Jag vet inte vad jag ska börja. Men de sista tre dygnen har vart bland de värsta i mitt liv. I lördags morse sprang vår valp bort. Han var helt plötsligt spårlöst försvunnen. Istället för jakt blev det hundletande, säkert 10 personer var ute och letade efter valpen. Inget resultat och ingen som sett eller hört någonting trots att det i närheten finns motionsspår med mycket folk i rörelse och bostäder. Sambon övernattar på platsen och letar oavbrutet. Dagen efter blir det skallgångskedja med flera vänner och bekanta. Fortfarande inte ett spår och vi börjar tvivla om han verkligen är kvar runt platsen där han försvann. På söndagskvällen får vi ett löst spår via Facebook att någon sett en familj i huset bredvid som skaffat en ny hund. Detta ser vi väldigt löst på då det är i en helt annan stad och osäkra på om det verkligen var en borderterrier. Men i och med att vi inte har något mer att gå på så tar vi en sväng förbi adressen på söndagskvällen. Ingen borderterrier i syne.

Efter ännu en orolig natt bestämmer vi oss för att ut och leta på den platsen där han försvann och lyfter på varenda gran och kollar i varje håla efter honom. Samtidigt åker en anhörig till det lösa tipset. Vi har ingen framgång medan den bekanta har det. Ut ur den givna adressen kommer några personer ut med en liten borderterriervalp som studsar och far i kopplet. Vår anhörig följer efter samtidigt som hon ringer till polisen som skickar en bil med ilfart. Det slutar med att vår anhörig får med vår valp i polisbilen och vi senare hämtar upp de på polisstationen. Detta alltså 6 mil från den plats han försvann.

Det var alltså en person som stulit vår valp. Och det är en helt otrolig historia över hur vi fick tag i honom igen. En solskenshistoria. Tur att Facebook finns!