Det är jag som är "hundmänniskan" i vårt förhållande. Jag har hund och är intresserad av det mesta som har med hundar att göra. Sambon tycker om hundar och djur överhuvudtaget, men är inte tillräckligt intresserad för att ha några direkta åsikter.

Med förra sambon däremot… Han var väldigt hård med hundarna och det var väl en av anledningarna till att det tog slut.

Ras- och uppfödarval är jag absolut öppen för att diskutera, men när det gäller uppfostran/träningsmetoder håller jag ganska hårt på mina principer. Visst kan jag diskutera det med, men där finns många punkter där jag vägrar att ändra mig.

#1 ok, så du står på ägarpappren och står helt för kostnader och liknande också?

Ja. Jag hade haft hunden i ca 3 år innan jag skaffade nuvarande sambon. Om vi skaffar en till hund i framtiden vet jag inte hur vi gör med den dock. Vi är överens om att skaffa en till när det passar och om vilken ras det blir.

Ras är en enkel sak, man skaffar varsin. Då kan man välja ras, kön, individ, uppfödare oed som passar en själv. Bäst oxå om man måste dela på sig i framtiden.

Uppfostran, träning od kan vara svårare. Man får nog bestämma tillsammans vad som är tillåtet och inte, kanske 5 regler som är viktiga för båda, och sen måste hunden/hundarna följa dem, oavsett vem som är hemma.

Jag skulle inte kunna acceptera att bo med någon som var så hård i sin uppfostran att hunden mår dåligt av det. Sen kan det ju gå för långt åt andra hållet oxå…

Jag tvingar min karl att läsa de hundböcker jag gillar och har jag varit på föreläsningar od, så får han referat efteråt. Vill att vi ska ligga hyfsat lika i kunskapsnivå och utveckling.

hade det inte varit för mej så hade vi inga hundar haft alls… min man "gillar" inte djur, visst sjutton gillar han våra hundar, men han skulle inte bli superledsen om vi gjorde oss av med dom…

dom är inte för han som för mej :)

så jag hade väl ganska fria händer när jag valde hund, men han ville gärna att det skulle vara en rejäl hund.. o det kan man ju säga att jag har :)
vet att han skulle önskat att ena damen va ngt lugnare men men.. hon e mitt hjärta o jag vet att han älskar henne innerst inne, när han tror ingen ser o hör så ligger han o kramar henne o säger hur fin hon är.. haha

#4 har man vad som krävs för flera hundar så visst :P

hade gärna haft flera av alla raser, hårlag och färger jag vill ha, tror dock inte min sambo går med på det, knepigt

Eftersom det största intresset och kunskapen ligger hos Mig, så har inte sambon mycket att säga till om vid varken val av ras, uppfödare, träningsmetoder osv.

Han gillar hundar/djur och har egen hund-av samma ras som min, dvs Schäfer.
Dock var det en hund som Jag valde åt honom innan vi flyttade ihop(dock var vi tillsammans) och det är helt och hållet hans hund, även om hunden är 'vår' nu.
(Det är för övrigt en omplacering)

Unghunden(Schäfer, 19 månader) och tiken(Pekingese, 9½ år, min första hund-hon följde med mig på köpet ) är helt och hållet Mina hundar.

Sambon hjälper mig med dem lika mkt som jag hjälper honom med hans.
Det är liksom Våra hundar även om hundarna har sin specifika ägare i grund och botten.

Jag är inte så noga med hur han sköter hundarna när han nu har hand om dem, eftersom jag vet att han gör det bra och såsom jag lärt honom.
Men jag är mer kinkig med min unghund, som får lite särbehandling eftersom det är min(/blivande) tävlingshund.
Så det är extra viktigt att sambon Inte lägger sig i min träning och ska fostra hunden på 'sitt' sätt och än mindre använda tävlingskommandon till vardags.
Samt att hunden i sig ska tas på ett helt annat sätt än dom andra iochmed att han är mkt mer känslig av sig.

Om allt går enligt planerna så kommer flocken utökas med ytterligare en hund nästa år.
Och där är det (återigen) en hund som Jag valt ut helt och hållet.
För det är trots allt Min blivande hund, som kommer följa med mig vid en ev. separation - likaså dom andra två som tillhör mig.
Då anser inte jag att någon, inte ens min sambo har någon större talan i vad jag väljer för hund till Mig själv.

Jag vet inte hur vi har valt ras det bara blev så. Vi väntar dock på en liten valp till våren så det finns ingen hund ännu. Min kille vill ha schäfer/rottweiler såna hundar och jag säger att schäfer kan jag acceptera för jag har ägt en sådan själv med familjen. men jag tror det hade mycket med att jag och en av mina kompisar satt och pratade om hundar och hon rekomenderade pudel(min kille avskyr pudlar och tycker dom är hemska) men vi kollade upp hundarna och dom passade i storlek, temprament och päls. Eftersom våra hyresvärdar aldrig kan bestämma sig om det får vara pälsdjur eller inte i våran stuga så passade Pudel in också eftersom den inte fäller och sägs vara allergivänlig.(kan upplysa om att min kille är helt frälst i pudlar och tycker det är världens bästa ras. han vill fortfarande ha sin rottweiler och schäfer men men…) Uppfödaren var det jag som hittade medans killen ringde och pratade med henne. Träningsmetoder äer det jag som har ansvaret över samt uppfostran dock så blir min kille bättre på det varenda dag!

det är jag som betalar mesta av hunden och min sambo kommer hjälpa till. om vi skulle gå isär så är hunden min och då köper jag ut hans del.

Enkelt, det är jag som har kunskapen, även om sambon fått ett intresse, så vi har gemensamt kommit fram till ras (jag la fram några alternativ) och så har vi valt uppfödare genom efterforskningar som jag främst stått för, men vi har fattat alla beslut gemensamt. Om vi skulle göra slut får den som har bäst möjligheter att sörja för hunden ta den.

Jag säger som Vattnadal, man skaffar sig en varsin hund,

Eller så får man väl försöka kompromissa,

Eller så använder man sig av sin kvinnliga listighet & när man ha diskuterat klart om vilken hundras man vill ha & om man har skött sina kort väl så tror sambon/mannen till slut att det är han som har valt hundras när det i grund och botten faktiskt var frugan som gjorde det utan att han ens märkte det.. haha!!!

Vi kompromissade inte alls =)

I mitt förhållande är det jag som är kattmänniskan och sambon hundmänniskan.
Katterna bestämde jag över, han fick bara köra mig och hämta dom ;)
#5 jag känner igen det du skriver. Min sambo säger att han inte alls tycker om katterna och han vill helst göra tofflor av dom (hmpf) men när ingen ser så sitter han och tokgullar med dom och lockar på dom när vi ska sova ;)

När vi pratade om att skaffa hund så var vi båda inne på amstaffen.
Men sen så kom Tusse in i bilden och nu har vi en blandras här hemma.
Vi har pratat om att skaffa en till hund i framtiden när vi flyttar ut på landet. Men där är vi otroligt oense om vilken ras det ska bli.
Sambon vill fortfarande ha en Amstaff, men jag kan tycka att dom leker lite hårt. Tusses bästa kompis är en amstaff och vist så leker dom jättemycket tillsmans men dom äggar varandra lite för mycket.
Jag skulle lätt kunna tänka mig en kinesisk nakenhund tycker att dom är helt underbara.
Men vi brukar kunna kompromissa ganska bra.
Vem vet han kanske får sin amstaff och jag kanske får min bengal ;)

När det gäller uppfostran så är vi eniga här hemma.
Varken han eller jag kunde så mycket om hundar när Tusse flyttade in så vi har lärt oss på vägen. Vissa saker lär Tusse oss och vissa saker lär vi Tusse.
Jag tycker fortfarande att det är lättare att uppfostra katterna men men… det tar sig :)
Det enda som vi är lite dåliga på är att hålla våra egna regler. Men det sprack nästan från dag ett så att dom har vi lagt på hyllan.
Men vi lär oss fortfarande mycket och det vi lär oss själva ligger vi i sängen och pratar om på kvällarna. Så att där har det inte varit några problem.

Hos oss är det min gubbe som är kattmänniskan och jag är hundmänniskan. När vi träffades hade jag redan en hund som följde med till vårt gemensamma hem. När det var dags att köpa en ny hund så bestämde jag rasen men vi delade på inköpet. Likadant med dom två som kom efteråt. Men blandraserna som är födda hemma hos (två stycken) har vi ju inte valt själva men den ena är så tokig i gubben att det mest är hans. Men jag rastar och ger alla hundarna mat givetvis. Bessie har jag köpt alldeles själv för han tyckte det räckte med 2 hundar. Så hon är helt min. :)

jag är mest katt människa måste jag erkänna men hunden är min med, min sambo gtyckte då inte vi skulle ha en "liten" hund men som nån ovan skrev de gäller att få dem och tro att de valt ras ;) nu älskar han hunden mest av allt..

blir nog en till hund till nästa vinter skulle ja tippa och då blir de nog en lite större en JRT som vi har nu… eller en till JRT får se när vi bestämt oss… just nu jobbar ja på att få in en katt hona och det artar sig.. för nu har han nästan kommit på att han "vill" ha en sköldpadda :)

Jag skulle aldrig köpa hund tillsammans med någon. Jag köper mina hundar och pojkvännen sina. Det funkar alldeles utmärk trots att han aldrig skulle kunna tänka sig en retriever som jag har och jag aldrig skulle kunna tänka mig en belgare som han har. Men visst vore det trevligare tycker jag om jag slapp ha någon belgare i samma bostad och de håller nog även mina hundar med om…….;)

Jag skaffade min Tax när jag bodde med min sambo men det var jag som bestämde och hundarna är även mina. Vi bor inte ihop längre och jag skulle aldrig köpa hund tillsammans med någon annan, kan alltid bli tjafs om det tar slut!

Majsan köpte jag sen när jag bodde ensam. Min sambo gillade hundar men var inte nån människa som hade det riktiga intresset, för slö.

Men en hund är något jag aldrig skulle dela ansvaret med utan äga och ta hand om mestadels själv.

Jag har alltid varit schäferfantast så när jag träffade min nuvarande sambo som också gillar hundar och hade växt upp med schäfer så var inte valet av ras svårt, så en Ronja och Akila vart det  

Ingen av dom finns tyvärr kvar i livet nu, men någon gång i framtiden ska det bli en till

Vår första gemenasamma hund så valde vi inte direkt ras utan vi tog över han för att ge han lugn och ro i livet och vi älskar han mest av allt i livet båda två. Men framtids planerna ser olika ut sambon ska skaffa en tervueren som han ska ha i tjänst medans jag ska skaffa en dobermann att tävla och träna med :)