Haha, första gången jag fick höra den kommentaren för typ ett år sen så höll jag på och skratta ihjäl mig. Fick mig ett gott skratt nu med, hade helt glömt bort det "talesättet" :P hah. Tack för dagens skratt :)

Pratade med dottern för en stund sedan och Quila är lika groggy fortfarande.

Men dräneringsrören fungerar, revbenet får självläka och nu är det bara att invänta resultatat av vävnadsprovet på tumören.

Lika groggy fortfarande, synd :/. Men tur att dräneringsrören fungerar som det ska. Hoppas det går bra framöver!

Ojdå, hoppas att Quila återhämtar sig snart!

Elin blir så lätt, vad ska man säga? Överorolig.

Men hon minns vår gamle labbe "Bosse" som hade bekymmer med en tass. Vi kämpade och slet med den här stackars tassen och eftersom jag jobbar inom sjukvården fick jag ge honom injektioner i tassen själv.

Hu, vad vi kämpade, till en veterinär insåg att det var cancer.

Då blev det bara "Hej då, Bosse" och han avlivades i "sin" älskade bil och blev begravd vid vårt lantställe, Snickarstugan.

På bilden  "Bosse".

Världens vackraste och egensinnade hund. Lugnet själv, oj, ramlade månen ner? Tja, då får jag väl gå lite längre bort.

Av alla hundar som vandrat genom mitt/våra liv så är "Bosse" den som har störst plats i våra hjärtan.

En omplaceringshund, som kom till oss ca 1½ år gammal och totalt livrädd för ALLT! P.g.a. att familjen som ägde honom var elaka mot honom.

Bonzo hette han, men det blev Bosse till slut, och så småningom en kolugn hund, modell tjuren Ferdinand.