För min del ska hunden ha livsglädje och må bra.

Vi har låtit en gammal husky somna in för att hon inte längre orkade dra släde. Hon tyckte inte att livet var värt att leva längre. Kanske hade hon kunnat tvingas att leva ett par år till, men hon bad så tydligt om att få slippa 3 dagar innan vi hade tiden, att jag var så nöjd att vi redan tagit beslutet och i god tid innan bokat tid för avlivning hemma i köket.

När det är dags att ge upp får man försöka bedöma från fall till fall, men man kanske ska ha som tummregel att ge upp då hunden inte visar några som helst tecken på att bli bättre och att det av djurskyddskäl är det enda rätta för att hunden ska slippa plågas i onödan.

Jag håller med båda föregående. Och i ditt fall när så många har försökt få henne till en stabil hund tycker jag också det är dags attt ge upp.

#1 Aw, vad skönt med det i hemmet. Vi valde vet. för hon älskade att gå dit, sen hade hon sin bästa vän där också. Vet.s. ena hund.
**
#2** Absolut. Man får ju se hur det utvecklar sig. Inget man märker på en vecka.. Ja, lite beroende på vad det gäller.. Som sagt.

Hjärnan kan ju faktiskt också ha sina sjukdomar…så som på oss människor kan hundar också bli/vara sjuka på så vis.

Har också haft en mycket instabil hund och vi gjorde också allt man kan göra…med träning i både det ena o det andra..fick veterinärsutlåtanden mm. Andra hundar gick bra men människor gillade han inte mer än mig, min man och min pappa. Så vi tränade o tränade gick på kurser o tränade med människor som visste hur läget var o som var kunniga.

Till slut var vi nästan låsta för vi kunde inte ha folk hemma så illa blev det. Man mådde så dåligt i allt. Hur skulle vi göra?

Kan knappt prata om det än idag utan o bli väldigt ledsen.

Den här hunden hade blivit tagen ifrån mamman vid 5 veckors ålder om det kan ha något samband kan man bara spekulera i. Han var kolosalt otrygg. Rädd för andra människor så vi gick socialträning mm gjorde allt vi kunde. Inget hjälpte. Rädslan blev så småningom till agressivitet.

Tillsammans med veterinär tog vi det svåra beslutet han fick somna in. Att ta det beslutet var så fruktansvärt tungt…kändes som ett misslyckande fast man visste att han mådde inte bra, det hade han aldrig gjort inte ens som liten valp.

Så Hilo jag förstår hur du känner dig….vi fick också ta mycket elakheter ifrån folk som inte kände hunden alls. Dom trodde man tog den lätta vägen ut. Men det handlade ABSOLUT inte om det.

Dom hade ju inte sett vår kamp!

#5 Åh, vet exakt vad du pratar om.
Vår vet. förstod inte hur vi stod ut så länge som vi gjorde.
Han sa att han själv inte ville erkänna, men han hade inte klarat det sålänge som vi gjort..

Han grät också när vi tog bort vår tik.
Han står oss nära och visste direkt vad det var om, då han var med från början.

Jag tor ju att ni gjorde allt ni kunde o lite till. Så där var det humanaste att ta bort hunden ni gav den ju bra hem o tid.

#7 Tack, du är en av få som kommit med stärkande ord.

 Jag vet hur det känns att man har gett upp, men så är det ju inte heller man kan inte laga allt om allt är trasigt. Lite går att laga o fixa men inte allt. Jag tog hand om en schäferhane 11 mån var han (skulle vara hundvakt dagarna) iaf denna hund hade haft det tyfft mycket tyfft bla inlåst i mörkällare hos ett fyllo, med bröder o systrar där dom itne fick mat 1 dog o de andra levde på den döda. Han var trevlig o så men överbeskyddande mot mig, jag kunde inte stänga in han för då hoppa han genom stängda fönster. Rätt stressig o kunde inte arbeta med han han vart lite blockad. Jag var itne gammal 14 år men träna en del med han, när mitt sommarlov tog slut skulle han återgå till sitt vanliga hem på landet med allt annat han var van vid. Det var flera fel på den hunden itne bara tjovs så var allt bra, men han klara inte av att jag "försvann". Jag kunde inte ha han hemma för jag o syrran brukade bråka o han tveka inte med anfalla. Och jag gick i skola så det skulle inte gå. Men denna hund hittade ett hem som kämpade och som eran hund det gick inte fixa allt mycket men inte allt. Det satt för djupa spår i han av sitt dåliga hem. Syster o bro därimot vart riktigt bra. Fy lider när man tänker tillbaka han avlivades när han var 3 år. Har förmig han hade fel på ryggen med inte hundra men tror han hade ryggon för de gick på sjukgymnast o simmade. En del hundar tar saker o ting lätt medans vissa inte klarar av ombyten i livet. Våran tik har haft det bra men hon fick magkatarr pga flytt o var stressad orolig nu är det bra men tid tog det. Söt o rar har hon alltid varit men ja lung det är hon nu som först o det är 6 mån det tog. Antar det blir bättre o bättre lite tryggare kommer hon säkert bli.

#9 Oj, vilken historia.. Vår tik vart knappt tre år. Sorgligt.
Något har man väl lärt sig, man kan inte rädda alla.. Tyvärr.

Passar på o säga: Man ger inte upp men gav den en bra chans o det är inte alla som gör

#11 Precis! En chans är alltid något!

ja fy du skulle gråta när du såg han första gången mager fy bubblar så mager :S kommer inte ihåg hans vikt men det var lite kan jag säga, han vart jätte fin inte så stor pga dåligt/inget foder första året. Men fin vart han jag har kort på han o mig :) men kan itne scana in har ingen sån. Dogglas hette han glada minnen har jag iaf. Och dåliga med.

#13 OJ, ja min tik såg ut som en indisk ko över ryggen sa folk. Höftbenen stack ut och ja, ojoj. Så jag vet hur det kan vara.
Vad hemskt..

Har man försökt allt, gett allt man har och ser att hunden inte blir bättre och verkligen inte mår bra, då tycker jag inte att man direkt ger upp om man låter den somna in, man gör det som är bäst för hunden eftersom man älskar den, i mina ögon i alla fall, även om det så klart är ett tungt och svårt beslut att ta.

Sedan när det är dags att ta det beslutet, det är nog olika från fall till fall. Men det låter på dig Hilo som att ni gav allt och jag är säker på att ni tog rätt beslut för er hund,

#15 Ja, och oj vad jag velade, men en dag bestämde jag mig bara, och vi fick tid dagen efter vilket var skönt. Så då kunde man inte ångra sig..
Ville inte ångra mig, men ibland tänker man ju om, men nej och vi väntar en månad till o.s.v.

Jag gav min förra hund en chans när han blev riktigt dålig. Med medicin och en dag hos vet så blev han bättre och mådde bra i 4 månader sen blev han dålig igen, jag gav han då 3 dagar att bli bättre på men beslöt sen att det fick vara nog. Han hade kanske kunnat bli bättre igen men jag ställde mig frågan hur länge kommer han å bra innan han blir sjuk igen? Han hade då blivit dålig varje till varannan månad under ett halv år. Det gör så fruktansvärt ont men det är inte ett läge för att vara självisk.

Väldigt svår fråga för mig, och jag mår så dåligt när jag tänker på det att jag klarar bara inte av det. Har nämligen en aggressiv hund, han mår inte dåligt eller så, har livsglädje, men antagligen pga osäkerhet så reagerar han med aggresivitet i alla situationer han blir osäker på. Endel osäkra hundar kan ju reagera med rädsla eller liknande, men han blir arg. På hundar och människor. Och det är jättesvårt för hundar behöver han ju egentligen inte tycka om, det spelar ju liksom inte så stor roll, han är en liten hund (papillon blandis) så det är ju bara att hålla i honom, dessutom tränar jag det massor. Men det är svårare med människor tycker jag, han älskar människor, blir jätteglad när han får hälsa osv, men han är så osäker så han blir aggressiv såfort han tycker att någon går över gränsen. och gränsen är olika beroende på vad det är för människa. Ingen förutom jag och min mamma får lyfta honom eller hålla fast honom.
Jag är rädd för att ens försöka börja träna bort det, dels för att jag är rädd att det inte ska funka och för att han ska bita nån eller så när vi tränar :/
Jag skulle aldrig aldrig klara mig utan honom, men jag är endå rädd att andra tycker att jag inte ska ha kvar honom :(

så frågan, när är det nog, egentligen var det nog för mig i somras. Då kände jag att det kom ivägen för mitt liv, för istället för att bli glad av att ha hund blir jag deprimerad av honom. Men jag valde att hålla ut, och det är jag glad över. Det känns som att det håller på att vända.

Som ägare tycker jag nog man ser bäst på sin hund ifall den fungerar som den ska eller inte.

Jag själv tog bort en tik jag tidigare hade som tillbringat sitt liv inom poliskåren. Hon blev enbart 1 år gammal men hon var inte stabil mentalt. Hade en benägenhet att tugga sönder möbler, anfalla andra hundar inklusive människor, hon anföll mig flertalet gånger och jag fick många blodsår på armarna. i och med att hon var polishund var hon ju också lärd att inte släppa taget om sina grepp och något kommando på att släppa fungerade inte oavsett vem som gav henne det. Jag köpte henne från en polis och tanken var att hon hos mig skulle få vara sällskapshund och enbart träna agility men jag hade ingen aning om hur hennes temperament var utan upptäckte det 3 månader därpå. Jag ägde henne enbart i 6 månader tills jag beslutade att låta henne somna in.