Jag har tränat agility. Jag har struntat i hans fel, gjort om å berömt extra när det blivit rätt :)

Aldrig aldrig fya/neja hunden vid inlärning och träning. Det ska vara kul och hur roligt är det när man får skäll för att man försöker? Det motiverar ingen hund. Jag har lite olika metoder för hur jag gör, då mina två schäfrar är olika. För båda gäller att när det blivit fel så rycker jag på axlarna, skrattar lite åt deras tabbe och frågar glatt vad de tänkte på. Glad men inte jätteglad och belöning uteblir. Sen skiljer det, för ena tiken får hon ingen mer chans på detta utförande utan jag går vidare och tränar annat innan jag sen återgår och provar igen.

För den andra som lätt kan bli bestört över att ha misslyckats, får prova igen direkt. Misslyckas det igen så är det samma sak. Glatt men utan belöning. Sen beroende på hunden så tar vi antingen en paus eller så försöker vi igen.

Misslyckanden är/ska vara motivationshöjande för mina hundar. När hunden misslyckas, och belöning uteblir så ska den tänka: Jädrans, nästa gång då ska jag minsann lyckas. Matte ska minsann få se…

Jag gör precis som #2. Vill inte Neja/Fya under träning.

Den principen kör jag också på, aldrig Nej på agilitybanan, platsen ska förknippas med kul!
Fuskar han sig genom däcket och jag märker det, vilket man inte alltid gör, går jag bara lungt tillbaka, utan att just säga så mycket och låter honom ta däcket rätt, sedan kör vi på igen ^^

Kör på samma linje som #2

Jag tränar ju inte för att tävla utan bara för att under hålla min hund och ha kul. Inge fyande alls. Förstår ha inte så händer det att jag springer före eller med honom om jag kan.  Försöker visa så gott jag kan och ta om samma hinder några gånger och  bli överdrivet glad när han gör rätt.
Men fyar jag eller tappar tålamodet så tappar min hund lusten.

Ingen fyande, nejande eller skällande vid inlärning och träning.