Du är inte ensam, och helt "normal" kan jag nästan lova dig!

Jag fick avliva min Border Collie, 3 oktober i år.
Va som i "koma" i nästan 2 månader, gick bara ut med min andra hund.. Upp och sov, ut med hunden, sov, ut med hunden, sov.. Och däremellan grät jag mig till söms varje natt.
Att titta på TV vågade jag inte, för tänk om det kom upp en Border Collie? Eller en hund över huvud taget!
Varför denna rädlsa? Jo, för att då bröt jag ihop och fick panikattacker och kunde varken andas, se eller höra.

Och så höll det på i flera veckor.. När jag va ute med min andra hund (tacka gudarna för att jag hade/har henne, för annars hade jag fortfarande legat i sängen), så gick jag bara vägar där jag visste att ingen annan med hund gick. För såg jag en hund ute, japp.. Då va det kört, då kom tårarna som på beställning.

Nu, lite mer än två månader efter Meyas bortgång.. Kan jag gå ut, gå vägar där vi möter hundar, jag kan prata korta stunder om henne utan att bli helt förstörd och kan faktiskt börja leva vidare, utan min allra bästa vän och livsglädje. Och med leva vidare, menar jag inte att jag skulle glömma allt.. Utan lära mig att leva med hennes bortgång och lära mig att hantera saknaden.

[Styrkekram]

I söndags var det exakt 9 månader sedan min älskade leonberger hane somnade in 4 år gammal och än idag kan jag börja gråta hysteriskt av saknad när minnena tränger sig på. Han var verkligen min själsfrände, han var en underbar individ som var speciell och alltid hängde med mig på allt jag hittade på. Jag tror att det blev en chock när vi fick beskedet av veterinären. Allt gick så fort så man hann inte smälta det och det i samband med att han var så ung har nog gjort det svårare för min del än om han hade varit gammal och grå då han hade hela livet framför sig.

min kompis tog själmord för 3 månader sen:'( gråter fortfarande som när jag fick reda på de första gången. hon blev bara 14år…

R.I.P miranda åkerlund!

R.I.P till era hundar:'(

gråter fortfarande lika mycket som när jag fick höra de första gången*

Det är väl helt naturligt att reagera på detta sätt och inte alls extremt. Det blir ju en vän, en livskamrat och nästan som ett barn. Det är väl klart man älskar sin hund och man har ju ändå gått igenom mycket med varandra och känner varandra utan och innan. Tycker dock inte att du ska klandra dig själv för det som hände. Hur skulle du kunna ha vetat att din vovve skulle gå bort. Det kan du omöjligt veta och du kan inte begränsa ditt liv så pass mycket att du måste vara hemma jämt och alltid hålla koll på honom, det funkar ju inte i långa loppet. Trösta dig hellre med att han fick det varmt och mysigt bredvid sin matte och fick sluta sina dagar där.

Jag hoppas att det löser sig för dig och att du kommer må bättre snart, låt dina föräldrar tycka vad de vill. Om du mår dåligt så mår du dåligt. Ta hand om dig själv och tillåt dig att sörja.

Många kramar från mig

P.S Hade en golden när jag var liten som var min bästa vän och som alltid fanns där när saker var jobbiga i skolan, blev mycket mobbad. Han kände alltid på sig när man tyckte att det var jobbigt och lade huvudet i knät på en. En dag när jag kom från skolan fanns han inte kvar, han hade fått en tumör i magen och hade mått dåligt länge, han hade svårt att gå och gjorde ifrån sig inne och han skämdes så. Jag fick aldrig ta farväl av min bästa vän. Det gör mig så ledsen att tänka på att jag sitter här och stortjuter. Men jag kan inte hjälpa det. Visserligen hade hunden pappa där som sade adjö men det känns ändå som om jag svek honom.

Ditt tänk och dina känslor är helt normalt. Det är lätt i sin sorg att börja söka det man gjorde fel. Det är en konst att bara tänka på det som blev rätt, men det får än att må mkt bättre. Din hund kunde inte fått en bättre plats att ligga på hans sista tid. Under ett mysigt täcke, nära matte och känna både värme och din doft ut i det sista andetaget. Han ville säkert heller inte väcka dig utan ha dig lugn vid sin sida när det hände.

Jag har haft oturen att förlora både allt för unga vänner och familjemedlemmar och djur, man hittar aldrig ett bra sätt att ta sig igenom det på. Man får låta tiden dämpa sorgen.

Kramar

Jag måste ärligt säga att jag aldrig hört talats om någon som reagerat på ett sådant sätt som ni beskriver. Varken över en människas eller djurs bortgång. För mig känns det lite "extremt" att inte ens kunna se en annan hund utan att bryta ihop, men ändå ser jag inget fel med att reagera så.
Alla är vi olika. Man får väl se det positivt att du/ni släpper ut det ni har inom er. Alla har vi ett sorgarbete att gå igenom.
och det finns alltid en himla massa varför. Varför gjorde jag si eller varför gjorde jag så eller varför gjorde jag inte så istället. Hade du inte mått dåligt över att du inte var hemma under helgen, att du inte märkte när han tog sitt sista andetag så hade du mått dåligt över varför du hade blivit arg på honom över den ena eller andra orsaken för flera år sedan. Man letar fel i sitt agerande, man letar fel i sig själv.
Tänk så bra att du hann komma hem till honom på kvällen. Tänk vad bra att han fick somna in bredvid dig i sängen. Det är inte alla som har samma privilegie i det läget.

Jag beklagar sorgen för er alla som förlorat en kär vän. Det kan vara extremt jobbigt…

Tröstkramar till Er alla, vet hur det kännas att förlora någon man håller kär.

#1 Jag känner helt igen mig och likadant som för dig så har jag en till dam här hemma som håller mig uppe och får ut mig på saker.
Även om jag då mycket hellre ville ligga hemma, kolla gamla bilder på lillprinsen och bara vara allmänt orkeslös så kunde jag ju inte strunta i den vän som alltid gjorde sitt bästa för att muntra upp mig.

Panikattackerna och hela din historia är väldigt välbekant för mig och nu låter det väldigt hemskt, men det känns skönt att höra att man inte är den enda. Speciellt då ingen annan inom min familj riktigt genomgått samma sak, mer än min syster som tyvärr förlorat två unga hundar på väldigt hemska sätt.

Och tack alla andra för att ni delar med er av era historier och åsikter. Det är klart man kan lära sig bearbeta allt, men en såpass speciell sak i sitt liv lägger man aldrig bakom sig. Man tar med sig det, egentligen resten av livet, men man kan lära sig leva med det.
Loke var min första egna hund och en mycket speciell sådan. Galen, verkligen spritt, språngande galen var han.

Jag minns en sommar då han var med ut till vår stuga, fick syn på en mås i vattnet och mitt i lyckoruset fick han för sig att han skulle slänga sig efter den. Dock glömde han nog vattnet och att han helst av allt inte gick längre än tills det nådde magen på honom. Han slängde sig handlöst rakt ut från berget, missade måsen, träffade vattnet.
Kommer aldrig glömma bilden av när lurven ploppade upp som en kork och hur förvirrad han såg ut. Det är såna minnen som gör mig både ledsen, men som ändå gör att jag tar mig igenom de svagare stunderna.