock är det ju ingen direkt tävlingsras så nästa hund om jag får välja blir antingen en vit herdehund eller någon spaniel. Kommer dock inte kunna släppa Tax. Är Tax biten så att säga.

#20 Diskbråk är ett vanligt problem bland taxar tyvärr.

hos mig började det med att vi sökte efter en hund som vi kunde ha under sommaren(ex. ngn som behövde passning eller så). Så då såg jag e annons att man kunde få ha en hund i 3 månader,dock har dom varit hos oss i ett år nu då vi inte kan få kontakt med uppfödaren. När vi fick veta mer info via mejl var det dags att åka dit och prata. Hon frågade vilkens slags hund vi sökte efter(liten,stor,familjehund,hårlag,vad vi skulle ha unden till osv). Vi kom då fram till tibbenese,som är en korsning mellan tibetansk spaniel och pekingese. efter en månad eller två så kom Snuttan och Busan till oss. Efter eungefär en vecka så försökte jag se om jag kunde hitta en bild på en urspunglig pekingese. Resultatet var chockande! jag var helt stum!

Pekingesen idag: http://www.breederretriever.com/photopost/data/721/pekingese4.jpg

En Pekingese från år 1904: http://i264.photobucket.com/albums/ii199/Billie_70/Pekingese1904.jpg?t=1231241051

Tibetansk Spaniel: http://www.marthastewart.com/sites/files/marthastewart.com/images/content/web/pets/akc/2009Q4/tibetspanakc_bloom_l.jpg

en bild på Snuttan och busan

När jag valde att köpa Nelly, min irish softcoated wheaten terrier, ville jag helt enkelt ha en hund i mellanstorlek som inte fällde (allergiker i familjen som tål denna typ av päls) och som kunde hänga med på det mesta. Fatnade för wheaten terrier och kollade upp hälsostatusen som såg väldigt bra ut så då blev det så. Wheaten terriern är en ras som är friskare än genomsnittet och är ofta pigga och friska upp till hög ålder.

Bedlington terriern är en ras jag kärat ner mig i för många år sedan, det är en ras som passar mig väldigt bra. Rasen är dessutom en frisk ras där många av hundarna lever mer än 14år.

Mina raser är alltså relativt friska raser med hög medelålder och det tycker jag är viktigt vid val av ras! Av de djur som blir sjuka finns det vissa sjukdomar som är vanligare än andra. Bedlisarna har endel problem med hud, öron och ögon. Det finns även en sjukdom som heter koppartoxikos men då man dna-testar alla valpar så ser man till att det inte föds några hundar med denna sjukdom idag. Wheaten terriern har endel problem med hud, mage och njurar.

Min wheaten terrier Nelly är nu 10år och hon har under sitt liv brutit av två tänder, skurit sönder en trampdyna, haft våtexem en gång och opererat bort juvertumörer två ggr och har nu två fettknölar + små nya juvertumörer i de juverdelar hon har kvar. Hon har varit hyfsat frisk med andra ord och hon är en väldigt pigg och glad 10åring som älskar allt och alla. Dimma är nu 2år och har haft öroninflammation en gång (det hade hon när jag tog över henne vid ett års ålder) och hon hade dessutom klåda. Klådan hennes gick över när jag bytte till ett bättre foder och bytte schampo, öronen plockar och rensar jag regelbundet för att hon inte ska få inflammation då hon tyvärr har lite trånga öron och ganska riklig hårväxt ner i öronen.

Jag har en olde english bulldogge och jag tog henne som omplacering så jag har inte valt rasen utan individen. Vad jag förstått är det viktigt att kontrollera höfterna hos föräldradjuren - det känns som många avlar på skit idag… Det är ju en ras med kortare nos och därför måste man kontrollera så att andningen inte låter ansträngd. Man bör vara observant på hudvecken så att det inte samlas smuts och bildas bakterier. Hudproblem och allergier har jag hört kan vara problematiskt inom bulldoggs-raserna.

Jag hoppas att seriösa uppfödare tar tag i denna relativt nya ras i sverige och gör gott för den, eftersom jag tycker att den är underbar. Hennes kroppsbyggnad känns sund. Hon hässjar aldrig och andningen låter inte ansträngd och hon har så grunda hudveck att det inte samlas smuts i dem. Hon känns i allmänhet som en frisk och sund hund. :) Jag hoppas det håller i sig.

Jag hoppas framtidens bulldoggar ser ut mer såhär! Rasen är inte en erkänd ras i sverige.

#24 Sååå fin <3

Vi valde Tax. Det är en frisk ras (billigast premie i Agria) och vi kollade upp rasbundna sjukdomar. Diskbråck talas det mycket om. När jag läst statistik om taxen så verkar det som att en frisk Tax som inte får diskbråck i stort sett aldrig är hos veterinären. Om den däremot fått disbråck kan det blir dyrt och många veterinärbesök. Vanligaste dödsorsaken hos taxen är påkörning.

Vi kollade med uppfödaren att hur denne tänkte kring diskbråck och avel. Vi fick ett seriöst och välgenomtänkt svar. Vi kände att vi kunde lita på att denna person inte var ute efter att "kränga iväg massa valpar" utan hade en plan och tanke med sin avel.

Taxen är ju en frisk ras men ja det finns diskbråck och det är till viss del ärftligt. Huruvida ryggröntgen som man börjat ställa krav på i andra nordiska länder är tillförligtligt vet jag inte, åsikterna går i sär. Jag tycker däremot att man måste fortsätta forska på området och ta alla hundar ur avel som haft ryggproblem.

Rasklubben har höjt åldern för förstagångsparning just för att man ska hinna se om föräldrarna och deras föräldrar fått diskbråck (som är vanligast efter 3 års ålder). Jag tycker att rasklubben tar ansvar för att förbättra. Däremot vet jag inte om alla uppfödare är lika ärliga med att rapportera in antalet diskbråck och mörkertal kan därför finnas.

Ögonsjukdomen PRA har också funnits som rasbunden. Taxklubben har fortfarande rekommendationen (och krav för att få annonsera ut valpar på hemsidan) att föräldrarna är ögonlysta.

Rasstandarden kan jag inte så jättebra men det jag skulle önska är att man är försiktig med att inte avla på allt för lågställda hundar (alltså inte allt för korta ben) så att funktionen och hälsan bevaras.

Jag skulle absolut byta ras (även om det skulle vara en stor sorg) om taxen blev sönderavlad. Jag kan inte stödja sjuk avel! DET ÄR HUNDARNA SOM FÅR LIDA för att människan vill tjäna pengar eller "forma" sin egen hund.

Vår hund har haft ont i ryggen en gång och vi befarade diskbråck. Som tur var visade det sig "bara" vara en sträckning!!! Vi var så lättade! Men jag skulle aldrig avla på honom.

Jag  har hört att man säger att taxar inte ska gå i trappor eller leka för hårt, inte hoppa upp och ner i soffor osv. Men om man avlar på så sköra hundar så är det ju inte sunt!!! En Tax är en jakthund och ska vara så pass hållbar att den kan leva ett vanligt hundliv och gå i trappor utan att ryggen går sönder.

Men jag vill bara säga hur mycket jag älskar denna fantastiska ras! Underbara små individer!!! <3

#26 Min mormor och morfars Tax fick diskbråk och han är efter utställningssläkt, bra såna med.
Jag tror det har med deras långa ryggar osv att de får lätt diskbråk, inte ärftlighet, men det är vad jag tror och observerat själv :)

Diskbråck hos Tax är till stor del ärftlig. Det är dvärgväxten (ämnet som gör de korta benen) som orsakar diskdegeneration. Finns även hos andra småväxta raser. Men diskbråck är inget som många taxar drabbas av, det är ett fåtal som tur är. De allra flest taxar får långa och friska liv! Upp emot 15 år ålder är ju rätt valigt för taxen att bli :)

#28 Det beror nog helt på vem man frågar ang den saken.
Jag tror personligen inte det är ärftligt helt och hållet.

#29 Hur menar du nu? Om det inte vore ärftligt så skulle ju alla raser drabbas i princip lika mycket. Så är absolut inte fallet. Här finns intressant fakta om diskbråck på tax: http://www.allroundtax.se/rygg.html (Märkte nu att jag inte kan länka från mobilen tydligen… Ni får kopiera och klistra in.)

Jag valde min ras, chinese crested dog, för att delvis är den allergivänlig då sambon är allergisk. Och sen är det mycket hund i litet format.

Men problem har dom.. Det kommer mer och mer allergier, autoimmuna sjukdomar, patella och några ögonsjukdomar (som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på).

Rasklubben är medveten om detta, så alla avelshundar ögonlyses och kollas för patella.

#30 Som jag förklarade innan? Att jag tror att det det uppkommer lätt på dem pga deras långa ryggar osv, inte just ärftligt via vissa linjer t.ex.
Jag tror att det har med deras kroppsform att göra ect.

Jag har läst om diskbråk osv på gymnasiet bland annat när vi lästa djursjukvård mm ;)

På taxklubben kan man ladda ner en PDF fil om forskning på området, kan ej länka det.

Där framgår det att det är just anledningen till alla diskbråcksfall inte är som många tror, taxens långa rygg utan de korta benen. Det är genom en medvetet framavlad skelettrubbning som kallas kondrodystrofi som taxen delvis fått sitt utseende. Hos vissa raser ger kondrodystrofi även försvagade ryggdiskar.

Sen finns det säkert diskbråck som uppkommer på andra sätt, precis som för oss människor :) (Har själv ett diskbråck sedan förra året).

Men visst finns det ärftlighet, som någon annan nämnde, så skulle ju annars diskbråck inte drabba taxar så hårt. Det finns ju andra långryggade raser; drever, basset, corgi… som inte är lika överrepresenterade…

#32 För mig är det du säger ett bra exempel på hur uppfödare som inte tar sjukdomar på allvar resonerar. Man är övertygad om att det förhåller sig på ett visst sätt och tar därför inte till sig vad forskningen säger.

Det är fakta att diskbråck hos Tax inte hänger ihop med rygglängden, däremot med genen som ger de korta benen. Samma gen ger också försvagade ryggdiskar vilket ökar risken för diskbråck.
Det är också fakta att det finns forskning som visar att arbarheten vad gäller diskbråck är hög, d.v.s. det är i allra högsta grad ärftligt och därmed möjligt att påverka genom avel.

Så här såg taxen ut för 100 år sen… Viss skillnad.