Jag tror aldrig att jag har varit så rädd som jag var idag. Mamma hade morgonrastningen med hundarna idag så jag låg och sov. Plötsligt kommer hon inrusandes och säger att jag måsta följa med ut och leta efter Enya (min 8 månaders sheltievalp), hon hade blivit ivägjagad av en schäfer och försvunnit!

Jag blev först skräckslagen av tanken att det kunde vara en av dom (många) elaka schäfrarna som brukar promenera här i närheten och en av dom går i princip alltid lös. Så jag slängde på mig byxor och jacka (tog dock inte några sockar på mig så nu har jag världens största skavsår som täcker hela hälarna) och sprang ut och letade efter henne.

Jag frågade alla jag mötte om dom sett en liten svartvit dvärgcollie (lättaste beskrivningen på en liten trefärgad sheltie) och bad att dom skulle hålla lite extra utkik.

Vi engagerade alla hundägande anhöriga på området att hjälpa oss och leta.

En timme letade vi och paniken steg hos mig. Men till slut så ringde en kompis och sa att dom hade hittat henne! Hon hade gömt sig under en studsmatta på en gård och låg där och skakade.

Jag skyndade mig dit och var tvungen att locka fram henne, hon var så skärrad så hon gick inte ens fram till mig direkt. Hon hade dregglat så det hängde istrådar från hennes nos och hon darrade som ett asplöv. Hon var till och med rädd för kompisens lilla dvärgpudel som är mycket mindre än henne.

Åh, vad lättad jag blev över att se henne. Jag bara grinade och kramade henne.

Men sen när vi skulle gå in så såg vi en annan av hennes små hundkompisar och hon skällde och morrade åt den.. Jag hoppas verkligen att det inte blir något som hänger kvar, att hon är rädd för alla hundar.. Nu kommer jag att måsta kämpa ännu mer med hennes osäkerhet. Får se om jag någonsin kommer att kunna tävla med henne..

Men hon är iallafall hemma nu och HEL! Det är ändå det allra viktigaste!

Puh, det blev ett långt inlägg men jag var tvungen att skriva av mig…