För min del är tyvärr i princip alla jag känner helt oförstående. Jag och sambon bestämde oss nyligen för att köpa en shetland sheepdog när jag har gått klart min utbildning, och när jag glatt berättade nyheten för min familj så fick jag reaktionen *tystnad* och sedan "nä, inte fler" (jag och sambon har två katter). Detta trots att de vetat i flera år att jag har ett stort hundintresse, samt att jag extrajobbat som dogwalker i över ett år nu. I och med att jag inte har en hund så har jag heller aldrig lärt känna andra hundmänniskor på brukshundklubben eller liknande.

Mina vänner skrattar åt mig, inte så mycket för hundintresset men desto mer för kattintresset. Faktiskt har jag inte en enda person, utom min sambo, som alls förstår det här med att ha ett stort djurintresse - och det gör mig rätt ledsen ibland. =/ Är era bekanta lika oförstående?

Min pappas sida av släkten har aldrig stöttat mitt hundintresse till fullo. Stundvis, men inte alltid. Trotts att flera i min familj tävlat tidigare i högre klasser i lydnad m.m. Nu när jag är äldre så är de mer förstående (eller så har de gett upp med att påverka mina intressen helt enkelt..), men när jag var runt 15 år och ville iväg på agilitytävlingar - kunde det höras suckar. Likaså då jag ville träna på klubben - du kan väll bara ta en promenad med hunden?

"det är dyrt", "om du inte kan betala det själv ska du inte åka iväg på läger.." etc. (läger där jag hade råd, men önskade få lite bidrag så jag skulle ha lite pengar över etc) Dvs. allt handlade om ekonomi. Även fast jag hade råd och sparade så blev det ändå negativa kommentarer. Min bror fick sina fotbollsträningar betalda, åkte iväg på cuper och de hejade verkligen på honom. Flera sporter gick han i. När jag gick på ridskola fick jag det betalt, likaså när jag gick i dans. Sedan slutade jag… Och hundintresset var inget man kunde stötta på det sättet. Jag har haft turen att ha en mor som delat mitt hundintresse helt enkelt!

Men i mångas ögon är dessvärre inte hundar mer än bara djur. Som skitar ner, kostar pengar och tar tid. Min pappas sida kan, och har alltid varit, lite halvt negativa i mitt hundintresse. Inte för att de inte älskar hundar, utan just det där med träning och tävling förstår de sig verkligen inte på.

Jag blev känd som "hundtjejen" i skolan och bland vänner - och även så som många ser mig idag. En roll som jag tar på mig utan problem. Alla som jag känner och umgås med vet om mitt enorma hundintresse. Och för dom som inte accepterar det faktum att jag som ungdom hellre väljer att sitta i vallhagen en hel dag än att gå ut på krogen - ja dom vinkar jag glatt bort.  Ärligt talat mår jag bara dåligt att umågs med människor som talar illa eller gör narr av mina intressen. Dom klarar jag mig utan.

Jag är i byn känd som: Hon med alla hundarna.  :)  Alla häromkring, och de jag känner Vet att mitt största intresse är att jobba med hundarna, och aldrig någonsin har jag hört något negativt. Nån har väl frågat hur många jag egentligen har, hahahaha men aldrig negativt.

Fast, jag är ju 46 år och folk har väl förstått sedan länge …. fniss

Min mamma förstår sig inte på alla hundsporter, hon tror att man bara har hund för promenader och sällskap så hon förstår sig inte alls på mitt hundintresse MEN hon betalar alla kursen jag vill gå på och alla andra utgifter som tillkommer när man har hund och skjutsar mig till alla träningar. Pappa är mer förstående då han själv älskar djur men han hatar att jag prioriterar hundsporten framför ridsporten då pappas största dröm är att jag är med i VM i hoppning och det har han strävat efter enda sedan jag var 3 år och fick min första häst. Även pappa betalar allt som har med hundarna att göra. Dock trivs han väldigt bra i sökskogen och skjutsar mig mer än gärna till alla mina sökträningar och han ställer gärna upp som figurant. Alla andra i familjen förstår det inte alls och ska alltid klaga på att jag inte har något liv, att jag aldrig kommer att komma någonstans i livet med hundarna, att allt bara är slöseri med pengar (trots att det inte är dom som betalar) osv. Vännerna förstår inte att jag inte alltid kan följa med ut på krogen då jag har träning/tävling dagen därpå, inte hittar hundvakt om mamma och pappa jobbar natt osv och då blir dom sura, dom tycker även att jag är "töntig" som håller på med hundsport…

Citerar min sambo då: "Jaha, det är dags för hunden igen. Vore roligt att se dig nån gång!" och "Kommer det en till hundpryl in i lägenheten måste jag flytta, finns ingen plats!" Haha 

#2 och #4. Vad märkligt att hästar ses som "mer respektabelt" än hundar egentligen. Nu kan jag ingenting om hästar men jag ser dessa hobbys/livsstilar på ungefär samma sätt: att vilja ta hand om och träna med ett djur. Eventuellt tävla. Lägga ner en massa tid på djuret för att tillgodose dess behov etc. Jag menar både häst och hund har bott på herrgårdar och slott i historien så det borde inte vara fulare med hund.. häst är visserligen mycket dyrare men ändå. hm.

#3. Skönt!

Jag förstår inte hur jag har haft sådan "otur" att enbart hamna med folk utan respekt för mina intressen. Det är som att det är OK att ha katt - så länge man inte bryr sig särskilt mycket om den. (jag tar mycket god hand om mina katter, curlingmatte :P). Eller, man får ha en hund, men även där, så ska man egentligen inte göra så himla mycket med den. För då är man töntig.

#5. 

Min mamma har alltid stöttat mig. Hon tycker om hundar, det enda hon inte gillar är allt hundhår som hon klagar över. Men trots det så fick jag köpa en egen hund (Bino) när jag fortfarande bodde hemma trots att vi då redan hade en hund (blandras) hos henne som hårade ner :P. Det är mamma som skjutsar till kurser, utställningar osv och hon tycker själv att det är roligt att få komma iväg lite. Pappa stöttar mig med till 100%. Det var han som gick hundkurser med vår Golden (jag var alltid med och kollade på). Så han älskar själv hundar och stöttar mig och tycker det är kul att jag och Bino faktiskt vill göra saker (utställningar, kurser osv). Han hjälper till om jag inte har råd och har inget emot att följa med mig och kika på utställningar och sånt då han själv tycker det är roligt. De flesta av mina kompisar är förstående. De vet att Bino är mitt allt, visst kanske de inte är fullt lika intresserade av hundar som jag. Men de är positiva till det vi gör och det uppskattar jag :).

Hela min familj och mammas sida av släkten har varit väldigt prositiva och tycker att det är roligt att jag ägnar mig åt något "vettigt" som de brukar säga ;D 
Min farmor däremot är skeptisk, hon säger att jag kommer tröttna och att hon kommer få rätt. Hehe. Men min farmor är ganska pessimistisk överlag så jag bryr mig inte om vad hon säger faktiskt.

Några av mina vänner tycker att jag är konstig för att jag tackar nej till att åka till stan och shoppa för att jag ska gå på skogspromenad eller åka till BK. Haha. Men det bryr jag mig inte om heller :)

Själv fick jag höra från min farfar för några veckor sen att skaffa hund var det sämsta beslut jag tagit och att hela min framtid är förstörd typ. Men han har alltid varit pessimistisk av sig och är ju gammal och förstår inte att man visst kan ha hund fast man inte är pensionär. Så jag bara skrattade lite och lät det gå in genom ena örat och ut genom det andra.

De flesta i min närhet förstår dock mitt stora hundintresse även om det finns dom som inte gör det, som min farfar t.ex. Men vad dom tycker skiter jag fullständigt i. Min pappa är nog den som är mest förstående och ställer ofta upp och skjutsar mig och hunden till brukshundsklubben eller andra ställen.

När jag skaffade hund så bröt några av mina vänner kontakten med mig, vet inte om det berodde på det eller på något annat, men antar att dom tyckte det var lite jobbigt att jag hade hund, kändes som det iallafall.

Nästan alla jag känner är själva djur/hundintresserade och en del av mina vänner har hund så vi träffas och tränar så ofta vi kan.

Man brukar ju fråga "Hur mår du?" - men sen jag fick Hugo så är standardfrågan "Hur mår ni?"

Hugo följer med mig överallt dit hundar är tillåtna eller där det funkar i praktiken att ha med honom, och folk har vant sig vid det nu.

Min mamma gillar honom men är inte pigg på en till hund. Pappa däremot älskar Hugo, är kanske inte jätteintresserad i just det här med hundsport men engagerar sig definitivt i Hugo-sysslor när jag ber om det. Och hävdar att han är jätteuppfostrad (han har nog inte träffat så många hundar i sitt liv )

Så folk har accepterat att jag och min hund mer är 1 person en två individer 

Men, mamma följde med till min första tävling, tittar på när vi tränar i trädgården, går ut och joggar med Hugo, och gosar lite också förstås 

Min mamma är väldigt positiv, antagligen för att hon själv älskar hundar och skulle vilja ha en. Pappa va väldigt negativ i början. Han tyckte att jag förstörde mitt liv och måste satsa på studierna mm. Men nu när han ser hur mycket hundarna betyder för mig och hur mycket dom hjälpt mig så är han, ja kanske inte positiv, men inte längre negativ i alla fall. Hundarna har förändrat mitt liv så drastiskt (till det prositiva) så det är liksom omöjligt för honom att vara negativ nu.

Vänner har jag inga så det är inga problem. Trodde inte jag behövde det heller utan att djuren liksom räckte. Men nu har jag börjat träffa andra hundintresserade och stormtrivs i det umgänget. Det är så mycket lättare att vara social och trivas i andras sällskap när man har en delad passion!

#12. Jaa vad kul för dig! Jag tror nog att din pappa bara ville dig väl, egentligen. Förhoppningsvis har han ändrat åsikt nu när han inser vad hundarna ger dig :)

Att jag började ta hand om djur på "heltid" (köpte katter) och vågade mig ut för att gå ut med andras hundar var en stor del i att bota min sociala fobi. :) ÄNDÅÅ förstår folk inte att djur - uppenbarligen - är väldigt viktiga för mig. Bortsett från min sambo så är djuren viktigare än människor 

#13 Jo jag antar det, men han kan vara väldigt tjurskallig…
Jag förstår precis vad du menar! Jag har inte social fobi utan tvångssyndrom och den helt klart bästa medicinen har vart hundarna. Djur är sååå mycket lättare än människor!

Min familj och vänner är väldigt förstående för mitt hundintresse, en del andra förstår det inte/tycker jag är konstig eftersom det är mitt absolut största intresse och kan för de som inte har samma intresse verka lite extremt. Jag väljer dock att umgås till största delen med folk som också är hundintresserade.

Många av mina vänner tycker jag är konstig och tråkig för att jag är ju så mycket med hunden och lånar jag  böcker på biblan så är det hundböcker säger dem, köper jag böcker så är det hundböcker (om inte det så e det kurslitteratur till skolan) Fredagslyx för mig : Äta något gott och läsa om hundars beteende.

Så nja… ;) relativt negativt kanske?

De tycker att "det enda jag gör är att vara med hundar"

Tillägg: Prenumererar på enbart hundtidningar också xD

Det är få som stöttar mitt intresse… På pappas sida så tycker folket "det kostar så mycket och man blir låst" och mamma tycker också bara att man blir låst men hon älskar djur, precis som jag. Pappa stöttar ibland, ibland orkar han inte bry sig typ. Och mina kompisar säger "inte hundprat igen". Nä, jag har nog ingen att prata hundar med, alla tröttnar när jag sätter igång (kanske därför man skaffade iFokus, haha)

#18 Med mig kan du prata hur mycket hund du vill 

#19 Samma här  Borde ordna nya träffar snart också kanske?

#20 Absolut 

#19 haha ja! :D Jo men vi får köra en hundträff snart också (är du medlem i fb gruppen gemensamma hundpromenader Nathalie?) Lite OT…

#22 Nää det är jag inte .. 

Jag har aldrig hört något negativt om mitt hundintresse men det är nog ganska naturligt;) Jag är uppväxt i kennel, hela släkten och de flesta vännerna har hund/hundar och de som inte har egen brukar vilja låna min till promenader;)

Jag umgås i stort sett bara med såna som även de har stort hundintresse (däremot kan områdena och åsikterna inom hund skilja sig), så det är sällan några problem. Begär inte av min omgivning att de ska förstå mitt intresse, däremot kräver jag att de ska respektera att jag håller på med det eftersom det är en del av mig.

De gånger jag får höra att det kostar massor, tar tid, låser upp en, etc nickar jag bara som svar. Det rä ju deras åsikt. Har man inte rätt intresse för det hela så är det väl så man upplever det, vad vet jag?