Som en del vet redan har min moster en liten odåga till hund hemma. Hon är 1 år nu och de tog över henne när hon var 11 mån. Hon är i sin absolut finaste ålder alltså ;) Och var inte ett dugg uppfostrad när de fick henne.

Till saken. Hon har hela tiden varit alldeles omöjlig när hon blir riktigt glad, oftast när de/någon kommer eller när hon vill leka/leker. Hon hoppar upp på en och hon är ju inte liten.. Nafsar hårt i armarna. Lyckas man få henne att sluta brukar hon börja stormskälla istället, och hon har det mest öronbedövande skall…

Nu har vi gått en allmänlydnadkurs ihop, min moster och hennes hund och jag och min. Ledaren konstaterade att det finns en del att jobba med, men hon har fått beröm för mycket också. Och de har gjort framsteg.

Idag talade moster om att de allvarligt funderar på att lämna tillbaka hunden till förra ägaren igen. Deras dotter har precis erkännt att hon faktiskt är riktigt rädd för hunden och de känner väl sig rätt uppgivna själva med.

Nästa vecka åker de på semester tors-sön och jag ska bo där då. Har lovat att jag ska försöka lite med hunden då. Det är en helt underbar hund i övrigt och det vore tragiskt för dem alla om de inte kan ha kvar henne.

Blev en lång historia det här… Men det jag vill ha är respons från er. Jag har väl börjat fundera själv över vad man ska göra, men jag har ju hela tiden försökt hjälpa dem också utan resultat. Men nu ska jag vara där ensam, få se hur det är med egna ögon och se hur det går.

Ska ta med en klicker och försöka med det tänkte jag. Längre har jag inte orkat fundera än. Hur skulle ni göra?