år 2000 var jag fem år gammal, det var höst och mamma sa ''agnes, nu ska jag åka och hämta en hundvalp!'' åh vad glad jag blev när jag fick se dina stora bruna ögon, dina rynkor i pannan och dina jättestora tassar. jag växte upp med dig… du var den jag berättade allt för. jag kände mig så trygg med dig… när jag hade dig med mig kunde jag gå vart som helst. när mamma och pappa skilde sig fick du bo hos mig och mamma, men jag kände mig inte ensam. du sov i min säng varje natt… när du var nio år gammal så började du att må sämre, ibland var jag vaken hela nätter för att kolla om du andades. jag grät ofta i min säg, bara tanken av att du inte skulle finnas vid min sida en dag. när jag och mamma blev ovänner tog jag med dig och gick i timmar. och det spelade ingen roll om det ösregnade, du vad med mig, du skällde på alla människor och kollade på mig med dina bruna fina ögon. och då sa jag '' jag älskar dig med Sally '' du blev riktigt dålig i slutet av 2010, och när jag kom hem från skolan sa mamma '' nu har vi ingen Sally mera '' jag vände i dörren. jag tror aldrig att jag har varit så ledsen. men jag ser dig överallt, du är min bakgrunds bild och skärmsläckare på både mobilen och datan, jag har inramade kort på dig i mitt rum. och när jag kollar på himlen och ser den stjärnan som lyser starkast, då ser jag dig, min älskling. jag glömmer aldrig dig & det vet du <3

mitt lejon, min rhodesian ridgeback!