folk undrar kanske varför man ska ha clumbers.. här har ni anledningarna som clumberfolk berättat:

Jag tycker om hundar som kräver att jag måste tänka/arbeta för att träna dem - det gör resultatet så mycket mer belönande.

Jag älskar deras små rackartyg när de är uttråkade.

Jag älskar deras ärlighet.

Jag skulle vilja påstå att det är den mest medkännande rasen av alla.

Jag uppskattar att de håller min säng varm om natten.

Jag älskar ljudet av en snarkande clumber.

Jag älskar den tjocka svansen när den rensar Tv-bordet från mormors antika tekoppar.

Jag älskar att höra deras ylande.

Jag tycker de är otroligt kloka - men kanske inte alltid så smarta.

Jag älskar deras storlek och styrka - de är imponerande.

Jag älskar när de ger mig den där trötta clumberblicken, som om de säger: "Javisst! Jag gjorde det. Nu är det upp till dig att komma på vad det är jag har gjort."

Jag älskar när min hund är genomvåt och försöker med all sin energi skaka vattnet ur pälsen - men det är bara kroppen inuti skinnet som rör sig, skinnet ligger still, fortfarande lika blött.

Jag älskar deras totala hängivenhet.

Jag älskar det sätt de tar emot och ger kärlek på.

Jag älskar deras naturliga instinkt att följa individuella spår.

Jag älskar hur de tittar på mig när jag säger något till dem - de lutar på huvudet, precis som de tror att om de håller huvudet på ett annat sätt, så kanske de bättre kan förstå vad det är jag säger.

Jag älskar deras nobla uttryck.

Jag älskar deras stönande och spinnande ljud när man kliar deras öron.

Jag uppskattar att dräglet och smutsen lägger till en smakfull kontrast till mitt annars så tråkiga helvita kök.

Jag älskar sättet de stoltserar runt på när de har stulit något.

Jag älskar när de lägger huvudet i mitt knä, tittar upp med sorgsen min och bara väntar på att bli smekta och få höra att de är duktiga.

Jag älskar deras kramgo'a storlek.

Jag älskar när de tömmer allt vad de har gömt i sina läppar de senaste dagarna - i min famn - och helst när jag har satt på mig rena kläder - och helst när jag precis ska iväg . . .

Jag älskar deras leende.

Jag älskar sättet de pussar mitt ansikte, som om de vill tala om att de älskar mig.

Jag älskar deras mjuka päls, speciellt deras långa silkesmjuka öron.

Jag älskar när människor vänder sig om, tittar och pekar när de ser mina clumbers.

Jag uppskattar att när jag vill leka - vill de leka, när jag vill vila - vill de också vila.

Jag älskar deras kleptomaniska läggning - jag letar gärna över hela min stora tomt efter värdefulla ting som jag har rört vid och som de har gömt.

Jag älskar mina blåmärken jag har från höften ner till anklarna eftersom hundarna studsar mot mig när de leker.

Jag älskar deras envishet.

Jag älskar att de ger 110% i allt vad de gör - från morgonens sovstund och sträckövningar till kvällens tuffa lekar och komiska inslag. De verkar ha hittat hemligheten till att leva ett rikt liv.

Jag älskar hur de får oss att skratta tills vi nästan kiknar, och hur de då sitter och tittar förvånat på oss - som om det var deras naturliga plikt i livet att underhålla oss.

Jag älskar hur de lyckades sova igenom episoden med sex polismän som arresterar en dörrförsäljare precis utanför min dörr, men väcker hela grannskapet om en ekorre vågar så mycket som sätta en tass på vårt staket.

Jag älskar när de bara sitter där och dräglar och tittar på när jag äter och hoppas att jag ska ge dem en liten smakbit