Att vara tonåring och ha hund
Jag är 15 år och har två hundar. De är köpta som hela familjens men jag ser de praktiskt taget som mina egna då det är jag som tar ut de på 8 v 10 promenader, och det är jag som tränar dom. Detta är något jag gör för att jag själv vill det, och jag känner verkligen att hundar är mitt kall! Det är något jag var född till att göra. Iochmed att jag fick min första hund våren 2011 så hittade jag mig själv på något sätt. Självklart gör jag annat också, jag dansar 2 dar i veckan och umgås med kompisar osv. Men jag kan inte komma ifrån att hundarna har gett mig en mening med mitt liv, och det känns så sjukt underbart att jag har haft turen att hitta detta så tidigt i livet! Sedan jag fick mina hundar så har jag dessutom blivit så mycket mognare och jag prioriterar nya, viktigare saker i mitt liv.
Jag vet att det finns fler i min ålder som har hund här på sidan, hur känner ni? Är hundarna bara en hobby för er eller är det något mer? Hur har ni förändrat sedan ni fick hundarna? Är lite nyfiken bara, dessutom ville jag dela med mig av mina känslor för hundar - de är för stora för att hålla inne! 
"Haters gonna hate. Potatoes gonna potate" - Luke Brooks
8/5-13 & 1/6-13
Hund är både en hobby och en livsstil. Hugo är en familjemedlem som hänger med på allt jag gör.
Tänkte på att du skriver "Självklart gör jag annat också", helt ärligt gör jag inget annat än som i grund och botten handlar om djur/hund. Jag går ju i skolan, där duger det för mig att umgås med vänner. Jag har aldrig tyckt om att vara hos vänner eller att ha vänner hos mig. Ska jag någonstans ser jag till att Ronja kommer med. Ronja är med mig överallt. Så, hon har faktiskt gjort mig mer mogen, lärt mig prioritera, ta ansvar m.m. Hon är alltså en livsstil för mig :)
Jag är 16 och har en egen hund. Vi köpte henne för två år sedan och hon var egentligen hela familjens, men det är jag som har uppfostrat henne och lärt henne allt hon kan. Det är jag som har kämpat för att hon skulle bli så underbar som hon är. Jag tar ut henne på långpromenader, och jag är den enda i hela familjen som har gjort det hittils (har två syskon som bor hemma). När jag flyttar så kommer jag att ta med mig henne, och det har hela familjen full förståelse för. Hon sover i min säng på nätterna, om jag sover över hos någon kompis så följer hon med, hon är bredvid mig hela tiden när jag är med henne.
Innan vi köpte henne visste jag absolut ingenting om hundar. Jag visste ingenting om hur man uppfostrade en hund eller tog handom den o.s.v. Men när vi väl hade fått henne så lärde jag henne grunderna (sitt, ligg, vacker tass o.s.v) på mindre än två veckor. Då förstog jag hur kul det var att ha en hund. Jag förstog vartefter hur man skulle göra (och jag läste en del på internet också). Nu består ungefär hela min vardag av hundar. Jag är inte med kompisar på fritiden, bara i skolan. Eventuellt så är jag med min bästis och hennes hund också. Så min hund är praktiskt taget mitt liv. Jag kan inte ens sova utan henne.
Jag känner att jag har mognat och lärt mig att ta ansvar efter att vi skaffade henne.
Måste bara visa hur min lilla fis såg ut första gången jag träffade henne, bara 5 veckor gammal 


Jag fick min första alldeles egna hund när jag var femton, hon är tio år gammal idag :) Innan jag fick henne så hade jag tagit hand om familjens hundar i ett par år.
Jag har alltid varit väldigt djurintresserad och har alltid älskat hundar, men med Tia så vaknade nog ett ännu starkare intresse då jag började gå lydnadskurser och umgås med annat hundfolk.
Min andra hund köpte jag när jag var 19.
Ja, det är en livsstil och jag skulle nog kunna säga att jag har gett upp en del annat för att kunna ha hund, och det är inte alltid helt lätt att få ihop det när man lever själv. Såfort någon träff/fest/tillställning kommer på tal så går tankarna direkt till hundarna och hur det ska lösas med dom osv. Har hundarna vart själva mycket en dag så kan man inte sticka iväg på någon hundfri aktivitet på kvällen och skulle dom bli sjuka så är det bara att spendera sina surt förvärvade pengar på veterinär ;) Så ansvarsfull blev man nog någonstans påvägen.
Men det ger ju så otroligt mycket! Man träffar dessutom massor av trevliga människor om man ger sig in i "hundsvängen" :)
Jag fick min hund när jag var 16. Hade innan det tränat och umgåtts mycket med hundar, jag hade inget annat på hjärnan än hundar. Önskade mig en hund mer än allt annat, men trodde aldrig att jag skulle få någon. När jag var runt 12 så fick jag lära känna en bordercollie som jag fick gå ut mycket med, vi hade väldigt kul ihop även om hon var lite speciell i sättet. Hon lärde mig mycket och det fick mig att vilja ha en egen hund ännu mer. Så när jag var 16 gick min livs dröm i uppfyllelse, jag kom in på hundlinjen på gymnasiet och fick en hund!
Jag har gett upp en hel del, har förlorat en del vänner när jag skaffade hund, dom tröttnade nog på mig och mitt tjat antar jag. Jag gillade heller inte att festa så värst mycket, jag var hellre hemma med min hund. Dom vänner jag har kvar nu är såna som själv är hundintresserade eller såna som bara accepterar att jag har hund.
Så ja, Hugo är mitt liv, utan honom skulle jag nog inte komma någonstans i livet.
Jag har två hundar, en vuxen tik på 5 och hennes valp på 1. (Är då egenuppfödd) Jag har hundarna både som hobby och livsstil, och ibland också jobb :) Och nu när man letar gymnasie måste man ha något med djur att göra, där hundarna får följa med såklart. Min första hund fick jag när jag var tre och sedan har det bara rullat på. För fem år sedan fick jag min lilla Engla som jag har utvecklats med (utställning) och kommit långt med. Nu är det att tävla Kiara (Englas valp) och meritera henne också, eftersom utställningarna är väldigt viktigt för både mig och hundarna. Jag är snart 15 ;) Engla och jag myser framför en film :)