Jag tror det är jättebra att göra som du gör nu - skriva om allt. Skriv av dig, ordentligt. Har du pratat med NÅGON om hur du känner? Om inte annat så borde väl din skola ha en kurator eller liknande som du kan prata med och få hjälp av så att du kan komma över allt det jobbiga som varit.

Det är självfallet tungt att bli av med en älskad vän, inget snack om saken, men om allt annat i livet blir lidande pga det så kan det vara väldigt bra att få hjälp.

Jag har pratat med två av mina kompisar, och min mamma, men de ger som inte så mycket, dom bara sitter och håller med och sånt klarar inte jag av, jag vill disskutera och ha andras åsikter i va jag ska göra, hur jag ska göra och varför jag bör göra…

i våras var jag på vuxenpsyket här och pratade med en läkare och en psykolog ca 1 gång per vecka (var tänkt att vi skulle starta en utredning om just bipolär och add som går väldigt aktivt i släkten) men dom friskförklarade mig och sa att de mesta bara var "påhittat" För att jag vill ha en anledning att må dåligt(?) så..

Jag tycker också att det kanske kan var en bra idé att hitta någon att prata med, såsom kurator eller liknande. Det kan hjälpa oerhört att få prata med någon. Det är ju nått du kan prova i alla fall, och se om det är nått som hjälper just dig.

Gällande den nya hunden så får du se till vad som är bäst för dig och hunden. Jag tror att en hund kan hjälpa nått otroligt, men om du känner att det är nått som du inte riktigt klarar av just nu och att hunden blir lidande så är det kanske bäst att lämna tillbaks honom.

Ja, de är ju de, han blir lidande, jag skäms för att skriva de, Eller ja, ens för att tänka det (!) men jag blir nästan äcklad av att se han och veta att han måste ut, att han måste ha mat, att han måste träna på diverse grejer, att hans klor ser hemska ut (dock inte mitt fel då han är livrädd för klosaxen…) osv. och detta är inte rättvist alls mot han! För han är verkligen en av dom goaste gossarna jag någonsin träffat!

De var ju de jag körde på när Zilla hade gått bort, skaffar jag en till så blir de bättre, Så har de varit tidigare (med andra djur dock) dör en så kan jag fylla ut platsen och den nya kan hjälpa mig vidare, men i detta fann verkar det blivit helt tvärt om..

Kanske du behöver en liten paus från hundarna?
Låter nästan som det och det är ju förståeligt efter att du förlorat en kär vän..

har funderat på de, att släppa de helt och hållet tills jag gått ut, skaffat mig ett vettigt jobb och fått allt på plats… Men de kan bli lite komplicerat då jag har hundlektioner 2-3 gånger i veckan :/

Jag förstår hur du känner =/

En vecka efter jag köpte hund nr 2 så dog hund nr 1. Hela min värld rasade och hund nr 2 blev hela tiden jämförd med hund nr 1. Det blev inte lättare av att hund nr 2 var en problemhund, som jag ville ha under tiden jag hade min "felfria" nr 1. Men sorgen över den ena hunden och problemen med den andra blev för mycket att ha och göra med samtidigt. Då jag råkar ha diagnos som du beskrev ovan så reagerade jag lite extra "överdrivet" när min hund dog, gick in i väggen totalt.
Som tur var "kom jag över det" hyfsat efter ett halvår med hjälp både åt mig och hjälp med träningen av min hund. Det slutade ganska lyckligt med att jag och den nya hunden tillslut fann varandra, han var en vilsen själ, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, och på något vis klickade det tillslut när jag hade gnällt klart om att han inte var som min första hund.

Men sen är det väl så, att man aldrig riktigt kan komma över en väns död, det går inte en dag utan att jag tänker på hund nr 1 samt hund nr 2 som nu också lämnade mig förra året.

Jag tror det är ganska naturligt att jämföra en ny hund med den man saknar, men jag lärde mig tillslut att förstå att den nya hunden är en annan individ med andra behov. Och träningen lär inte gå framåt om man aldrig ser möjligheterna med hunden man har.
I slutändan var det hund nr 2 som faktiskt lärde mig att koppla av och hitta lugnet i mig själv, då det var nödvändigt för att han inte skulle göra utfall vid hundmöten. Så det som är "dåligt" kan faktiskt vändas till något bra om man bara tillåter sig själv att vara öppen och se möjligheterna med sin nya kompis.

Hoppas det löser sig någorlunda för dig! =/

Usch så hemskt! Tacksam för att du delade med dig av detta! De kommer jag ta med mig :)

Jag har valt att lämna tillbaka Slash som hunden nu heter eftersom jag inte vet hur länge detta kommer att ta, min förra deprissions period (2 år sen) höll i sig i 4 månader och jag vill verkligen inte att han ska hamna i en sån skymundan som han kommer göra, Dessa änslor med att jämföra blir starkare och mer för varje dag som går, de finns vissa ställen jag inte tillåter han att ligga på eftersom de är/var Zillas plats.