Antingen beror det på att det är en individ som är osäker i sig själv från början och inte har fått tillräcklig socialisering som liten. Att en hund gör utfall i koppel kan också betyda att den har varit med om ett trauma med en annan hund inblandad. Ett "nyfiket" skällande som du beskriver kan komma just för att hunden är så frustrerad över att den inte får hälsa på den andra hunden. Då tror jag mer att det beror på att matte/husse har låtit hunden hälsa på ALLA hundar och gjort det till något normalt. De har antagligen också gett med sig flera gånger då hunden har skällt och låtit den hälsa, då belönas ju beteendet.

Min kille skäller aldrig på andra hundar, inte ens om de skäller mot honom. Han har jättemånga hundkompisar, men jag låter inte honom hälsa på okända hundar på gatan. Jag vill inte att han ska tappa kontakten med mig varje gång det kommer en hund, i hopp om att han ska få hälsa. Dessutom gillar jag inte att hundarna hälsar i koppel, de förstör deras hälsningsritualer och kan lätt skapa slagsmål om det handlar om osäkra individer.

Vår tjej skäller mot alla hundar som hon inte får hälsa på och vi tränar och tränar och det är just nu det största "problemet" och som vi fokuserar på i träningen. Ska jag vara ärlig har jag ingen aning om var det kommer ifrån förutom att vår hund är ganska högljudd och lätt blir frustrerad. Hon skäller gärna när kopplet tar emot. Om vi stannar i början av en promenad skäller hon också, för att hon är rastlös, men stannar vi senare, när hon fått röra på sig, går det hur bra som helst.

När hon var liten valp fick hon hälsa på några hundar ute, men absolut inte alla. Vi går förbi massor med hundar här, flera varje dag, men hon kanske fick hälsa på en i veckan. Kanske var det fel att vi ens gjorde det, det kanske hade varit bättre om hon bara fick hälsa på hundar på valpleken eller i hundrastgården, men vi hade läst så mycket om hur viktigt det är att valpar socialiseras för att lära sig umgås med andra hundar. På ett sätt blev det väl rätt i alla fall, Skade har aldrig bråkat med en annan hund utan går ihop med alla på en gång.

När hon var liten skällde hon inte på andra hundar, det var något hon började med senare, så det var inte så att hon fick hälsa när hon skällde. Skäller hon på en annan hund nu får hon inte heller hälsa. De fåtal gånger som hon har suttit snyggt och tyst har jag låtit den andra hundägaren gå fram till Skade, och då har hon hälsat tyst och fint.

Ett bra sätt att undvika denna frustration eller stress/osäkerhet, är att alltid själv hälsa först på folk och hundar man möter ute. Då hinner man både kolla av att de är snälla, friska och lämpliga att hälsa på ens hund, samtidigt som man visar sin hund att man bara släpper fram snälla och trevliga individer till den.

Våran kineskille skäller aldrig på andra hundar, inte i någon situation alls. Kan tillägga att han inte har träffat/lekt med speciellt många hundar under uppväxten och får inte hälsa på okända hundar vi ser/möter under promenad eller på stan.

Sedan har han inte speciellt många "kompisar" heller. Med kompisar menar jag hundar som han regelbundet träffar och leker med.

Jag har också tänkt på det där, nästan ALLA hundar i närheten av oss skäller på alla andra hundar de ser. Man undrar ju varför och vad ägarna gjort? Inte verkar de göra något för att arbeta bort skällande iallafall.

Hmmm….

Min erfarenhet under åren på hundskolan med privatlektioner och problemhundar är att en stor majoritet av de hundar som gör utfall antingen är fruktansvärt osäkra individer i sig själva och matte/husse förstärker osäkerheten i hundmöten genom tex gapa, rycka, strypa osv. Eller att hunden är så van vid att få hälsa på andra hundar att den tar det förgivet och bygger upp en enorm frustration när den Inte får hälsa. Mina hundar får Aldrig hälsa på andra hundar i koppel. På så vid behöver de aldrig förvänta sig att de behöver hantera en situation med andra hundar så länge kopplet är på.

#5 Ja, vår hund är så otroligt självsäker så jag har aldrig sett en liknande hund. Hon är orädd för allt, går rakt fram till nya saker, hundar och människor och när hon söker stöd hos oss så vet att det har hänt någonting illa. Då menar jag inte att hon aldrig tar kontakt med oss, hon är otroligt utåtriktad mot både människor och djur, vill hälsa, kela och leka. Hon är lydig (tills det kommer andra hundar) och vill lära och är alltid med på nya aktiviteter. Ofta blir hon sur när man säger åt henne, hon vill gärna bestämma själv, och lär bäst genom uppmuntran och lek. Vill hon någonstans och inte får så får man ibland bli förbannad på henne innan hon slutar, hon är otroligt envis när hon vill få sin vilja fram.

Så med henne borde i så fall felet ha varit att hon har fått hälsa på andra hundar i koppel. Hon får inte det längre, eftersom vi måste träna bort detta skällande, men att hon fick det förut är ju försent att göra någonting åt nu. Man kan ju tycka att det är lite överdrivet att en hund börjar skälla på alla hundar den ser ute, även 50 meter bort, bara för att den har fått hälsa på några stycken som valp, men tydligen räckte det för vår hund. Hon är som sagt otroligt envis och vi jobbar med problemet nu, med hundklubbens hjälp.

Jag tror att #6:s hund är jämthund (?), och vi har exakt samma problem med 'våra' jämtar.

Alla tre har fått växa upp i flock (utom den äldste, som är allra lugnast nu), har fått hälsa på hos andra hundar och haft hundar som hälsat på hemma hos oss, så det är inte det, tror jag, men alla tre (eller, mestadels de två yngre) stormskäller när de ser en okänd människa eller bara en hund (spelar ingen roll vem).

Jag läste om skvallerträning för ett tag sedan, och det verkar ju bra, tycker jag.

#7 Japp, jämthund är det! De är nog stöpta i samma form. Otroligt härliga hundar men otroligt krävande av sina ägare. Nu har jag pratat med flera hundtränare som säger att troligtvis beror det inte på att hon är sur för att hon inte får hälsa eller att hon är osäker utan hon vill helt enkelt bestämma. Hon vill bestämma vad hon ska göra och hon vill bestämma att hon ska göra det nu. Sen att hon inte brukar få bestämma spelar ingen roll, hon är så otroligt envis så hon försöker gång på gång.

Det är bara att jämföra hemma. Hon får ligga i sofforna men ligger hon ivägen får hon gå därifrån, det har hon alltid fått göra ända sedan hon var en valp. Vi frågar henne inte om att flytta sig, vi säger till henne, lyssnar hon inte på första tillsägelsen tar vi ner henne. Ändå, trots att vi gjort detta i ett år, kan hon fortfarande bli "sur" när hon inte får ligga i soffan (trots att hon aldrig har fått komma upp igen genom att stöka). Det ligger i hennes natur att vara envis och säga ifrån.

Men ack vilken mysig tjej hon är däremellan. Hon vill alltid gosa, går med på att bli kramad hur som helst, även av barn, och går med på alla mattes galna upptåg, som att cykla, åka skidor, dra en vagn, vikter, ta på sig vildsvinsvästen och bada tillsammans med matte i badkaret :P

Ja, gud, ja, hade jag kunnat hade det helt klart blivit en jämte när jag väl ska få skaffa hund, men nu när jag 'träffat' både Tassa, som är så otroligt fin i kanten, nätt och där vett och etikett är viktigast, som nöjer sig med en skidtur + en långlång promenad i veckan, till att träffa Jappe, busig, otroligt mysig men ett kraftpaket utan like, som efter en långlång och krävande skidtur (där hundarna drar och morfar står på skidorna) fortfarande är så otroligt pigg efter ett par timmar, så vågar jag nog inte.

Men så fort jag skaffat gård och någon som kan stå på skidorna, så då jäklar…! :)

Jag har en lapp som har samma problem, skäller när hon får syn på andra hundar när vi är på promenad. Men bara på håll. När vi väl kommit nära slutar hon att skälla och hälsar som vanligt.

Enligt en van hundägare jag känner är hon självsäker och har mycket energi. Så jag tror inte hon är osäker eller rädd.

När hon kommer till sitt hunddagis skäller hon inte alls.

#9 Nej, det har du rätt i. Man måste ha mycket, mycket ork, både när det kommer till lydnadsträningen och den fysiska träningen. Om vi inte skulle hålla på med jakt skulle vi inte ha skaffat en jämthund för det är ju trots allt en jakthund. Men största delen av året är hon ju en sällskapshund, inte en jakthund, och jag älskar att träna med henne. Om jag inte gillade att vara ute så mycket, och cykla, åka skidor, va på vattnet, i skogen osv. så skulle vi inte kunna ha jämte. Men vår tjej är helt klart inte den sista jämten hemma hos oss!

#10 Precis som Skade, skäller på håll, när de inte får träffas, men går jättebra ihop med alla hundar när de får hälsa.