På begäran startar jag en tråd om min metod, egentligen C.M´s metod. Just nu är det så nytt, så att ingen tror sina ögons vittnesbörd. Folk är misstänksamma och förvånade. Avståndstagande och tror att det är en ren tillfälllighet att mina hundar uppför sig. Men de är samtidigt väldigt nyfikna.

Börjar med en ganska lång historia hoppas att ni som är intrresserade orkar läsa den. Här kommer den:

INLEDNING

Kan man lära gamla hundar att sitta?

Svaret är JA!

Hundar lär sig hela livet. De lever i nuet och kommer inte ihåg vad som hände

igår . Den förmågan har bara människan. Därför kan man ändra hundens

beteenden på väldigt kort tid, med rätt metod. Mina egna hundar, (Shetland

Sheepdog, 7 år, Borzoi, 9,5 år och Borzoi 10,2 år) är bra exempel på det. Jag

började "rehabilitera" dem för cirka fyra veckor sedan, idag vet de exakt vad

jag vill att de ska göra. Allt hänger på om hunden förstår vad man vill. Man får

helt enkelt lära sig hundens språk, "Hundiska" för hunden kan aldrig lära sig

människospråket.

Nu kanske någon säger att detta är "New-Age-dravel" och "Flummeri" men jag

har tre individer och vår kommunikation är helt klar mellan oss

Hela min "hundvärld" har ställts "på huvudet" efter att jag läst en bok av Cesar

Millan- Cesar´s Way.

SÅ VAR DET

Jag insåg att jag har varit en mycket dålig flockledare, ja, jag kan erkänna att

jag inte har varit flockledare över huvud taget. Det var hundarna som styrde

mig, inte tvärtom och jag trodde att det var riktigt. Någon lydnad har jag så

klart haft, har läst massor av hundböcker och lyssnat på "vetare" tagit till mig

alla råd jag har fått och sållat bland dem. Reslultatet blev godis i fickan som

delades ut i tid och otid, Hundarna gick dit de ville för att nosa och pinka. För

de skulle ju få "läsa tidningen" det var jätteviktigt att de fick göra det. Att man

dessutom skulle avleda dem med godis i "svåra situationer"

rekommenderades.

Resultatet blev att jag hängde med hundarna dit de ville gå, när vi såg en

annan hund fick de godis. Oftast hjälpte det, men jag började fundera över om

det verkligen ska vara så, att varje gång vi såg en hund så skulle jag stanna

och mata min hund med godis som fanns i mängder i min ficka.

Jag började fundera över hur en vargflock vandrar när de är ute efter ett byte.

Bytet är deras belöning. Vem har någonsin sett en flockledare dela ut godis till

flockmedlemmarna för gott beteénde under denna vandring?

Var ska flockledaren förvara denna belöning?

Deras mål är att fånga och nedlägga bytet, alltså är det detta som är

belöningen. Människor matar sina hundar vid hundmöten, vid skällande som

upphör på kommando, vid utfall som kan stoppas, de ska alltid ha godis.

Jag anser att hunden bör lyda en flockledare utan att bli "mutad" till det.

Att belöningen kommer hemma i "lyan" i form av mat och efter maten, kel.

Precis som hos den vilda flocken.

Men för att kunna tänka såhär och ändra sig, måste man kunna tänka som en

hund/varg.

Alternativet var att vända, eller gömma mig och mina hundar om det fanns en

möjlighet.

Använde mig av det också.

Jag kunde även springa fram till närmsta stolpe eller träd, när jag såg att en

annan hund var på väg, slå kopplen runt stolpen/trädet och stå där, darrig i

benen och vänta tills den främmande passerat. Jag vet nu att jag utstrålade

"svag energi" som hundarna läste av. De skälllde och studsade runt i

kopplen. Men de kom ju inte loss tack vare att jag surrat dem runt vad det nu

kunde vara.

Jag tänkte över detta beteénde också. Kom fram till att när jag valde detta

alternativ, så talade jag om för min flock att jag är en "svag energi" De

uppfattade mig som en rädd flockmedlem och jag kunde inte hantera

situationen. Alltså tog en av dem på sig rollen att försvara flocken och de

andra "hängde med".

Att försöka lugna dem var ju lönlöst i och med att mitt kroppsspråk och mitt

tonläge sa en helt annan sak. I sådana situationer blev de "blockerade" och

tog inte emot godis.

Men jag kom en bit på väg, utan att vara medveten om det. Jag sprang

visserligen fortfarande till närmsta stolpe,/träd, men jag lärde mig att hålla tyst

och det hade en viss lugnande effekt. skällandet avtog, fast det inte slutade

helt. Jag sa ju inget, men fortfarande gav jag fel signaler med kroppsspråket,

nämligen "rädsla".

När de sökte kontakt med mig likaså. Jag blev deras godisautomat. Vi kunde

vara ute på promenad då de buffade på mig. Jag stannade och gav dem

godis, för att det "var ett jättebra sätt att knyta banden". som en "vetare"

talade om för mig.

När jag kom till insikt om att detta inte alls var för att de sökte kontakt, utan för

att de tiggde godis, så fick jag även där en aha-upplevelse. En av hundarna

vägrade att gå ett steg till, om jag inte gav honom godis vid en buffning från

honom. Då insåg jag det "Jag är bara en godisautomat!"

För att sluta med detta hade jag ett knep:

När hunden buffade på mig, satte jag handen i fickan, tog sedan upp den,

tom, och visade den för honom han fick en liten klapp istället. Efter några

gånger slutade han att tigga godis på promenaderna.

Från att ha varit en godisautomat blev jag en ledare som visar honom vart vi

ska gå och stannar för att undersöka något som verkar intressant.

Detta kan man metaforiskt jämföra med en resa i ett främmande land.

Säg att du ska åka till Paris, du har aldrig varit där och du bokar din resa. Om

du sedan fick kliva av i denna stora stad, helt ensam, utan någon som

guidade dig skulle du snart gå vilse.

Du skulle missa sevärdheterna, på grund av att du inte skulle hitta till dem. Du

skulle inte veta vilken restaurang som är bra/dålig/dyr eller billig. Du skulle inte

hitta en offentlig toalett, när det behovet uppenbarade sig.

Har du däremot en reseledare som du följer som vet precis vad som är värt att

se, var lämpliga toaletter finns, vilken väg du ska ta till en restaurang, där du

får din "belöning" i form av lunch eller middag till ett rimligt pris, då känns hela

tillvaron tryggare.

Man skulle enligt vissa andra "vetare" låta hunden söka kontakt för att kela.

När den gjorde det, skulle man kela med den. Resultatet blev att när mina

hundar pockade på uppmärksamhet, la tassen på mig så fick de en kelstund, i

tid och otid utan att de förtjänat det.

Där insåg jag också att det var något som var fel. Hunden sökte kontakt för att

tala om att jag var under den i rang, när hunden bestämde sig för att jag ska

belönas med kel, så kom den till mig och satte tassen på mig.

Visst ska man kela med sin flock, men om man även där ser på

varg/hundflocken så gör de inte på det sättet. De har bestämda ritualer när de

ligger tillsammans och "myser. Det är efter en lyckad jakt, när de har ätit klart.

Min säng var inte min egen, , jag placerade en kudde ovanpå en av

hundarna och la mig där, bara för att jag inte ville "störa" honom. Så himla

"mjäkigt"! Det förstår jag nu, inte undra på att jag inte fick någon respekt av

dem,. Visst älskade de mig, men de såg mig inte som sin ledare. Hundarna

var mina "vänner" och vice versa.

De hade alltså ingen respekt för mig. De lydde om och när de ville, inte för att

jag ledde dem in på "rätt väg" och talade om vad som var tillåtet. Numera får

de dela min säng, men de får inte uppta den på det sättet de gjorde. När jag

vill lägga mig ska de lämna plats och det gör de.

Jag har ändrat på allt detta, utan ett enda hårt ord, inga hårdhänta

demonstrationer, jag har inte visat min "makt" på ett aggressivt sätt, inte tryckt

ner hundarna, inte straffat eller kontrollerat på det traditionella sättet.

Istället har jag lärt mig tala med kroppen, mina energier och olika läten. För

vem har hört hundar tala till varandra med ord?

De har läten, de talar med kroppen. Läte och kroppsspråk stämmer överens

med vad de menar.

Vanligtvis höjer vi människor rösten om en hund inte lyder, man säger "nej"

flera gånger, till slut ryter eller skriker man åt hunden. Vem har hört en hund

skrika? Flockledaren är en lugn och bestämd individ och behöver aldrig gå till

angrepp.

Ett rytande betyder ofta att ett slagsmål är på gång, Detta sker bara om det är

ont om mat och det inte räcker till alla i en flock.

En hund ser en skrikande människa som den svagare flockmedlemmen.

Jag vet nu, av erfarenhet, att det räcker med en enda tillsägning men på rätt

språk.

På promenaderna gick de alltid framför mig. På grund av att många sa att

"det är bättre så, man ser vad de gör hela tiden, man ser när de vill stanna

och kissa. Det gör man inte om de måste gå bakom en. Kände de doften av

någon hund på ett träd en bit från vägen vi gick på, så satte de av dit för att

nosa och jag hade bara att följa med. Småspringande med sträckt koppel. De

bestämde när de nosat och pinkat färdigt och ville röra på sig. Där stod jag

snällt och väntade tills de var klara.

"Man ska inte dra hunden därifrån, eller på något annat sätt få den att följa

med. Den läser tidningen och hur tråkigt du än tycker att det är, så är det bara

att finna sig i det." hette det. Hunden måste få den "friheten". Jag såg

verkligen inte hur dåligt de mådde.

Att tala med hunden var liktydigt med att gå och prata sitt eget språk med en

individ som inte alls förstod vad man sa.

Här kan man också gå tillbaka till jämförelsen med att vara turist i ett

främmande land. Vem skulle vilja vara före guiden? Man skulle säkert hitta

massor av "intressanta" saker att se på. Saker man redan kände till men det

fina med en turistresa är ju att man hittar till andra platser, som man inte alls

känner till och som kan vara nya upplevelser. Och ärligt talat, skulle man

verkligen känna sig trygg, om man var den som gick före guiden och

utforskade ett främmande land på egen hand?

Där man dessutom inte kan språket. Man försöker göra sig förstådd, men

ingen förstår.

Instruktörerna sa att man ska prata med sina hundar. På ett mjukt sätt, mellan

alla "kommandon" man ska ge dem. Så vad gör då alla hundägare?

Jo, de sätter igång att "jollra" med sina hundar. Som om de vore deras barn.

Det gjorde även jag.

Jag har hört folk som har sagt till sina hundar att de är "mammas lilla flicka"

om en tik. Och att de ska "gå försiktigt så att inte mamma ramlar. För om

mamma bryter armen eller benet så måste mamma åka till sjukhuset och då

kan inte mamma ta ut lilltösen på jättelänge, förstår flickan det?"

De frågar sina hundar om "mammas lilla gosse vill gå ut och leka."

Och de säger till dem att "Nu är det natt och vi ska sova i mammas säng, kom

nu lillen, så ska vi sova."

Hunden uppfattar en massa ljud, samma ljud som tiken kan ge sina valpar när

de ligger och diar, ungefär, men de förstår inte ett "jota" av allt detta "joller".

Många hundägare säger "Min hund är så klok" han/hon förstår allt jag säger".

Det är att ge hunden mänskliga förmågor och göra den till en fyrbent

människa, det är inte ens barn, det är en individ av en annan ras som man har

valt att leva ihop med. Ofta är det de som ger hunden mänskliga förmågor

som också skäller på hunden som på ett olydigt barn.

OLYDIG HUND

För att få en lydig hund ska man se till att den lyder följande kommandon:

"Sitt", "Ligg", "Stå" "Fot" "Hit" ,"Inte dra", "Nej" och "Fy" och det possitiva låter

"Braaa".

Med hjälp av dessa ord samt diverse kroppslig "aga" (skulle jag vilja kalla det)

ska man få en "lydig hund". Hunden anstränger sig verkligen att förstå vad

matte eller husse vill med alla dessa ljud. Men det är väldigt svårt, för det finns

inget språk som hunden förstår, inget kroppsspråk. För vi glömmer bort det

och ger ett helt annat budskap till hunden med gester.

Vi säger till exempel "Hit" men hunden kommer inte. Vi undrar varför, vi

anklagar den för att vara "olydig" eller "i trotsåldern". Vi överför mänskliga

känslor på hunden och vi bestraffar den enligt människors psykologi.

Hundar trotsar inte. De är inte olydiga heller bara de förstår oss.

När vi sagt "Hit" otaliga gånger utan att förmedla vad vi vill, för med

kroppsspråket säger vi:"Jag tror inte att du kommer att lyda mig!", så höjer vi

rösten och ryter fram ordet, vilket inte heller hjälper.

Vi blir en flockmedlem som står och skäller på något.

Vi skriker högre och högre, men hunden kommer inte och det beror på att den

inte vet vad vi vill.

Resultatet blir en ilsken hundägare som springer fram till hunden, tar tag i den

och trycker ner den på marken, samtidigt som han skriker åt hunden. I

hundens ögon blir han en osäker flockmedlem eller en i flocken som har blivit

galen och är ute efter att döda. Den förstår inte vad den har gjort. Men för att

undvika att bli dödad lägger den sig på rygg, med blottad hals, det är ett

mycket tydligt kroppsspråk. Det jag kallar "Hundiska".

Denna metod har jag aldrig tagit till, för jag tycker det är så fruktansvärt att

göra så. Har bara sett exempel på hur det kan gå till. Och jag blir lika

förskräckt varje gång. Hundar är inte döva! Men det tänker inte människor på.

För när människor av någon anledning bråkar eller diskuterar, så höjs tonen.

men det hör till den mänskliga psykologin, den har ingenting i hundvärlden att

göra.

En högljudd hund är en osäker hund.

En högljudd människa är en arg människa. Det är en stor skillnad.

"Agan" består också av att dra hunden i svansen, om den inte lyder

kommandot "Inte dra" det har jag inte heller använt mig av. Jag har istället

enligt goda råd, stannat och stått stilla tills hunden lugnat sig, eller vänt och

plötsligt gått åt det andra hållet. Men det är ineffektiva inlärningsmetoder,

båda två. Utan att förmedla det med energier.

Att dra hunden i svansen kan skada den, för hur lätt man än drar, så kan man

skada svansroten. Det är en av hundens känsligaste kroppsdelar.

RASTYPISKT

Jag trodde också på allt som sades om rasen jag har, att "de är sådana till

sättet" att det inte går at få riktig ordning på Borzoi´s , men att det är

tjusningen med dem. Jag förstod egentligen aldrig vari tjusningen låg i att åka

kana efter dem, då de såg en katt eller en hare och jaktinstinkten tog över.

Förstod inte heller vari tjusningen låg i att vid hundmöten vända och gå åt ett

annat håll, just för att slippa konfrontationer för att det var sådan rasen var.

Eller att kasta kopplen runt närmsta träd eller stolpe och se lidande ut. Jag

översåg med allt detta för att alla "vetare" sa att "de är bara sådana", om man

väljer att ha dem får man leva med deras sätt."

Det var ibland så jobbigt att vara hundägare, så att jag var på väg att ge upp.

Men det gjorde jag ändå inte, för jag älskade mina killar, oavsett alla deras fel

och brister och deras jobbiga sätt.

När vi talar rastypiskt så är jag övertygad om att ingen hund heller föds elak

eller aggressiv. Så att det skulle vara rastypiskt att en Dobberman är

aggressiv, eller att en Pitbullterrier föds till att kampa, det kan man glömma.

Det är vi människor som plockar fram detta.

Beskrivningen på Hunddjur lyder nämligen: "En familj rovdjur som rör sig på

marken och inte kan klättra i träd. Tågångare. I regel köttätare, många jagar i

flock, hit hör: hund, varg, räv och shakal" (källa Bonniers Uppslagsbok). Vad

vi har i kopplen framgår tydligt av denna beskrivning.

Det finns inget som säger att beteénden går i "arv". Det är bara människor

som skyller ifrån sig som inte kan kommunicera med dessa individer på rätt

sätt. Som säger att "rasen är sådan" . De ser inte sina egna fel i sitt sätt mot

hunden. Men det här är alltför stort för människor att ta in.

Däremot tror jag (det är bara min egen teori) att det även bland hundar finns

instabila individer, en obalans som kan liknas vid psykisk ohälsa. De hundarna

är de som sedan blir beskyllda för att vara aggressiva och farliga.

De mår så dåligt så jag vet inte om de ska leva vidare. Barmhärtigast för en

sådan hund är att få somna in igen. För den hunden lider alla helvetets kval.

Men människan kan inte tänka så. De behåller en sådan hund, den hamnar fel

och så blir den ännu sjukare. Därför finns det "farliga hundar" hos fel

människor.

Därför finns det också "redskap" till hundar såsom munkorg, grimma,

stackelhalsband och elhalsband (stackel-och el-halsband är tack och lov

förbjudet att använda i Sverige) och allt vad det nu är.

En frisk hund behöver inte allt detta, bara en fast hand, en ledare som visar

den rätt och fel.

Det som är rastypiskt är utseendet på hundarna, kort och gott.

HÄLSNINGSRITUALEN

Som alla andra hundägare har jag glatt hälsat på hundarna när jag kommit

hem efter att ha varit ute.

Jag hade ju ingen aning om att detta inte alls var ett uttryck för tillgivenhet

eller glädje över att deras flockledare var hemma. Visste inte att deras

hoppande på mig var ett dominansbeteénde från deras sida. Det blev värre av

att jag med ljus röst uppmuntrade detta. Det gjorde mig ännu "valpigare" i

deras ögon.

Men alla talade ju om att man skulle vara positiv och glad, när man umgicks

med sin hund, att hälsningsritualen vid dörren skulle vara positiv och glad.

När de hälsar på en flockledare som varit ute ensam och kommer tillbaka är

det naturliga att de under lugna former välkomnar den återvändande.

Så jag ändrade även på detta.

Från att ha varit den som var "valpigt glad" när jag kom hem från jobbet, eller

om jag varit ute i något ärende blev jag den lugna flockledaren.

Förut kunde jag ropa på hundarna om de inte stod i hallen, och nu, när jag ser

i "backspegeln" så bar jag mig åt som en valp, det var de som var de lugna.

Ibland stod de vid dörren när jag kom hem, de hoppade upp på mig och jag lät

dem hållas.

Idag kommer de och möter mig i hallen, alla svansar viftar, de är valpigt glada

och jag sätter mig ner på huk och låter dem nosa mig runt mungiporna och

det är det hela.

Resultatet är en lugn hälsningsritual, inga upphetsade hundar som vimsar runt

mina fötter.

De går lungt och sansat till ett annat rum efter att ritualen är klar. När jag har

rest mig upp. Felet var att jag belönade deras dåliga beteénde, jag lät dem

hoppa upp på mig, jag matade dem med godbitar och jag "gnydde" som en

valp.

Men "vetarna" sa at det var tillgivenhet från hundarnas sida. Inte att det var

dominans. Så när man gång på gång får veta det, då tror man på det.

SEPARATIONSÅNGEST

Jag hade dessutom en hund med separationsångest som låg och gnydde i

hallen när jag lämnade honom för att ta ut de andra två hundarna. Denna

hund tog jag alltid ut först av alla och rastade honom, innan de andra fick sin

runda. Men det hjälpte inte, när jag "bytte ut" hundarna så låg han kvar i hallen

och gnydde högljutt.

Efter rastningen av de andra två, kunde jag höra honom i uppgången då jag

kom in genom porten det gjorde mig stressad och jag ville skynda mig upp till

min "mammiga" kille.

Idag förstår jag att det var separationsångest. För även om jag emellanåt bara

tar ut två hundar och han, som innan låg och gnydde, blir kvar så är han tyst

och lugn.

Den skillnaden har jag sett efter att jag rehabiliterat honom. Då visste jag inte

att det var separationsångest, trodde som alla andra dumskallar att jag var så

älskad av min hund så att han saknade mig när jag gick ifrån honom.

ATT SKILJA PÅ DE OLIKA MOMENTEN

När jag läste boken och tänkte efter så insåg jag att hela denna hundhållning

är fel, att alla såkallade "vetare" har fel.

För vem har någonsin hört hundar kommunicera med ord?

De kan inte förstå ord, alla de korta kommandona uppfattar de som ljud och

de ska naturligtvis kombineras med kroppsspråk och rätt energi. Men

instruktörer och "vetare" pratade inte ens om positiv-negativ- eller avslappnad

energi. Allt de talade om var att använda dessa korta kommandon. I olika

röstlägen. Alla kommandon skulle ske med bestämd röst, medans det positiva

kommandot skulle ske med glad röst. Och vikten av belöning poängterades

hela tiden. Belöning i form av godis. Det är dessutom poängbelagt hos vissa

ex.vis etthundra poäng ger en levergodis, ganska bra lydnad, femtusen

poäng ger en Frolic, bra lydnad, och en miljon ger en köttbulle, vilket är

perfekt lydnad. Resultatet blir att hunden jobbar för att få godbiten.

Vem har inte sett en hund som är på helspänn på en appellplan, som har

lyckats förknippa ett ljud, till exempel "sitt" med en godbit. Då är hunden "glad

och på alerten" vilket inte alls stämmer.

Detta är "träning". Alla dessa ord är helt onödiga.

Lek innebär att hunden får busa och leka och söka saker, apportera och

använda huvudet. Det är däremot en viktig sak i hundens liv för att den ska bli

av med överflödig energi och sedan vara lugn till sinnes.

Att använda huvudet gör en hund mentalt trött och avslappnad.

Sedan har vi det absolut viktigaste, det är att få hunden att fungera i

samhället, att inte göra utfall, att inte skrämma folk, att gå på promenader på

ett städat sätt. De allra flesta glömmer bort detta tredje, så viktiga moment

som egentligen borde läras in först. Men det är Träning som kommer först,

sedan Lek och sist, för att inte säga bortglömt, är Ledarskapet. Därför har vi

"problemhundar" idag.

Men i ärlighetens namn, problemet ligger inte hos hundarna, utan hos ägarna.

Det är vi som måste ändra vår inställning till hundhållningen och lära oss att

kommunicera med dem, att få kontakt med denna fyrbenta vän. Ändrar vi på

det, så har vi inte längre problemhundar i samma utsträckning som nu.

En hund lyssnar på tonläget, läser vårt kroppsspråk och känner av den energi

vi utsänder. Om vi ljuger, ja, då lyssnar inte hunden.

Just därför blir många hundägare frustrerade och spända och börjar skrika

kommando orden istället. Hjälper det inte - och det gör det inte - så kastar de

ner hunden på marken eller drar till hårt i kopplet för att den ska lyda. Hunden

ser en sådan människa - inte som en ledare utan - som en svag flockmedlem.

En annan metod för att få hunden att bli vek och lydig, var att lägga tomma

plåtburkar i en påse och kasta den efter hunden om den inte var kontaktbar,

om den var långt före en i kopplet. Fick jag veta. Den ska inte träffa hunden

utan falla mellan bakbenen. Resultatet skulle bli en skrämd hund, som

kommer till matte för att söka skydd och matte "belönar" genom att tycka synd

om hunden och oja sig över hur hemskt det är och hur tryggt det är att gå vid

mattes sida istället. En nyckelknippa gick också bra, bara det skramlade

otäckt. Någon förespråkade en kedja som kastas i huvudet på hunden för att

avleda den. Hunden får dock inte se varifrån "det otäcka" kommer. Men till

vilken nytta? Vem vill ha en hund som lyder för att den är rädd för faror som

hotar om den kommer för långt bort från sin flockmedlem, människan. För

någon ledare är det ju inte.

Tyckte detta lät så hemskt så jag provade inte ens denna metod, utan

förkastade den omedelbart. Jag tänkte hela tiden att det måste ju finnas något

annat som är effektivt som inte skrämmer hunden.

EN AHA-UPPLEVELSE

Då dök "Mannen som talar med hundar" upp. Cesar Millan, han dök upp i TV-

rutan först och främst, sedan kom boken. Jag tittade på två program och insåg

att "ja, detta är rätt metod!" Jag kände det i hela kroppen. "Det är det här som

är det absolut rätta för hundens bästa!"" Han pratade dessutom om vikten

med kroppsspråk och energier. Jag kände det i varje por av kroppen, alla är ju

på väg åt rätt håll. Alla kan vissa av dessa saker, men ingen har kommit ända

fram. En del var på väg åt fel håll, de som skrämde sina hundar till lydnad, de

som tryckte ner sina hundar på marken med våld. De som skrek ut

kommandon utan att hunden förstod. Svaga individer i flocken, i hundens

ögon.

Men det finns några som alltid har varit på väg åt rätt håll som sagt, fast de

har låtit hunden göra som den ville nästan hela tiden. Jag hörde till dem som

aldrig höjde rösten, som aldrig tryckt ner hundarna, som aldrig slitit i kopplet.

Jag har vissa gånger lyckats locka med mig hunden med rösten, då den har

stått och nosat länge, men jag har inte varit medveten om att jag vid de

tillfällena också talat deras språk med mitt kroppsspråk och mina energier

som de läst av vid de tillfällena. Utan då har jag tyckt att hunden varit duktig

som kommit och så har jag delat ut godis som belöning. Däri låg felet. Men jag

visste inget annat. För ingen hade gett mig upplysningen om vad som var rätt i

mitt eget beteénde vid det tillfället då hunden gjorde som jag sa. Ingen talade

om att de inte förstod mina ord, utan att jag hade ett kroppssprk som stämde

överens med mitt ljud som jag förmedlade. Jag visste inte att jag sa det med

bestämdhet, med kroppen och att det var det hunden läste av.

SÅ ÄR DET NU

Numera är det jag som bestämmer när vi ska gå ut, vart vi ska gå, var de ska

nosa och uträtta sina behov, hur länge de ska nosa, när vi ska kela och när de

ska få en godbit. Jag går alltid först i flocken och de följer mig. Kopplen är

inte spända, utan slaka. De ser hundar i närheten av oss men jag behöver inte

vända. De lyssnar på min ordlösa kommunikation, läser mina signaler och de

lyder. För nu har jag tagit över ledarskapet. Utan att använda hårda ord, ingen

"alfarullning" där man välter omkull hunden, för att "visa vem som

bestämmer" inget höjt tonfall vid tillsägelse, vilket rekommenderas av många .

Bara ett skarpt tyst "tst" när det är allvar och mitt kroppsspråk eller ett "schhh

för att få en lugn reaktion.

Man kan säga vad som helst, man kan tala kinesiska, japanska, engelska,

vad som helst, bara man har rätt tonfall, kroppsspråk och utstrålar rätt

energier. Jag har valt dessa ljud för att mina reagerar på dem.

Man kan säga meningslösa ord som "makaron, "sten", "bikupa" vad som helst.

Hunden vet inte vad ordet betyder, bara tonfallet, samt att den läser

kroppsspråket. Man kan till och med be den "posta brev" om den ska "kom

hit" om bara kroppsspråket uttrycker att man verkligen menar det. Men det

fungerar inte i människans huvud. Det är människan som behöver kommando

orden, inte hunden.

Eftersom jag har tre hundar med mig på alla promenader numera och de

tillsammans väger etthudratjugo kilo, mot mina femtio, så måste jag ha

kontroll. Jag har kommit en bra bit på väg. Idag intar de positioner bakom mig

när de har fått nosa klart en stund, där jag har visat att det finns något

intressant. Jag säger "Po" och alla ställer sig i position, för det är inte roligt om

det blir "trassel" i kopplen.

Kan man bara lära sig tänka "hund" ta sig in i hundens värld och använda

samma språk, läsa av deras kroppsspråk, så kan man förhindra det de tänker

göra. När en hund ser något, så är det inte längre en "hund" då förvandlad

den till det ursprungliga "rovdjuret" och det får man läsa av och sedan tala om

det på "Hundiska" att det inte accepteras.

Jag har helt slutat använda ord som "nej", "stanna" och så vidare. Istället har

jag ljud och visar att jag menar det med gester och energier. Poängterar detta

därför att det är det som är det viktiga i kommunikationen människa/hund.

Det man ska tänka på är att när en hund har blivit rehabiliterad, så är det inte

klart i och med det. Allt hänger på hundägaren, som måste fortsätta att vara

flockledare hela tiden. Det är inte så att man "byter ut en trasig del" som man

kan göra i en apparat som har gått sönder. Hunden vet inte av sig själv, vad

den ska göra, om man inte leder den dygnets alla timmar.

MISSTÄNKSAMMA OCH NYFIKNA

Men när man ser hundägare, som hänger i kopplet, släpandes efter sina

fyrbenta vänner, när man ser hundar som gör utfall mot andra hundar och

försöker förklara för dem att det finns hjälp, det finns en metod som fungerar,

så vill de inte lyssna.

Endera ser de ut som om man är konstig i huvudet, eller så säger de att deras

hundar "Bara är sådana, men att de håller på att jobba med hunden" De går

hos en hundinstruktör som kostar sexhundra kronor varje gång. På grund av

den höga kostnaden har de varit där högst två gånger.

Det lustiga är att andra hundägare tittar efter mig och min flock och ser ut som

om de undrar hur i hela världen jag burit mig åt. Eftersom mina hundar inte är

på helspänn, då de är ute och eftersom de följer mig utan att jag ser ut att

anstränga mig det allra minsta. En del kastar misstänksamma blickar på mig,

kanske undrar de om jag piskat mina hundar till underkastelse och lydnad.

Eller kanske de tror att jag rent av har magiska förmågor. I mångas ögon är

det skrämmande. Många slår ifrån sig. "Detta är inte sant!" "Det kan inte

fungera!"

Men det gör det.

Det är den naturliga vägen att kommunicera med hundar.

Jag har också "talat" med främmande hundar. De vet precis vad jag säger.

Det har hänt ett par gånger. Ägarna har inte förstått varför deras hundar har

satt sig vid mina fötter, utan att jag sagt något med ord. Men jag har talat

"Hundiska" och de har tittat på mig och satt sig. Någon drog iväg med sin

hund ifrån mig i ren förskräckelse. Hon förstod inte varför hennes hund såg ut

att nästan tillbe mig.

En helt ny värld har öppnats i och med detta. Det enda felet med hela

hundhållningen handlar om "språkförbistring" helt enkelt.

NÅGRA ÄR ÄNDÅ POSITIVA

Mina egna hundar och de få jag hittills fått chansen att hjälpa/rehabilitera är

inte längre som vilsna resenärer i ett främmande land, utan guide. De är säkra

resenärer i samma främmande land, med en guide som vet var allt det

intressanta finns, var maten finns och vilken väg som leder dit.

Jag hoppas verkligen att ögonen öppnas, för tänk vilken harmoni det hade

resulterat i, om alla hundägare var flockledare.

Istället för att bli en flockmedlem som leds av en hund.