De är inga jättelätta hundar. Jag är ingen expert på rasen, men vet i allafall att liksom andra japanska raser (Akita, Shikoku m.fl.) så har den mycket "urhund" i sig, den är självständig, reserverad och egensinng. De har också jaktinstinkt och är inte särskilt lättfostrade. De är värdiga, stolta och mycket självsäkra med stor integritet.

De används främst/bara som sällskapshundar i Sverige men är för det inga knähundar eller soffpotatisar. Ett par timmars motion per dag är nödvändigt, plus en del mental aktivering, som för alla hundar. Försöker man sig på lydnad får man vara beredd på att den - liksom andra japanska spetsar - tröttnat fort. En repetition räcker, sedan är det inte kul längre. De är lättlärda, men, som sagt, tröttnar mycket fort.

Min bror har en shiba hane som nu fyllt 6 år. Jätte söt och för det mesta trevlig hund, men som ovanstående skrivit, väldigt egensinnig och självständig. Kanske tyvärr inte det allra bästa valet av ras som första hund (som min bror fått erfara många gånger). Men men…. han är älskad i alla fall oavsett hans ibland lite svåra temperament.

En sak som vi märkt på honom är att han är mycket svår att klippa klorna på. I början var vi tvungna att ha vetten till hjälp, men nu har vi en mycket duktig hundtrimmare till detta. Har från flera håll (vet., hundtränare och uppfödare) fått höra att detta är en vanlig grej på just shiba, och att dom ska vara väldigt rädda om sina tassar.

tack så mycket om all fakta! Vi hade med mamma och pappa lite tänkt på shiba eftersom vi haft tre hundar med alla dessa år ;)