Jag hade tagit bort min hund ifrån vattnet. Inte låtit den gå i förens den va lugn, vilket i sig kan ta timmar beroende på hund :)

Jag hade tvingat hunden att lägga sig ner och så hade jag klappat den tills den slutade skakade och verkligen slappande av. Och när den är 110% lugn skulle jag låta den bada :D Skulle göra så varje gång :)

Låter som stress, så utgår från att det är det.

Håller mig så långt ifrån vattnet att hunden kan ta fokus på mig. Det är bara dumt och onödigt att börja vid vattenbrynet om hunden är på 10/10 i stress där. Hellre då backa bakåt till 5/10 eller mindre för att få större chans att hunden varvar ned!
Där sätter jag mig med hunden och hjälper den varva ned tills den är helt avslappnad med avståndet (och kanske mängden plaskande i vattnet, sånt är ju också en svårighet!). Tvingar inte hunden till något utan har bara ett koppel på för att kunna förhindra självbelönande. När hunden kan lägga sig och vila är jag nöjd!
Eller rättare sagt - när hunden kan växla mellan att vara aktiv med mig (brukar köra vanligt "här", har han fokus på mig så sätter han sig när vi stannat och annars är vi för nära) och att kunna sitta och göra ingenting helt passiv, DÅ är jag nöjd! Och då kan vi närma oss en bit (till precis innan ny stressreaktion/tappad fokus, svårt men lättast). Men först när vi kunnat gå till avståndet vi var på ett par gånger utan minsta lilla stress-reaktion. En lång process alltså men det ger resultat :)

Belönar INTE med vattnet när han varvat ned på avstånd. Jobbar mer med att avdramatisera vattnet, precis som att jobba bland andra hundar alltså. På avstånd, bredvid, bland(eller i vattnet då). Först ordning och reda i Kroppen(känslorna i balans), sen ordning och reda i Hjärnan(träning/lydnad)!

Visst vore detta ett väldigt jobbigt problem :-)

Jag har faktiskt haft en hund som var åt det hållet även om det inte var ett stort problem. Vi åkte iväg och simmade med honom i en sjö någon gång i veckan på sommaren och han tjöt när vi stannade bilen och såg vattnet.

For runt i buren som en galning, satte sig och stirrade, pep, gnällde, skakade och var allmänt blockerad. Konstigt nog började det först när han såg sjön. Han fattade nog aldrig vart vi var påväg när vi svängde in på grusvägen. Men hur vi än gjorde så fick vi tillslut efter 3 sommrar, bara öppna buren och hålla sig ur vägen när han flög ut som skjuten ur en kanon!

Sen fick vi dra upp honom ur vattnet. Vattensvansen kom som ett brev på posten… Men kul hade han när han dök och simmade som en fisk! Och höfterna fick träningen som dom behövde!

mjae, det tycker jag inte. Har "problemet" själv, fast då handlar det om när andra hundar apporterar i vatten och inte allmänt kring vatten. Tar jag tag i det är det borta på 10 pass skulle jag kunna tänka mig. Svårast för oss är att hitta en träningsgrupp att träna på kontinueligt…och att jag ska prioritera träningen i sig, mycket annat är roligare och vi ska ändå inte tävla eller jaga aktivt innan vintern…

Och jag har hellre en hund som har problem med att bli för glad än som är rädd för vatten(eller vadsomhelst), speciellt då mina raser Ska jobba mycket i just vatten ;)

#5 haha gálet liksom :-)