Är inte så duktig på hundar och hundraser men låter inte labrador som en hund för dig? Väldigt söta enligt mig och verkar som en mysig familjehund :)

Labbe, golden? :)

Dom båda är underbara hundar, dock för mycket päls tyvärr. Vill att pälsen ska vara som på en boxer, mycket kort.. Har en katt som har päls så det räcker, plus att jag inte tycker dom korthåriga hundarna brukar lukt så mycket när dom blir blöta…

Funderat på en ridgeback, men dessa har väl en defekt som gör rygg randen?

#4 Har man en ridgeback så får man räkna med att man har ett helvete med hunden som ung. De är generellt väldigt svåra som valpar och unghundar, för att sedan bli trevliga hundar när de mognar. Inga förstahundar, tyvärr, krävs mycket kunskap för att få ordning på en ung ridgeback. De är mycket skarpa. I rätt händer är de härliga hundar, men det är inget jag skulle rekommendera någon som inte tänkt lägga ner större delen av de första åren enbart på hunden.

Hmm, låter som en utmaning. Har gott om tid till hunden, men som sagt så avlas det väl på en defekt?

Enda rasen som ploppar upp för mig är labben. Svarta labbar har en tendens att bli misstagna för rottisar, folk tycker tydligen att dessa "älskar alla"-hundar är respektingivande Kan gå rätt långt i lydnaden om man hittar rätt motor och vilja och - givetvis- lägger ner tid på träningen. Pälsen är inte boxerkort, men den är rätt okej ändå

Grand danios har ju kort tät päls, men den har du redan funderat på. Lite större vinthundsraser finns det ju också, beror lite på vad du vill göra med den.

Ungersk vizla eller faraohund kanske? Men jag vet inte mycket om dessa raser så ta det med en nypa salt. De har i alla fall kort, tät päls.

#6 Har du haft hund innan? Det är nämligen mer än "en utmaning". Min bästa vän är oerhört duktig med hundar och hon höll på att bryta ihop psykiskt under sin ridgebacks första två år, för att hunden var så jävlig. Det tog henne många, många tusenlappar hos tränare och många, många tårar innan hennes hund blev trevlig. Numera är Vilda en mysig hund, men i perioder har de fortfarande stora problem med hennes skärpa. Vilda är numera fyra år. Orkar du kämpa dag ut och dag in med en hund som gör ditt liv till ett helvete i två år, och orkar du sedan ha störtkoll på din hund resten av dess liv så att den inte ramlar in på ett skarpt och farligt beteende igen?

Jag vet att jag framställer rasen i dålig dager nu, men jag vill bara understryka hur extremt allvarligt det kan bli när man tar lättvindigt på att folk varnar en för att det är en för svår ras. Du säger att du vill ha en glad och vänlig hund, ridgebackarna är inte det om man inte vet vad man gör.

labbe tycker jag låter bra för dig :)

En riesenschnauzer kanske? :)

#9- Lite OT, men jag förstår inte varför folk skaffar ridgebacks då? :(
Är den i äldre dar värd dessa "helvetesår"?

#9
Jag och min sambo har tillsammans en ridgeback tik på snart 5 år och javisst, det stämmer det du säger om att de är svåra som valpar och unghundar!

Men tycker att du överdriver när du säger att man måste fortsätta jobba med dom så att de inte ska "ramla tillbaka på ett skarpt och farligt beteende"

Vår Nala var svår som unghund eftersom hon hade väldigt mkt energi och jaktlust sen är ridgebacken inte en hund som är lätt att jobba med. Dom är vääääääldigt självständiga och väääääldigt svårmotiverade.
Men efter varje löp lugnade hon ner sig betydligt.

Nu är hon snart 5 år gammal och kastrerad och skönare hund kan man inte hitta, luuugnet själv, kärvänlig, tålamodig, och har ett hjärta av guld! Älskar barn och är dunderförsiktig i närheten av små barn. Exemplarisk helt enkelt!
Heeeeelt UNDERBARA hundar med andra ord!

Men vill TS kunna jobba med sin hund rekommenderar jag INTE denna ras!

Jag tänker direkt på en staffe dvs Staffordshire Bullterrier. Jag tycker att det stämmer in på dina önskemål förutom att du skriver att du inte vill ha en "renodlad kamphund".

Men jag skulle inte heller rekommendera att köpa en staffe om man inte är berädd på vad det kan innebära att ha en hund som tidigare har avlats för hundkamp, (numera utställning och sällskap).

Man bör tex tänka på att hunden kanske inte alltid kommer gå ihop med alla andra hundar just pga dess ursprung, så om du värdesätter det högt bör du inte välja staffen. Precis som med alla valpar är socialisering med bra och stabila hundar viktigt.

Staffen är ju allt som oftast ytterst kärvänlig och glad! De jag träffat älskar i princip allt och alla.

Det finns olika typer av staffar, den mer utställningsavlade samt den irländska som är en lite nättare och tunnare variant. :)

De staffar jag mött har bra driv och är sammarbetsvilliga, om än lite envisa. ;)

#5 VIsst går det att skaffa en ridgeback som förstahund! Min moster har köpt en ridgebackvalp som första hund och det har gått superbra. Är man påläst och har ne bra uppfödare som stöd så går det :)

#12 För att man har passion för sin hundras, skulle jag tro :) Lite av samma anledning som att jag har jobbat med gräsligt svåra problemhästar nästan hela mitt hästaktiva liv, för att jag älskar det… men för den sakens skull så skulle jag ju aldrig rekommendera någon att börja med problemhästar när de egentligen vill hålla på med lugna och trygga hästar. Sedan tror jag att många köper dem utan att riktigt förstå vilket jobb de tar på sig. De tänker, som TS, att det blir en rolig utmaning.

#13 Det beror nog på individen hur mycket man får arbeta med dem i äldre dagar. Att de är svåra som valpar och unghundar tror jag att de flesta kan skriva under på, och att de som du säger är väldigt självständiga och extremt svårmotiverade, sedan kan det garanterat bero på hund för hund hur de blir som vuxna. Nämnda Vilda är de flesta dagar som du säger mycket kärvänlig, luuuugn (för lugn om man faktiskt vill ha en aktiv hund - svårmotiverad som sagt) och tålmodig. Har inte haft möjlighet att interagera med barn, men är oerhört snäll med smådjur av alla slag, mjuk. Går undan när hon tröttnar.

Men i perioder, ffa i samband med löp som jag har förstått det, så kan hon bli stressad av saker utanför hemmet och det är väl här hon blir svår som vuxen: hon är väldigt otydlig med att hon är stressad och visar det inte förrän hon gör ett utfall. Känner man henne så kan man förhindra att något händer, men under de perioderna blir det svårt att ta en skön "careless" promenad med henne. Det blir bättre och bättre med träning men vet att detta är hyfsat vanligt bland ridgebacks.

Det kan nog hjälpa väldigt mycket att kastrera, vet att min väninna varit inne på det men att hon tvekar pga den förhållandevis höga risken för kronisk inkontinens efteråt, det är väl 10% eller någonting åt det hållet och blir ju ett extremt stort problem om det väl händer, både för djur och för människa.

Nej, det är nog ingen hund man jobbar med. Min väninna ska faktiskt skaffa sig en till, bättre lämpad hund nu eftersom hon vill tävla lydnad. Hon hade en vision om att det skulle gå med ridgebacken men hon har insett att de inte kommer att komma någon längre vart för Vilda vill helt enkelt inte. Vardagslydnad är ju helt okej och lite trick, men de är helt enkelt för svårmotiverade för att fungera som tränings- och tävlingshundar. De är soffpotatisar helt enkelt… :) Afrikanska kungligheter som vet bättre än att anstränga sina ädla kroppar och sinnen i onödan.

#15 Klart att det finns undantag och att det går att hitta lätta hundar i alla jordens raser, men det är sjukt onödigt att välja en svår ras och hoppas på det bästa om man egentligen vill ha någonting annat. Det finns t.ex. sibbar och BCs som inte alls vill jobba utan passar bra som sällskapshundar i stan, men de flesta är förmodligen ense om att man ska titta på andra raser om man inte vill valla får/dra slädar eller tävla lydnad/agility på hög nivå. Jag skulle kunna rekommendera en svårare ras till någon som jag kände IRL, men aldrig någonsin över ett forum. TS kanske är en fantastisk hundmänniska som kan träna vilken ridgeback som helst till elitlydnadsnivåer, men eftersom jag inte känner henom så får jag förutsätta att så inte är fallet och då rekommenderar jag inte en ras som är svår men där man kan ha tur. Jag förutsätter att TS är som vilken annan människa som helst (nybörjare eftersom hen inte har sagt något annat än).

Du får det att låta som att svåra ridgebacks är oseriöst avlade, och så är det inte alls. De är svåra även när de kommer från duktiga, erfarna uppfödare. Sedan så finns det såklart som sagt undantag även bland ridgebackarna.

#17 Hur har jag fått det att låta som att svåra ridgebacks är oseriöst uppfödda? 
För att jags krev att det brukar gå bra om man har en kunnig uppfödare som stöd? Men så är det ju, har man som nybörjare en duktig uppfödare som kan sin ras och är villig att hjälpa till under hela hundens liv så underlättar det en hel del. 
Skulle inte vilja säga att min moster har haft tur, visst har valpen varit jobbig men du får rasen att låta som ett okontrollbart monster, vilket jag tycker är överdrivet. Visst är det en svår ras, men man behöver inte ha många år hunderfarenhet för att klara av den.

#18 Ja, därför. Nu förstår jag hur du menar och jag håller med om att man självklart ska ha en kunnig uppfödare i ryggen som nybörjare, som vill hjälpa en genom hundens liv.

Jag vet att jag framställer rasen i sitt värsta ljus, det är meningen. Jag kan skriva 100 fantastiska saker om rasen och beskriva den som en drömras, men jag gör medvetet tvärtom här eftersom jag alltid vill gå ett steg längre och "o-rekommendera" opassande raser till folk. När folk säger "Jag skulle vilja ha en BC, vill ha den som promenadkompis när jag går en mil varannan dag och prova på lite agility", så kommer jag att framställa BCn som en vallmaskin som blir ett stressat monster av att inte valla, trots att jag vet att BCs är en toppenras till rätt ägare, en ägare som är kunnig och dedikerad. Om någon säger "Jag vill ha en liten hund som Paris Hilton som jag kan bära omkring på, chihuahuor är sååå söta!" så kommer jag att framställa hundägandet som någonting väääldigt jobbigt och komplicerat för att få personen att tänka om tusen gånger, trots att jag vet att om man bara vet vad hundägandet innebär så är det rätt lätt att forma livet efter hunden och hunden efter livet.

Det är mitt beteende över nätet, efter över tio år på diverse forum, för att motverka att folk köper fel hundar (eller hästar, som är min huvuinriktning). Människor blir inte lyckliga av att köpa fel hundras, och inte hundarna heller. Hundarna behöver inte råka illa ut, men det kan bli en hemskt besvärlig situation där hund och människa blir olyckliga, hunden måste omplaceras och ägaren aldrig vågar skaffa hund igen för att det var så svårt och jobbigt. Hade personen bara valt rätt ras från början så hade det gått smärtfritt och bra. Mycket trevligare för alla inblandade!

Min första ras, samjoed, valde jag efter utseende och för att alla sa att det var en trevlig ras. Jag önskar så jäkla mycket att någon hade sagt: "Stopp, stanna, nej! Har du verkligen tänkt igenom det här? Köp inte en samjoed, de fungerar inte i det syfte du vill ha dem. Samojeder är generellt svåra, svårmotiverade, har jättestor jaktlust och går inte att ha lösa, behöver arbeta hårt och fysiskt många timmar varje dag, fungerar inte alls i stan. Hoppas inte på ett undantag, utan välj en bättre ras från början istället." Tänk vad mycket sorg, ångest och dåligt samvete det hade besparat mig, och tänk vad mycket stress det hade besvarat den stackars hunden som inte fick det den behövde.

Jag är säker på att du håller med :)

Tack för alla tips! Jag är långt ifrån nybörjare, har haft hund innan och hjälper vänner och bekanta med sina sk problemhundar. Däremot är jag långt ifrån bekant med alla hundraser, där behöver jag hjälp för att hitta min "drömhund". Tror definitivt labben är ett alternativ. Jag vill inte ha en staffe, dom är fina och Goa hundar, men förstår inte riktigt varför kamphundar finns..och nej jag anser inte att de borde avlivas. Ridgeback är inget alternativ då de avlar på en defekt. Men någon som har erfarenhet av GD? Där har jag fastnat för utseendet, och vet inte hur dom är i sättet..

#20 Förstod nästan det. :) Noa-Nisse har en GD, hör med henne :D

Tillägg: Nej jag förstår inte heller varför kamphundar finns. Eller jo, det är för att folk är så jävla dumma som fortfarande håller på med hundkamp..
Men amstaffs och staffar avlas inte längre för hundkamp, visst sitter vissa egenskaper kvar mer eller mindre på olika individer, MEN mina hundar är då inte kamphundar. :) Mina hundar är aktiva sällskapshundar. :)

#20 Pinscher kanske vore något för dig? En mycket arbetsvillig, nyfiken och aktiv ras som älskar att arbeta och aktiveras. Det är en korthårig hundras som funkar med nästan alla hundsporter. Det finns flera högt klassade Pinschrar i agility, spår och utställning. Jag själv får hem en Pinschervalp i Juni nästa vår som jag kommer träna agility, spår och utställning med och sedan tävla. Pinschern är även en mycket familjevänlig hund som älskar sin familj. Tikarna blir upp till 47 cm i mankhöjd medan hanarna blir upp till 50 cm. En mellanstor hund helt enkelt. Härstammar från Tyskland och var en gårdshund vars uppgift var tt jaga råttor. Därav arbetar den mycket med sina tassar. :-)

#23 Glömde tillägga att det är en mycket frisk ras också. Klassas som en utav de mer friska hundraserna.

#20, Förstår att du fastnat för GD. Det gjorde jag med och nu sitter jag här med en underbar snart 3 årig tik.

När man hör att någon vill tävla och träna lydnad så är kanske inte grand danois den första rasen som ploppar upp i mitt huvud. Men det är klart att det går! Vad jag har märkt så tycker en GD det mesta är roligt bara man själv gör det roligt! Tragglar man samma sak för mycket så kan det bli för uttjatat och den väljer att gå och lägga sig istället. Så positiv inlärning i korta pass är perfekt för en GD.

Den första svenska hunden som blev viltspårschampion var en grand danois och samma hund tävlade i lydnadsklass 3, godkänd i högre spår och lägre sök. Så bara om man som ägare har rätt tänk så kan man nog komma hur långt som helst med sin GD.

Ang en frisk ras. Den är placerad väldigt högt i försäkringsklasserna. Så bara genom att titta på det så betyder ju det att denna ras är inte bland de friskaste precis.

Det som är deras största problem är magomvridning. Det är ett tillstånd som gör att magsäcken snurrar runt sin egen axel vilket gör att buken fylls med gas och åker man inte till veterinären så är dödligheten 100%. Man kan dock förebygga det, genom att ge små portioner men flera stycken. Inte motionera hunden efter att den ätit eller druckit. Gör man dessa förebyggande åtgärder så bör man vara på säkra sidan.

Något annat är HD problem. Alltså höfterna. Avlen har blivit bättre och därmed har höfterna blivit bättre också.

Var noga med vilken uppfödare du väljer. välj en som röntgar sina hundar, så har du större chans att få en bra valp.

Annars så tycker jag att de är helt underbara! De är verkligen soffpotatisar innomhus. Ligger ner och sover väldigt mycket. Men utomhus är de pigga! En GD är en lätt hund eftersom de knappt kräver något alls, Jag har inte problem med att rekomendera dem som förstagångshundar. De nöjer sig egentligen med att få springa fritt på en äng och sträcka ut sina långa ben. Man måste dock vara noga med vardagslydnaden när de är unga. Man vill inte ha en hoppandes och dragandes Grand Danois i vuxen storlek! De är väldigt toleranta med andra hundar och andra djur. De benäms ju alltid som en "gental giant" och det stämmer verkligen. De är så snälla mot andra. Speciellt mot barn har det stoort tålamod. 

Sen är de väldigt snygga, ståtliga och rör sig med stolthet!
De kallas ju inte "The apollon of all dogbreeds" för ingenting (;

Hoppas det texten har hjälpt =)

(bild på min lilla prinsessa)

#25 Grymt fin bild på en snygg hund! :)

#26 :) Aw Tack så hemskt mycket!! Kan bara hålla med (;

#19

Nu förstår jag hur du tänker och jag håller med dig :)

wienermaraner (stavnig?), dalmatiner, eller framförallt labbe kankse? :)

Dalmatiner är också väldigt, väldigt svåra hundar. Skarpa och kräver dessutom till skillnad från t.ex. ridgebacken väldigt mycket stimulans, både mental och fysisk, för att inte bli hyperaktiv och destruktiv.

#30, en ridgeback kräver väl lika mycket motion som en dalmantiner?

Dalmatin känns inte så aktuellt..de jag träffat har varit lite väl hyper aktiva:) Ja, just nu står det ju mellan labbe och GD. Fördelar o nackdelar med båda, men dessa är ju hittills närmast:) Finns det förresten några friska linjer i boxer aveln..eller har dom flesta problem?

#32 jag tror boxer är en ganska frisk ras ;)

Vad är det med Boxer som inte stämmer in på dina önskemål? Boxern är ingen sönderavlad ras.

Har aldrig hört om att boxern skulle vara sjukare än någon annan.

I princip alla raser har sina nackdelar=sjukommar. det kommer man sällan ifrån!

Vad jag har hört så är boxern en av de sjukaste hundraserna, statistiskt sett. Utöver det verkar de som att den rasen har allt jag letar efter..har visserligen hört att de är reserverade mot främlingar..men inte de jag träffat:)

#35, självklart har alla raser en del sjukdomsproblem, mer eller mindre. Men skulle exempelvis aldrig köpa en schäfer som ser ut som en räka, eller en sharpei med dom rynkorna som ofta skapar problem..eller en engelsk bulldog men andningsproblem. Många raser är tyvärr avlade efter utseende:(

Men om du jämför de hundarna som du skrev i #37, så är Boxern överlägset mycket friskare =)