Jag var dagmatte hela förra sommaren åt min "halvhund" som jag kallade henne, en collietik. Världens (efter min) mest fantastiska hund! Väldigt mysig tjej.

Ägaren bodde granne med oss (huset bredvid) och vi hade mycket kontakt när hon var hos oss.

Jag fick nyckeln till deras lägenhet och hämtade och lämnade henne vid en tid vi kommit överens om.

Hur det kändes? Tja efter några dagar så kändes det som min egna hund om jag ska vara ärlig =) Hade ju henne så ofta och så mycket. När hon inte var hos oss gick jag promenader med henne och hennes ägare.

Det är verkligen kul att vara dagmatte tycker jag, speciellt om man inte har så mycket att göra under dagarna.

Du får fråga om regler. Vad får hunden göra/inte göra hemma? Om den ska äta hos dig, hur ser reglerna ut där? Ska den sitta innan den får maten och vänta tills man säger "var så god"? Kan den gå lös ute? Vilka hundar får den hälsa på? Är det OK om du tar med den till klubben och tränar något? Är hunden allergisk mot något? Ska du ta med hundens korg/bädd/filt? Är den rädd för något? Går den bra i hop med andra människor?

Typ såna där småfrågor kan vara bra att ställa. Då vet du hur du ska handskas med hunden =) 
Kan vara bra att skriva ner viktiga grejer på papper också om du är lite glömsk, som jag =D

Jag hade inga speciella rutiner för min daghund. Jag hade själv egen hund så att komma ihåg att rasta och gå långpromenader var inga problem.

Jag hade henne måndag-fredag 11-15 om jag minns rätt.

Har även haft egen dagmatte till min hund, men det kanske inte är så intressant för dig att läsa om ;)

Tack så hemskt mycket för utförligt svar!

Det jobbiga är att de bor längre upp på gatan, och anledningen till att jag fick veta om dem är för att det är mina morföräldrars bekanta. Det är min mormor som har haft kontakt med dem, och jag har inte pratat med dem alls, så nu undrar jag hur jag går vidare. Lite pinsamt känns det ju att bara gå dit och säga 'Hej jag är Ulla och Bennys barnbarn, kan jag gå ut med eran hund?' och jag har inte deras mejladress/telefonnummer heller… :S

Men jag känner hur abstinent jag blir efter hund, redan nu, första dagen på sommarlovet… :D

När jag skaffade första hunden för snart 6 år sedan. Så var det inte helt meningen med hund just då. Men kompisen som var sjuk fick sin hund tjuvparad. Orkade inte med valpar egentligen men gav dom en chans. Blev någon avbokad så var hon tvungen att avliva. Troligen lite mer av tomt hot även om hon inte orkade ta hand om dom. Så dum är hon inte. Valde ta honom fast jag var borta 10 timmar om dagen i sthlm.
Första månaderna lämnade jag honom på heltid hos en tjej. Fick ta bussen dit och lämna/hämta. Men hon tröttnade på hundvakts jobb.

Grannen fick ta över en stund. Hade med honom på zoo där hon jobbade. Sedan hitta jag en till som kunde ha honom hemma hos sig. Men då var hennes egen i löp efter ett tag och min just könsmogen. Så han akut kastrerades för att kunna stanna kvar. Men kort efter så slutade hon också.

Då blev det dogwalkers för han var närmare året. Rutinerna diskuterades innan. Hur mycket de skulle gå ut, hur mycket jag ville dom tränade och vad han behövde träna på, vad de skulle be för mat, hur mycket, vart hans försäkringspapper låg ifall om olycka och jag inte kunde nås så de åkte akut in osv
Gav min nyckel till kvinna efter kvinna. Alla började och gick kort tid sedan sket dom i det. Väldigt påfrestande för min hund med nytt folk hela tiden. Nådastöten kom när jag gick med i dogwalkers.se eller vad nätverket heter/hette. Fick en kvinna som bodde 10 min promenad ifrån mig, sjukskriven, egen hund.
Trode allt skulle ha löst sig och hon stannade. Kom som alla andra 2-3 ggr dagen beroende på hur länge de var ute. Hade min nyckel. fick förskottsbetalt.
Men hunden började kissa och bajsa inne. Jag var märkbart irriterad när jag kom hem på hunden, försökte att inte visa något men han märkte av min irritation. Tog upp med hundvakten men hon var minsan där så ofta som avtalat.
Min inneboende var hemma för tenta period en vecka och hjälpte till att gå ut med honom. Efter några dagar så frågade han mig om jag inte hade en hundvakt.
Givetvis hade jag det. Men då fick jag tyvärr det svart på vitt. Kärring jäveln hade slutat komma helt och stoppade pengarna på fickan.
Min hund var totalt förstörd för det och är ännu. han kan aldrig lämnas ensam längre utan att få total panik. Tagot 4 år att träna honom och nu går det kortare stunder. Så här blir det aldrig en dogwalker någonsin igen.

Jag sade kort därefter upp mig på heltidstjänsten och köpte hus på landet. Höll mig arbetslös nästan ett år för att lägga all energi på mig och hunden. Nu har jag med honom på jobbet och tänker inte lämna han till någon som inte är nära vän eller seriöst hunddagis.
Så det viktigaste är att man verkligen tänker på att man kan hålla på och gå ut med hunden ett tag, inte sluta inom någon vecka.
Skriva ett kontrakt är alltid bra så slipper man allt för mycket strul om det väl skiter sig med något.

Jag är dogwalker, det vill säga jag tar ut hundar mitt på dagen i stället för att ha dem hela dagen, och det innebär i princip att jag är med hunden cirka en timme mån-fre. På den timmen ska jag gå ut och rasta, gärna träna lite, leka lite och gosa lite. Precis som om det vore min egen hund :). Vissa vill inte att hundpassaren tränar deras hund, medan andra blir jätteglada om det görs. Det får man komma överens om helt enkelt.

Enkla regler: Håll alltid koll på hunden. Ha aldrig hunden lös. Ge den måttligt med godis eftersom man inte kan styra storleken på hundens andra mål. Generellt ska man även undvika att hälsa på andra hundar etc eftersom man har ansvaret för hunden. Om något skulle inträffa (om daghunden exempelvis blir attackerad av en lös hund eller trampar på glas) så är det dock inte du som ska betala några pengar för det. Skriv gärna kontrakt. Betala gärma skatt.

Ha kul!

Anledningen (som jag uppfattade det) till att de vill ha en dogwalker/hundrastare är att han drar, och därför vågar/kan inte frun gå ut med honom eftersom att hon orkar inte med att hålla tillbaka, och maken är inte hemma/har inte alltid tid/ork. Jag jobbar de flesta helger med mina morföräldrars hundar, där i princip allt vi gör är att jobba på att de ska sluta dra. Mormor gillar att skryta om det, så jag tror att det är det jag ska göra.

Om jag får en uppgift, något speciellt att jobba med, något stort, så kastar jag mig huvudstupa in i det, och får en kämpaglöd som översätts i 'jag ska då tamigfasen inte ge mig förrän det är löst!', så jag hoppas att jag fortsätter så.

Anledningen till att jag vill vara en dogwalker är att jag många dagar i veckan har för mycket fritid, och enligt en tonårings schema spenderas alltför mycket vid TV:n/datorn, och jag skulle må bättre om jag kunde få spendera mer tid ute, och givetvis ännu bättre med en hund.

Tack för utförliga och trevliga svar, och tänkvärda! Det här ska nog gå bra, hoppas jag! :D

#3. Fy tusan. Ja man har hört flera gånger om folk som antingen inte kommer alls eller som typ tar ut hunden i fem minuter. Tur att dogwalkers som jag finns då ;). Mitt motto är att både hunden och husse/matte ska vara nöjda med min tjänst på alla sätt det går, det vill säga, något "minimum" är det inte tal om.

Jag ser även dogwalkers som går runt och drar som dårar i kopplet på hunden och liknande. Jag skulle aldrig lämna hunden till en människa som inte verkar ha grundläggande koll på hundträning eller som inte använder positiva metoder i sitt sätt. Att gå runt och korrigera en hund konstant innebär att de inte ens försöker träna bort dragandet utan bara går och förstör hundens nacke under tiden. Tyvärr är ju den skyldiga här faktiskt matte/husse som låter sådana människor gå ut med hunden och inte själva koppeltränat hunden ordentligt. Kan hunden inte gå i koppel eller har diverse problembeteenden ska den INTE lämnas till "random person som gillar hundar" utan till folk som har koll och gärna referenser på att de har koll också.

En bra sak som man kan göra när man har dogwalker är att lämna ett tomt "kalenderschema" med dagarna de ska vara där, som dogwalkern kryssar i varje dag. Då får man ett bevis på att de i alla fall var där. Tyvärr vet man ju inte vad de gör när de väl är där, men det är i alla fall något.