Det har nu gått mer än tre år sen min älskade hund Freya avlivades. Hon var den första hund som jag haft och hon var helt underbar. Men på grund av bristande information från veterinären när hon fick en P-spruta för att inte löpa när vi var i Italien. På grund sprutan blev hon opålitlig och hon kunde inte längre springa lös. Vi gjorde allt men vi blev tvugna att låta henne somna in efter hon bitit min moster och attackerat en annan hund som blivit tvungen att åka till veterinären.

Trots att det redan gått några år så kan jag börja gråta av sorg och saknad. Hon var helt underbar när hon var med familjen, alltid glad, älskade att arbeta och bara få vara med. Det jag minns bäst är hennes sätt att hälsa än välkommen. Genom att försiktigt greppa ens arm (lika löst som du skulle känna med din egna hand) och ge ifrån sig ett nynnande läte. Man kännde sig verkligen älskad och betydelsefull.

Trots att jag har en ny hund på tre år så finns det där hålet i mitt hjärta som ng aldrig kommer tömmas. Det är tur att det finns bilder som man kan titta på.