Okapabel att ha hund/valp?
Jag har en bekant som just skaffat sig en andra hund, trots att han knappt har tid för sin andra då han jobbar flex och långa timmar i sträck. Många gånger har hans föräldrar tagit hans andra hund, men nu när han skaffat en till har de sagt att ansvaret är hans.
Jag måste bara kolla om det är jag som överreagerar eller om jag faktiskt har rätt att säga till honom, eller snarare ge honom råd som kan vara till fördel för hunden.
1. Redan första dagen lämnade han ifrån sig hunden till en av sina vänner för att han hade handbollsmatch och skulle jobba. Så har det fortsatt i princip alla dagar i veckan, minus någon match då och då. Hon lämnas dessutom till flera olika personer i veckan.
2. Hans andra hund är en Shi Tzu hane (okastrerad) som han kan ha lös och alltid har haft lös. Den nya är en tik med 5 olika jaktraser i sig, i storlek med en mellan/stor hund. Som han, med sitt engagemang, antagligen aldrig kommer kunna ha lös.
3. Han bor i en minimal 1:a som han sällan städar. Redan första dagarna spydde lilltjejen upp snus och annat skräp. Hittade henne tuggandes på ett batteri en dag, samt att hon är uppe på bordena konstant och plockar i sig saker.
4. Många gånger är han väldigt svårväckt och allmänt seg, så ibland tar det 4-5h innan valpen kommer ut.
5. Då jag var hundvakt åt henne, en gång, upptäckte jag genast att hon är ett riktigt energiknippe som trivs som fisken i vattnet bara hon får vara ute. Vi har en bakgård till vår större 3:a som vi har möjlighet att släppa ut våra hundar i och det var något hon uppskattade. Redan efter några timmar satte hon sig vid dörren när hon behövde ut och göra sitt.
I början innan hon fick komma ut och avreagera sig bet hon sönder ett stolsben, en prydnadskudde, min ena hunds gamla hundkorg, ett garnnystan låg spritt över hela lägenheten, samt att hon tuggade i sig ett tuggben och drog av överdraget från en tennisboll.
Ägaren är inte den som tar några längre promenader och speciellt då han haft en rätt okrävande hund innan låter han gärna vanan sitta i med kanske en 10-15min promenad 2-3 gånger om dagen och jag har märkt att mycket rastlöshet fortfarande sitter i henne då jag hittar nya söndertuggade saker i hans lägenhet för varje gång jag kommer dit.
Han är heller inte så bestämd, utan velar och låter väldigt försiktig när han säger till henne. Det låter mer "Nej.. Nej.. Nej.." än ett bestämt "NEJ." eller "FY."
Jag som själv haft hund sedan jag var liten kan inte hjälpa att frustrationen kokar inom mig, då jag under mina 18 år aldrig haft samma problem som min vän.
Men samtidigt känner jag mig som en riktig bitter kärring som bara klagar. Men jag måste vara ärlig och tycka att hans hundköp var allt för impulsivt och gick alldeles för snabbt, samt att valet av hund kunde ha varit bättre då den här lilla tiken behöver betydligt mer utrymme och stimulans än hon får.
Dessutom är hon vid 14 veckors ålder redan nästan tre gånger så stor som hans andra hund, vilket har orsakat att denne nu har blivit väldigt stressad och osäker när hon är i närheten. Det har iaf varit så jag upplevt det då han springer runt, runt, runt tills han får vara ifred i ett soffhörn eller i ett hörn under köksbordet där hon inte når honom.
Är jag bara allmänt negativ eller ligger det något vettigt i det jag just skrivit?
Borde finnas något slags körkort för hundägande. Så där får man inte bete sig mot levande varelser, vare sig hundar, andra djur eller tex barn. Tyvärr är det väl blandraser som folk kan skaffa så enkelt eftersom de är billigare? En ny hund som kostar 10.000 köper man ju inte i på impuls.
Den här lilla tjejen kostade 3500 och bara för att bevisa vilket impulsköp det var så åkte han 30 mil för att hämta henne, sedan samma resa tillbaks. Istället för att ta en liten blandras på närmre håll, eller allra helst en äldre hund som behövde omplaceras.
Hittade många alternativ åt honom via blocket och bekanta, men han skulle prompt ha en stor hund.
Enligt mig tycker jag bara att det är allmänt oansvarligt och sedan verkar han inte riktigt inse att det är ett liv han leker med. Tre helger i rad nu har han varit ute på krogen eller åkt bort på matcher eller fester i andra städer.
Jag känner att jag börjar gå honom på nerverna med mitt tjatande, men även om han tycker att han klarar sig så bra och att det är hans ansvar, så känner jag att det är lika mycket mitt ansvar att se till att hunden inte får sota för hans bravader och levnadssätt.
På samma gång känner jag även att försäljaren borde tagit det mer på allvar, men samtidigt så är det ju en självklarhet att en oplanerad kull gärna "försvinner" så fort som möjligt.
Jag tycker det är tragiskt att läsa. Uppfödare har större krav än så tycker jag. Att skicka iväg en valp till någon som framförallt inte ens har TID för den…
Om du är nära vän med honom tycker jag att du ska prata med honom. Försök att köra på den vänliga stilen och undvik att anklaga honom för att vara dålig hundägare osv. Ta ett alvarligt snack med honom för jag ser att du "tjatat" lite på honom. Han kanske inte förstår att du menar allvar? Tryck lite på ömma punkter ex att det kommer bli svindyrt för honom att ha en hund som äter upp hans hem. Inte bara för att hunden tuggar sönder saker utan för att den kan bli sjuk och behöva opereras om den sätter i sig "fel" sak. Kanske försöka överbevisa honom, visa hur lugn hunden blir om den får vad den behöver osv.
Jag tycker att du är jätte duktig som försöker! Många skulle "sköta sig själva och skita i andra"…
Men fy tusan vad oansvarig han verkar! Jag tycker du gör HELT RÄTT att lägga dig i, för det är ju absolut för hundens bästa! Hon kommer inte att bli en balanserad vuxen, om han/någon inte lägger manken till…
#3 Jag har försökt mig på att säga, när han började jiddra om att "om det inte funkar mellan Uno och Iza så får mina föräldrar ta Uno", att han borde lämna henne till hans syster som faktiskt KAN hundar sedan tidigare och som dessutom har ett hus på landet med stor gård och flera barn hunden kan leka med.
Men han mer "viftar bort" mina förslag och säger saker som "Jo, jag vet" och "Jo, men det är mitt ansvar och det funkar bra", när det helt klart inte funkar.
Vi har hjälp med vår hund några dagar i veckan, men det är mammas särbo (fd sambo) som dessutom VILL ta Bibbi lite då och då. Men vi skickar absolut inte iväg henne till flera olika och hon är både äldre och mindre (tax/jackrussel) så hon behöver betydligt mindre stimulans än den här "lilla" damen.
Vi har haft större hundar inom familjen, vit herdehund/rotweiler etc och då jag varit hundvakt flera gånger så har jag märkt hur mycket som faktiskt krävs för att de ska vara balanserade.
Dessutom kommer han ju behöva sterilisera henne inom de närmsta månaderna då Uno kan vara för gammal för att sövas då han är såpass liten och det är ju också bara onödiga pengar att lägga ut.
Men det är absolut som ni säger, ta det lugnt och sansat och prata med honom. Det det blir ofta mycket tjat för att det är så mycket fel på en och samma gång som gör mig frustrerad.
Hundvakt är jag aldrig mer iaf, både för våra möbler och hundens skull.
Jag tycker inte att denna människa verkar vara en lämplig hundägare. Så ledsamt när man läser sådant, men ändå är jag väl medveten om att det inte alls är så ovanligt som det borde vara.
Men som sagt prata med honom, vänligt men bestämt. Då har du i alla fall försökt att göra något för hunden,
// Lina - Värd på Bichon Kolla gärna in min blogg:
http://linaalgotsigge.blogg.se
Starta ny diskussion