Tikar som slåss / syskon, vad göra?
Hej! Alldeles ny här, har googlat för att söka information och erfarenheter om hundbråk inom familjen, men hittar mest skrivet om hanhundar som slåss.
Jag har två egenuppfödda hundar, två tikar, från samma kull, som nu när de snart fyller 3 år har börjat slåss. Så länge deras mamma levde var det hon som bestämde och inga problem, alla tre lekte tillsammans, men nu blir det mer och mer tydligt att de två syskonen inte drar jämnt längre.
De funkar som förut på promenader, när man jobbar med dem, när de får mat, inga problem. De har en god grundlydnad och är rätt väl aktiverade, och bor på gård på landet med stor inhägnad trädgård med gott om utrymme ute och inne.
Slagsmålen uppstår när den lite mindre, vekare hunden ska försvara något. Jag har fått plocka bort alla leksaker och ben, men den veka hunden hittar ofta något ändå som hon vill bära omkring på, hon kanske hämtar en strumpa i tvättkorgen och den måste hon sen försvara. Hon har alltid varit "morrig" och pratig, stor integritet - som vi har jobbat mycket med. Henne behöll vi just för att hon var lite knepig redan som valp.
Den större hunden är en alltid glad, enkel och supercharmig hund, mycket lydig och fin i temperamentet, hon har tidigare backat när den mindre har morrat och varit tydlig med att den vill vara ifred, så det har funkat ändå. Men nu har den stora liksom tröttnat känns det som, att den lilla går henne på nerverna.
En gång blev det stort slagsmål när jag kom hem efter några dagar iväg och den lilla inte skulle låta den stora hälsa på mig, hon vaktade mig. (Det låter ju bara som väldigt dåligt ledarskap från min sida, men är det så enkelt? Det känns svårare.)
Långt inlägg blev det…
Har viss erfarenhet av problemhundar och har varit aktiv som omplaceringshem tidigare. Har som mest haft 7 hundar av alla sorter och blandningar samtidigt i huset med anställdas och inneboendes hundar, men för dagen är det bara de här två. Men det här är ett nytt problem som jag inte vet hur jag ska lösa.
Det känns inte som vanliga hundslagsmål som när nya hundar ryker ihop och gör upp, eller som när hanhundar slåss.
Jag är rädd för att den veka hunden ska påverka den andra hunden negativt, att den ska bli aggressiv.
Och när de ryker ihop, ska jag agera eller inte?
I vanliga mindre "ny hund kommer till gården vaktar sin matte/husse-bråk utomhus" räcker det ju oftast med att man nonchalerar och går snabbt därifrån så slutar hundarna bråka och för det mesta har de då kommit överens om nån slags rangordning eller iaf vapenvila, och det blir inte mer gruff.
Nu har vi lyft isär dem ett antal gånger för jag vågar inte låta dem hållas. Dagens slagsmål kom när de var ensamma utomhus och jag hade inte hjärta att låta dem fortsätta slåss, jag är rädd för att ingen av dem kommer att ge sig. Sönderrivna öron och bitsår är inte roligt och inte den hundhållning man vill ha.
Låter det helt enkelt som två tikar som borde få slippa att bo under samma tak? (De funkar ju med andra hundar var och en.)
Usch, jag kanske har svaret där, fast jag inte vill acceptera det…
Tacksam om någon har erfaren av detta och vill skriva något!
(funderar på sterilisering av den veka hunden, men många säger att det kan slå fel? Ingen av dem löper just nu eller är skendräktig så det kan jag inte "skylla på" heller.)
Tack på förhand!
PS. Och ja, jag jobbar med dem en och en också, och med att stärka den veka hundens självförtroende.
Jag tycker det låter som att de saknar en ledare, och inte kan göra upp om vem av dem som bestämmer.
Eftersom det inte var några problem när deras mamma levde, då honm bestämde, men blev problem när inte hon fanns längre. De behöver där med en ny "mamma" och ledare, tycker jag det verkar som. Så det är där du får träda in och ta över den rollen. Låt dem inte hållas när de bråkar, säg ifrån, gå emellan och visa att du bestämmer och är deras ledare.
Mvh Alex
Värd för Ridsport
Medarbetare på Islandshäst
Inte ett helt ovanligt problem hos jämngamla tikar som dessutom är kullsyskon.
När dog mamman deras? Tror iof inte att det har med saken att göra, för de har nog helt enkelt blivit så gamla att det är svårt att hålla sams i alla situationer. Har själv två tikar som rykt ihop några gånger. Nu är det visserligen 2½ år mellan dem, men de är inte uppväxta ihop.
Man ska aldrig låta några hundar "göra upp". Bråk ska brytas och absolut bråk mellan två tikar, för de ger sig inte. De slåss värre än hanhundar gör. Det är många gånger på liv och död.
Att Du är en dålig ledare tror jag inte heller på. Visst kan Du få dem att inte slåss när Du är i närheten, genom Din blotta närvaro. Men är det verkligen en lösning? Det innebär att hundarna måste vara under ständig kontroll så den yngre inte tar en strumpa/leksak. Eller så måste de vara delade på. Är det värt det?
Skulle absolut inte ge mig på en kastrering, då det hos tikar kan öka aggressionen när man tar bort östrogenet. Det innebär att tiken får en större mängd testosteron i kroppen och det är ju inte vad Du vill.
Hej Alex! Ledarskapet är vad vi har försökt jobba med ännu mer, och att se våra egna brister, men det här känns också på något sätt som något mer än det.
De skäms båda två efteråt när de har bråkat, de vet att det inte är acceptabelt och mot reglerna och blir båda väldigt låga efteråt. Det är helt klart en jobbig situation för dem, och jag måste hitta en lösning på problemet.
Hej Zebben! Tack för svar! Jag undrar just över det här med hormoner och ålder, om det kan vara en fas de går igenom, utöver rangordning. Att det är nån "tonårs-period".
Att kastrering kan slå helt fel har jag också hört, så det verkar inte som något man vill "testa".
Mamman dog när de var två år gamla. Den större 'valpen' började bli lite kaxigare mot sin mamma på slutet när hon blev sjuk, den lilla däremot har alltid varit lägst i rang i flocken.
Kanske är det svårare att ha kullsyskon tillsammans? Vi har som sagt haft många hundar tillsammans tidigare, både tikar och hanar och kastrerade hanar, men inte syskon.
Kanske jag måste tvingas inse att de inte trivs ihop, och att den veka hunden kanske är en "ensam-hund"?
Som du säger kan man undvika bråk när man är med och bromsar om den lilla börjar bli sur, men så när de är ensamma så ryker de ihop om nånting ute på gården…
Jag har 6 st hundar, 5 papilloner och en bordercollie, 2 tikar och 4 hanar. Papillonerna är ett föräldrapar, två kullbröder och en yngre bror. De har samsats bra i hop tills de äldsta bröderna blev ca 2,5 år gamla, då började de ta sig ton gentemot pappan, lillebror hängde på. När pappan flyttades till annat rum blev allt lugnt igen, inga maktkamper bröderna emellan, konstigt nog. Papillontiken och bordertiken gick bra tillsammans i ca 4 år, sedan utbröt slagsmål, mest orsakade av att den lilla hunden hela tiden provocerade den stora. De har också separat boende. Alla dessa hundar funkar tillsammans på promenad ute men man kan inte lämna dem tillsammans, ensamma inne.
Prövade för övrigt att kastrera hanhundarna ( inte bara p g a slagsmålen) det hade ingen som helst inverkan på deras kamplust.
Så…du kanske helt enkelt måste sära på dina hundar, inte nödvändigtvis omplacering, bara ge dem eget rum.
Jag har träffat flera tikar som inte alls funkar med andra tikar stora som små raser sensat idag en liten Chihuahua. Det är olika orsaker som kan göra att de ogillar andra tikar. id itt fall är det antagligen att de ska komma överens om vem som ska vara ledaren mellan dom 2. Hoppas att dom snart kommer fram till vem som ska vara ledaren och att ingen skadar sig.
#4 Visst kan det vara en fas som går över när hormoner och allt lugnat sig. När de även anpassat sig lite över att mamman gått bort och att flocken ser annorlunda ut så kan det också lugna sig. Det tar många gånger lång tid att anpassa sig när flocken ändras.
Men tikar som börjat slåss är svårt att komma tillrätta med. Att de ska komma överrens och bestämma vem som är ledare är inte alls säkert att de gör. Hur de hade löst detta "naturligt" är antingen att slåss till en av dem är så pass skadad att den automatiskt ger sig eller så kommer en av dem att ge sig av och söka eget. Nu har hundar inte denna valmöjlighet för med varje hund följer en ägare.
Så hur det kommer gå med Dina är svårt att säga. Visst kan man träna bort en del av beteendet och i övrigt får man anpassa livet efter dem. Att de inte är ensamma och tillsammans tex.
Mina tikar slåss inte längre, eller har inte gjort på snart ett år. Men i deras fall handlade det om att min yngre tik (omplacering) var väldigt dålig på hundspråk. Nu har hon blivit mkt bättre, men hon är fortfarande inte 100% till skillnad från min äldre tik som är mkt säker på språket. De har fått lära sig och min äldre har skött det otroligt bra. Det har ju ändå hamnat i fajt några gånger, men inte värre än att de har fungerat ihop igen. Numer kan jag lämna dem ensam tillsammans, men det var inget jag gjorde under hela det första året. De är inte och kommer aldrig bli bästa kompisar. De kommer aldrig ligga i samma hundbädd eller leka kamplekar ihop, men de kan bo ihop och känna sig både avslappnade och trygga med varann. De leker jaktlekar och har roligt ihop på det sättet. Så med dem vet jag att de ändå får ut något av att ha varann. Har man hundar som inte gör det, inte kan leka, eller bo ihop på ett avslappnat sätt så mår alla bäst av att omplaceras.
Nu har jag svammlat klart. 
Hoppas allt löser sig för Dig.
Ps. Handlar det bara om när den yngre har föremål? I så fall kan Du kanske träna den äldre i att ignorera den yngre i dessa situationer, så att det aldrig förekommer ett försvarsbeteende hos den yngre.
Starta ny diskussion