Det finns väl individer som klarar sig bra utan jaktbiten, men jag undrar - oavsett ras, varför man ska ha en så präglad arbetsras om man inte tänker använda hunden praktiskt för det den är ämnad för? 

Prata med rasklubben, de kan nog ge dig rätt bra svar. :)

En jakthund är alltid en jakthund. Jag har känner några personer som köpt fågelhundar, men inte jagar själva. Men dom jobbar med dom och tränar apportering ändå. Hundarna behöver stimulering för det dom är avlade till. Men är man inte intresserad av det så kanske man kan hitta på något annat, som viltspår eller likande så hunden får använda nosen. En arbetande hund som inte får arbeta blir en orolig hund.

Alla jakthunds raser passar som sällskap men det är alltså kombinationen sällskap och jakt. Våra jakthundsraser är helt underbara som sällskaps hundar och ska bara mysa och helst ligga i sängen, så det trivs dom med. Bara dom får rätt stimulans i mellan åt.

Men å andra sidan behöver alla hundar stimulans.

TS det var en väldigt bra och klok fråga du ställde

Det visar att du tänker efter före, så att säga

Lycka till med ert val av vovve.

Beror väl på vad man räknar som ett bra liv, för mig är ett bra liv när hunden får göra det den är gjord för. Den glädjen och lyckan är oslagbar!

Sen finns det självklart individer och kanske linjer där jakten inte prioriteras. Värt att tänka på är att det tar lång tid innan man lyckats avla bort såna egenskaper och att föräldrarna inte är jaktintresserade betyder inte att alla deras avkommor blir detsamma. Det är en längre process än ett par led och risken finns att man får en jaktidiot.

Därtill vill ni också fråga er själva - om vi får en hund med mycket jakt i sig, blir Vårat liv bra då? Vill vi ha en hund som t.ex. sticker på alla spår som finns, kan vi leva så, klarar vi av att träna bort det om det skulle bli så? Klarar vi av att tillfredställa en hund som kräver att få jobba med nosen? Och har talar vi inte om att slänga lite godis på marken nån gång i veckan… Det handlar ändå om 10-15 år av ert kommande liv, hur mycket av den tiden vill ni riskera gå åt till tråkigheter? Har man själv inte kunskapen kan det ta bra lång tid innan man hittar rätt hjälp utifrån.

Själv tycker jag alltså att man ska kika på hundraser som passar ens behov och liv, och annars får det vara en vuxen individ som inte visat sig ha de egenskaper rasen borde ha. Och det för allas skull - ägarna som ska leva med hunden, samhället som hunden ska finnas i, hunden som förtjänar ett bra och rikt liv, rasen som behöver sina egenskaper. Annars blir det ett himla jobb i framtiden att få fram jaktegenskaperna igen, krävs att raser korsas som i sin tur ger osäkerhet i vad det blir för avkommor. Själv poängen med raser är ju att ge köparna så stor chans som möjligt att få en avkomma med vissa egenskaper. Så vill ni ha en hund som kanske inte har ett högt motionsbehov, som inte är avlad för jakt och som är sällskaplig, inte vaktar hemmet mot besökare och går ihop med alla - leta efter en sådan ras, så minskar risken för problem.

Jag undrar också varför ni är intresserade av en ras som bör jaga om ni inte är intresserade av att jaga med den? Finns ju så många andra raser.

#1--ja vi kan  prata med dom.

#2--ja det är klart man aktiverar sin hund i skogen o så, om det är vad du menar, men måste man hålla på med just jakt?

#3--tja, men bra liv menar jag att hunden får göra det den vill, alltså från individ till individ, men det är ju förstås lite svårt att fråga om man inte kan tala med hunden precis och jo, det är nog som du säger, att man ska välja en hundras som passar ens liv.