Hihi! =) vilken bra fråga Zebben! :)

Jag har nog faktiskt blivit nöjd! , eller…vi har ju inte haft Rico hela tiden, bara sen han var 9 år..nu är han 11, men jag tycker att det har gått bra! 
Han har blivit dyktigare&lydigare tycker jag! =) sen har jag lärt han ett trix som tog ett tag att lära in, men det är ju roligt nu som han kan det! ^^
Och om/när det blir hund efter han, så blir jag nog inte besviken, har ju hört här på HiF, ganska mycket hur det egentligen är att vara hundägare! =) och så har jag ju läst fruktansvärt mycket om skötsel och allt det där hela livet..har ju älskat hundar hela tiden, ändå om jag aldrig hade haft nån hund innan, så jag vart inte besviken när vi fick Rico iallafall! =)

Hoppas att det var typ sådär man skulle svara *funderar* :D

Jag är jättenöjd! Aramis är ju min första riktigt egna hund och vi är bästa vänner nu. Han har höjt mitt självförtroende och vi har så kul när vi busar och tränar :).
Han är jätteduktig och lydig för det mesta ;). Nu är han ju i könsmognadsperioden så ibland är det bomull i öronen men han lyssnar även om det tar lite tid ibland ;).

Rasvalet blev som jag hade väntat mig för det mesta, hade ju sett svärmors två berner mycket och sett hur de är. Men jag var nog inte riktigt beredd på hur otroligt social Aramis är! Men det är bara ett plus, han är med mig överallt under dagen.

Jag har inte haft Liza så länge, sen november 07, men jag köpte henne med förväntningen att få en trevlig, social, lättlärd och arbetsvillig hund som skulle tycka det var kul att jobba x-antal timmar 7 dagar/veckan. Hon har varit lugnare och inte lika arbetskrävande än jag trodde hon skulle vara (efter att ha hört alla skräckhistorier om bordercollies), men hon är precis lika trevlig, arbetsvillig och lättlärd som jag tänkt mig. Det negativa skulle i såna fall vara att hon ganska lätt blir "fixerad" vid saker och då har ganska svårt att släppa det, t ex om hon hör ett djur i skogen kan hon gå och leta/sniffa efter det hur länge som helst efteråt. Sen att hon ibland sticker iväg när vi är ute och går hade jag väl inte heller räknat med, men det ska nog gå att ändra med träning.

Bra fråga Zebben.

Vår allra första hund köpte vi för ca 35 år sedan (jösses, jag som är så ung). Jag tror inte att vi tänkte så mycket utan tyckte det skulle vara skoj med en hund.

Vi hade 0 erfarenheter och hon blev väl en typisk "förstagångs-hund". Vi gjorde mängder av misstag, men fick ändå en go hund som vi hade i 13 år.

Oj, egen hund har jag velat ha sedan jag var en liten flicka (japp, jag har varit sån även om inte många tror det *s*). Jag började jobba direkt efter skolan så då tyckte jag inte det var läge med hänsyn till hunden så jag tänkte vänta lite. Min drömras då var långhårig shäfer (är fortfarande men omständigheter gör att jag aldrig kan infria den drömmen).

Sen fick jag barn och blev ensamstående, vilket för mig oxå diskvalifierade hundköp eftersom jag visste att jag inte skulle ha tiden en hund behöver och förtjänar.

För 8 år sedan fick jag dock sjukbidrag 1 år i taget innan omprövning för en skada efter en operation. Då började jag fundera över om det inte var läge att skaffa vovve… För ett år sen fick jag sjukersättning heltid med nästa prövning dec-10 så äntligen kunde jag börja leta valp  Och i slutet på förra året hittade jag min lilla Åskar, vilken är den goaste, mest underbara lilla skiten på 5 månader som finns=) Han är lättlärd på en del saker men envis som en röd gris på andra så han är precis som resten av familjen;p

Det blev dock långt ifrån min drömras schäfer, men han är ändå min drömhund nu när jag har en nervskadad arm med styrka för en 2-åring och ständig värk…

tänkte aldrig det bara blev så, min mamma köpte en samojed till min 2 år äldre storebror, när jag var 6 år, och den tappade han ju fort intresset för så hunden blev min automatiskt;-),sedan dess har jag varit fast…..han var både ouppfostrad och annat när jag tog över honom,men det gick bra, jag fick en positiv samojedhund på det….skickar med en bild;-)

OT om förstagångshund.

När vi var hos veterinären igår undrade hon om Quila var Elins första hund. Med tanke på att Elin är 22 år så var frågan lite onödig, men vi talade om att Elin har vuxit upp med hundar.

Anledningen till frågan var att hon hade sett ett flertal hundägare med korsningar av am.staff, rottis och liknande raser (Quila är rottis/am,staff) där hundägarna tagit sig "vatten över huvudet" och ej funderat närmare på vilka blandningar de köpt. Det är ju lite att köpa grisen i säcken när man köper en blandras, man vet aldrig vilken rasdel som blir den dominanta.

Köpte Ecko pågrund av att de kändes otroligt tomt, ärligt talat. Har haft hund nästan hela min uppväxt och alltid haft katter. När jag flyttade ihop med sambon vart de helt plötsligt otroligt tyst! Vi pratade om de jätte länge och försökte då reda ut vilken ras vi ville ha. Sambon ville såklart ha en "tuff" hund så han valde mellan amstaff, bullterrier, dogo canario, staffe osv osv i den banan.
Jag själv ville ju bara ha vovve för sällskap, så satte mig och läste på som tusan om dem olika hundarna och berättade sedan för sambon att jag nog helst ville ha en bullterrier eller amstaff. Vi kollade runt lite och hitta renrasiga amstaffs, men ägaren lät jätte oseriös så vi strunta i dem. Så hitta vi eckos kull och ringde dit och då fick vi ju dogo argentino på köpet också. Så de var bara för mig att läsa på som tusan om de med. Såg tillslut att dem båda raserna är rätt lika varandra.

De vart allt som vi ville i början, vi visste ju amstaffs och dogos egenskaper.. så att han var kaxig och envis var ju en del utav de^^ En liten djävul i fårkläder?:P men gud så underbar.

Dock vart de ju inte som vi tänkt oss efter ett tag ändå. Med allt som hände mellan mig och sambo vart de kaos i eckos liv och han vart mer och mer osäker. Han fick dubbla budskap hela tiden (jag försökte träna honom medans sambon sket it)
När jag åkte iväg till norge och kom tillbaka igen var han en helt annan hund! Han var skit skraj för allting..

När ecko fjärt och jag flyttade till eget kändes det SÅ mycket bättre dock. Vi har ett alldeles specielt band mellan oss. Vi har överlevt tillsammans och mår bra tillsammans. Bästa vänner för alltid!:)
Men eftersom de vart såhär är de mycket osäkerhet som måste tränas upp ur. Men de går riktigt bra just nu faktist. Och dessutom vart de ju fel eftersom sambon skulle jobba dag och jag kväll så vi bytes av.. Nu är de lite problem med sånt, kan inte ta heltidsjobb men skulle behöva det för ekonomin.

De vart väl inte svårare än jag tänkt mig, visste precis vad jag gav mig in på.. och inte ångrar jag de för en sekund heller.. utan ecko vore de ingen Lisette. Han har fått upp mig och jag har fått upp honom. Att leva med en amstaff/dogo är de underbaraste som finns! Aldrig någosin har jag stött på en mer kärleksfull kille! Bortsätt från osäkerheten är de inte de minsta problem med honom. Han är genom snäll!:)

Hum.. nu vart de iof långt!^^

Jag har alltid velat ha en hund modell större. Ingen hund under knähöjd var min paroll och så går jag och skaffar en jack russell. Inte nog med att hon är av en liten ras, hon verkar dessutom ligga nära undre gränsen. 21 cm hög snart 6 månader gammal

Men hon är lättlärd och än så länge har jag inte ångrat att jag köpte henne! Bor litet och pluggar så det är bra med en hund som är billig i drift och inte tar upp så mycket yta! Men nästa hund blir nog modell större, även om det troligen lär dröja några år till dess!

Vilken sötis Linda! :D

Tackar!

Mitt svar finns i tävlingshundar i tråden med samma namn.

jag ville ha en hund som man kunde träna med och dra med  och sambon ville ha en husky så då vart valen en alskan husky "blandis" eftersom alskan huskyn inte är godkänd som ras i sverige dock så hatar denna hund att träna lydnad agility så efter 1,5 år skaffade vi en till hund omplasering och hon är ett riktigt jobbfreck älskar att träna :D

Jag ville egentligen ha en liten hund som inte kostade så mycket i drift, men min svåger (som jag bor ihop med) sa att alla terriers är betongskallar som aldrig går att lära något *hmmm* För honom finns det bara en ras, och det är GD. Att köpa en vinthund, var en kompromiss från alla håll. Den har en del gemensamma drag med GD, samt lite eget. Billigare i drift än en GD med Jag läste på om rasen, och hade ställt in mig på att få hem en hund som skulle vara totalt jaktfreak, och som aldrig skulle gå att ha lös. Eftersom jag är "valp-botat" sen min tid på en kennel, så har jag alltid velt ha omplaceringar. Köpte en greyhoundtik som var nästan två år. Hon var tränad för kapplöpning, men varit för långsam. Hon hade aldrig umgåtts med katter innan. Men jag har fått en bättre hund än jag förväntade mig! Hon är otroligt stabil. Hon litar väldigt mycket på mig, och jag känner att vi har lyckats få ett bra sammarbete. Jag kan ha henne lös, så hon kan springa av sig om jag bara läser av henne först. Hon märker av viltet långt innan jag gör det. Vi har provat på olika saker, och jag vet vad jag vill med min nästa hund. Jag vill ha en hund som vill jobba mer (utan att vara som en bc). Men vinthund kommer det nog alltid att finnas en hos mig (minst). Det är en superbra "bonus-hund" om den andra man har är mer krävande i aktivering. Den är lugn inne, kräver inte så mycket motion/stimulans och älskar att ligga nära och gosa.

Eros är min första egna hund.  

För mig blev det lite av ett "spontanköp". Min mosters mamma hade nyligen skaffat en valp och uppfödaren frågade henne om hon visste någon som var intresserad av att ta en liten tikvalp på foder. Ringde och pratade med uppfödaren, men det blidde ingen tikvalp utan Eros :)

Jag tyckte det skulle bli härligt med en hund hemma och spännande att se hur Eros skulle vara. Eftersom han var 7 år och flyttat runt alldeles för mycket så förstod jag att det skulle bli mycket jobb. Det blev mer jobb än vad jag trott. Men det har aldrig varit jobbigt, utan mest roligt att jobba med honom.

Vad gäller rasen så var det lite kul, eftersom jag förmodligen aldrig skulle kommit att tänka på just den rasen annars. Men jag är helnöjd med egenskaperna och mentaliteten.

Jag behövde sällskap och en hund att gå ut med för att jag själv skulle blir färdig att komma ut o röra mig. Har haft en schäfer tillsammans med min f d man och efter den 2 st katter. Det hade varit tomt i 2 år när jag fick sjukersättning 25%. Då började jag söka efter en lagom hund. Känner en som föder upp Bichon Havanais och därför blev det en sådan, dock inte från henne. Min hunds pappa är från hennes kennel.

Det blev jobbigare än vad jag tänkt mig. När jag hade fått honom och vi precis hade börja valpkurs, gick jag in i en depression, som gjorde att jag inte kunde gå kursen. Sedan har andra sjukdomar tillstött. Men han har funnit sig i mina sjukdomar och är den snällaste, goaste hund som finns. Dock lite ouppfostrad. Men vi har börjat nu att ta tag i vissa saker som vi nog skall få ordning på. Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Och så fäller han inte.

Jag, min mamma och min bror hade flyttat till ett egnahemshus med en liten gård och mamma ville skaffa en hund. Luna köpte vi egentligen bara som vakt- och sällskapshund, men nu på sista tiden har jag börjat träna en del olika grejer med henne. Bl.a. lydnaden är en ganska viktig del i träningen just nu, men jag tränar även lite spår och agility med henne.
Man kan väl säga att jag är nöjd med Luna ^^. Hon är min bästa vän, familjens kompis och helt underbar enligt mig. <3 Nog för att jag ibland längtar efter en till hund, helst en JRT eller en Border terrier att träna och ev. tävla med, men Luna är bäst för det. ;)

Min första egna hund var en schäfer och det var inte ett svårt val, jag hade läst på och umgåtts med släktingar som hade schäfer och föll som en fura :) Jag köpte honom både för att köra lydnad och ställa ut, det visade sig rätt så snart att utställning var ingen grej för honom tråkigt nog då han inte gillade att springa i ringen och visa upp sig trots att han verkligen var en riktig snygging. Ricki väldigt snygg men fruktansvärt vek, inte det bästa köpet av hund tyvärr, men det visste jag inte då.

Ricki eller som han hette i stamtavlan Michelands Trapper (var det så Zebben?) Var en väldigt följsam kille men en riktig mattehund. Tyvärr visade det sig rätt så snart att han hade problem med magen och det vart bara värre med åren, det slutade med en resa med ilfart till uppsala en juldag…där konstaterade dom efter många prover och dylikt att han blödde från magen och att han tålde inte vanlig mat utan att han måste äta kokt fisk, ris, tillskott och vitaminer restan av sin tid.

Men en sak kan jag säga den hunden ångrar jag inte. efter den har jag haft 2 schäfrar Akila och Akita som inte haft stamtavla på som tyvärr blivit sjuka och fått avlivats i ung ålder men dom har också varit otroligt lättlärda…schäfrar är en hund som man får jobba med men ack så roliga hundar att hålla på med, sååå tacksamma :)

Och som sagt nu sitter jag här med jäntans papillon, hon är inte vad jag önskade mig i rasval direkt  men det är en fräsig hund. Hon hänger med i allt och visst det går att hålla på att träna med henne också, men inte är det nått att hålla i när stormen går precis ;) Men hon är jättetrevlig och vill gärna vara med i allt man gör.

HAHAHAHA!!!!…Har DU, haft en schäfer Lotta?`xD det har du aldrig sagt nåt om *funderar* =)

När vi skaffade hund för snart 7 år sen så var dte inte igenomtänkt alls. Jag hade tjatat på mina föräldrar ett tag om att jag vill ha hund, och en dag såg vi en annons om en omplaceringshund i tidningen. Så vi åkte och tittade på honom, och han fick följa med hem samma dag. Vi köpta alla tillbehör (matskål, mat, koppel mm) på hemvägen, så det var som sagt inte planerat alls.

När jag tänker efter så förstår jag inte hur vi kunde få för oss att ta hem en hund som honom. Han var helt hyperaktiv och ouppfostrad. Man kunde inte springa eller ens gå snabbt för då började han hoppa och bita i armarna, och han behövde mycket stimulans. Men efter några månader (och efter kastrering), så lugnade han ner sig mycket. Nu är han en helt perfekt hund. Lugn, snäll och älskar alla människor och andra djur. Så jag ångrar mig absolut inte, men jag kan ändå inte förstå hur vi vågade ta hem honom när han var på det viset.

Han hade helt klart blivit misskött tror jag. Annars hade han nog inte varit sådär hyperaktiv och ouppfostrad. Men vi lyckade iaf ge honom allt han behövde för att bli en lugn och harmonisk hund, så nu är det inga problem alls (förutom hans dåliga leder).

Men i framtiden när jag skaffar hund så kommer det vara mycket mer planering. Jag kommer vara noga med att välja en ras och individ som passar mig, och som är frisk. Min hund är labrador och kelpie, och labrador har ju en del ledproblem och dte har han fått. Så jag kommer aldrig mer välja en ras som har rasbundna sjukdomar, för det är nog bland det värsta som finns att behöva se sin hund bli sjuk och inte kunna botas.

#19 De har hon sagt många gånger?:) De är ju därför hon tjatar så dant om dem, för hon vill ha en igen

#20 Tyvärr har alla raser mer eller mindre mycket rasbundna sjukdommar/defekter :(

#22 Mer eller mindre ja. Man kan ju välja en ras som har så lite rasbundna sjukdomar söm möjligt. Och mindre allvarliga sjukdomar, och en ras där sjukdomar inte förekommer så ofta.

Finns raser utan rasbundna sjukdomar

#24 Som även är utan tex AD/HD?

#25 Sjukdomar och AD/HD kan ju vilken hund som helst få. Nu skrev jag att det finns raser som är utan rasbundna sjukdomar.

Ja, rasbundna är ju om det förekommer ofta inom rasen. Men det är ju klart att alla hundar kan bli sjuka, men risken är ju större att vissa raser får vissa sjukdomar.