Det spelar ingentligen ingen storre roll hur manga artiklar man gor av sadanna saker eftersom folk kommer att forsatta att skriva inlagg som "Vilken ras passar mig" odyl.

Titta pa de andra djursajterna som till exempel iller och liknande, det poppar upp nya inlagg dagligen om problem eller Passar detta djur mig? trots att det star en bra och lattlast artikel pa forsta sidan som man inte missar.

#1 jaha men dåså.

Men! Det vore ju super mysigt med lite raspresentationer och egna erfarenheter anda! 

Jag tycker det var en rätt bra idé. Att det fortsätter komma "vilken ras ska jag köpa" är ju inget problem ^^.

Då kan väl jag ta och börja då. Jag har en Berner sennenhund. Det är inte en särskilt aktiv ras, så den behöver inte långa promenader. Lugn och stabil familjehund, passar småbarnsfamiljer men dem kan vara lite hårdhänta ibland för dem tror att dem är lika små som Shelties. Det är en verklig knähund som kan tillbringa dagar i soffan tillsammans med sin matte eller husse. Otroligt tålig för väder och vind, älskar snö och hatar sommar, regn är inte heller något favoritväder. Det är den perfekta rasen för dig som hellre gosar med din hund än går långa promenader och tränar agility. Dem är lättlärda och gör allt för en godbit, har man ingen godbit så "glömmer" dem bort vad dem har lärt sig. Det är en riktig liten gosenalle det här, och deras största intresse är att ligga mitt på tomten och hålla koll. Det är i grunden en vallhund så den blir olycklig när flocken är splittrad och inte håller ihop. Den är bra med andra djur, trots att den kan vara lite hårdhänt och våran Missy hjälper gärna till att valla in kaninerna när dem rymmer. Vill man träna en sport så är drag det bästa. Man ska bo med stor tomt där hunden får vara ute mycket, då trivs den allra bäst.

Här är en charmig bild av Missy.

#5 Tycker inte någon hund "inte behöver långa promenader". Och det låter mer som att du presenterar din hund än rasen. Alla Sennenhundar jag träffat har älskat att jobba.

Men hon låter som en trevlig prick och hon är jättevacker! Vill ha en Berner Sennen i framtiden någon gång

#5 Åh vad söt!

Följer tråden men kan inte vara med, då jag inte vet vilka raser som är i mina adopterade älsklingar.

Men det är kanske också ett råd ibland, att titta på hundar som omplaceras/adopteras. Särskilt om man vill ha en lite äldre hund.

#7 ja precis :) du kan ju säg varför du valde att omplacera istället och så där :)

#6 Dem kräver inte tex lika mycket motion som en tollare, dem behöver vanliga promenader. Inte typ tre timmar eller nåt i den stilen, förlåt om du missförstod. Skrev att dem helst ligger och kelar än arbetar, det är så alla Berner sennens jag har träffat har betett sig.

För mig var det aldrig något tvivel om att adoptera, då jag volontärarbetar på hundgården och känner många underbara gosingar därifrån! Sambon är rädd varje gång jag åker dit att jag ska komma hem med en ny

Men jag kan ju skriva lite positivt och negativt som jag har upplevt själv och som andra adopterare berättat.

Positivt:

Man räddar ett liv. Tar man en hund från hundgård blir det plats för en till, tar man en omplacering som riskerar avlivning räddar man den. Det är en fin gärning helt enkelt.

Man får en hund med underbar personlighet. Alla de hundar jag träffat på gården (ja ok något undantag finns väl) har alla väldigt speciell personlighet. Den är liksom redan utvecklad och man kan därför välja på personlighet med ganska stor säkerhet. Detsamma för omplaceringar så klart.

De är tacksamma. Hundar lever i nuet och grämar sig inte över det förflutna. Men jag och andra som adopterat känner att de vet precis vad de fått jämfört med vad de hade. De tar inte ett bra liv för givet utan ger 100% kärlek till sina nya ägare. Tacksamheten syns i ögonen och känns, tex när Seth för första gången la sig i en säng. Jag blev helt tårögd. Eller när Sigrid insåg att hon fick precis så många kastade tennisbollar som hon orkade med, från kanske en om dagen.

Negativt:

De har bagage. Detta kan vara både positivt och negativt, förstås. Det är en resa man gör ihop med hunden för att komma fram till vad den varit med om, och det kan styrka banden så enormt. Samtidigt innebär det ju jobb som inte finns om man köper en hund. Exv var Sigrid rädd för pinnar, så hon hade nog blivit slagen. Vi jobbade på att vänja henne vid sopkvasten och det gick fint. Seth hade dödat katter antar vi, så det blev hårdträning på att inte bli tokig vid synen av dem.

Många adopterade är rädda för barn också till exempel, så det kräver lite extra jobb för att få dem att acceptera dem.

De kan ha hälsoproblem som man inte känner till. Sigrid har epilepsianfall, Seth har leishmania. Det sista kände vi till, inte det första. (Hade jag vetat det hade jag ändå adopterat henne, men ändå.)

Till båda ovan hör väl också att de ofta är lite äldre (inte alltid) och kan ha lagt sig till med ovanor som måste jobbas bort (Seth snodde mat från tallriken).

Det beror också mycket på vad för adoptering eller omplacering som man tar. Vissa är rena gatuhundar, andra har haft ett hem men dumpats, och anledning till omplacering varierar ju från fall till fall. Vissa är tex dumpade som valpar och då har de i princip bara bott på hundgård och socialiserats och tränats från början. Andra är äldre och då får man räkna med högre risker av nackdelarna tex.

Sorry lång post. Det är mina samlade erfarenheter iaf.