Jag är lite inne på samma linje som dig. Använder mig i princip bara av positiv förstärkning och ignorera felbeteenden, men ibland kommer det in ett "nej" när det blir totalt fel. Detta för att funkar väldigt bra för mig och min hund.                                                                    Men i situationer där de kräven att tydligt visa vad som är fel, tex om den skulle tar något från bordet och jag lyckas vara med i samma stund, så kan jag ta tag i hunden och tala om att det är fel, men att bestraffa hunden i efterhand är för mig fel.

Jag använder också olika ord i vardagen/lydnadplanen. Tex Gå och lägg dig= Lägg dig ner där de passar och vila. Medan "ligg" i träning betyder lägg dig ner direkt och ligg där tills jag säger något annat.

Personligen tycker jag att de ska finnas en tydlig rangordning för att kunna skapa en trygg miljö för hunden och en trevlig tillvaro tillsammans.

Mitt mål i slutändan är att ha en hund som är sammarbets villig, positiv, trygg och som trivs i min närvaro :)

Intressant fråga.

Tänker lite som er.
Använder mycket positiv förstärkning. Men man måste ju även sätta gränser. Men eftersom "man" inte ska slita ut "nejet" i onödan använder jag mycket positiv förstärkning.
Jag försöker alltid vara tydlig när ja jobbar med hunden. Även att göra saker så att hunden alltid lyckas. (oftast iallfall, ibland är det lätt att man ställer förhöga krav och hunden misslyckas). Detta för att skapa en trygg miljö för hunden. Jag är absolut inte petig med rangordningen, alltså, att jag ska alltid ut genom dörren först, äta först osv osv. Däremot när hunden tigger vid matbordet morrar jag åt den och visar tänderna. För när hunden tigger "funkar inte" "nej:et" lika bra och visar då istället med kroppsspråket att maten är min. Så mycket kropsspråk blir det även med hund. När vovven skäller oavbrutet hjälper det inte att säga nej, då det i hundens öron låter som om jag skäller jag också. Därför går jag istället fram till hunden och tar tag i den och "läser paragrafer" som det kallas. Så det är olika vid olika tillfällen.

När vi skulle träna agilitytunneln som även var vovvens första hinder som den fick lära sig använde jag endast positiv förstärkning då agilityn ska vara rolig och vi ska få bra sammarbete. När det gäller andra kommandon som te.xnär jag skulle lära lille valpen "sitt" satte jag mig bara ned och vänta ut hunden, höll en godis i handen och väntade. Men nu var ju inte frågan hur jag lärde in hunden kommandon, utan hur jag uppfostrar den. ;)

Hur folk uppfostrar sina hundar beror ju väldigt mycket på också vilken individ man har och vilken individ man är själv. Man kan inte uppfostra alla hundar på samma sätt. Så man får anpassa sig efter sin egen hund och hitta en nivå som passar både förare och hund. Så hur man är mot en hund räcker kanske inte till för sin nästa hund man får i sin ägo.

Jag är väldigt noga med att mina hundar ska lyssna och lyda. Det ska vara till 110%. Har alltid varit väldigt noga med att sätta regler och gränser från att de kommer innanför ytterdörren som valpar. Men naturligtvis på en nivå som passar deras mognad och ålder. För att de ska känna sig trygga så lär jag dem vilka regler som gäller i min familj. Inte många regler men några för att vardagen ska fungera.

Jag har 3 regler som mina hundar ska kunna och som jag jobbar med från att de är små. 1 De ska komma på inkallning. 2. De ska stanna på kommando. 3. De ska ej ta kontakt med något annat levande utan att jag ger dem varsågod.

Mina hundar är lösa nästintill alltid. Det innebär de måste hela tiden ta egna beslut utifrån hur jag har uppfostrat dem och inom våra regler. Det är ganska krävande faktiskt. Då är det lättare att vara kopplad, för då slipper man många beslut i hur man ska agera i olika situationer.

 Genom en god relation till sin hund kommer man långt. Så det jobbar jag mycket på. Mycket får man gratis genom att hela tiden låta sina hundar få vara med. Jag har mina med mig 24h om dygnet, med några mycket få undantag. De ska känna att de är en i familjen och att de kan tillföra familjen något (= en huvudroll). Nu handlar inte antalet timmar man har dem med sig så jättestor roll, men när man är tillsammans med dem så ska de veta att de är Ni.

Hur jag uppfostrar mina hundar skiljer en del i om det är vardagslydnad eller tävlingslydnad det handlar om. I tävlingslydnad så är det endast med belöningar och att ignorera fel som hunden ev. gör. Här är korrigering inte tillåtet! Det ska vara roligt på plan. Belöning utdelas vid rätt beteende eller om hunden försöker utföra rätt beteende. Fel beteende ignoreras eller så får jag ändra mitt sätt att förklara vad det är jag vill.

I vardagslydnaden har jag andra kommandon än jag har i planlydnad. Här har jag kommando som här = kom till min sida, men du behöver inte gå fot, kom = nu får ni komma, räcker med om de travar lugnt, tyst vissling = 110% inkallning i galopp. Sen har jag en mängd andra kommandon som jag kan använda och de ska lyssna på.

På jobbet så är de lösa på gården fast det går en liten grusväg precis förbi. Där är regeln att de inte får lämna gårdsplan/tomten. Så även om det kommer hundar bara 5 m ifrån dem, så ska de inte gå fram. Samma sätt om det kommer folk. Här kommer regel nr 3 in: Gå aldrig fram till annat levande utan mattes varsågod.

Min ena tik är det extremt sällan som jag behöver korrigera överhuvudtaget. Händer det så är det bara med en blick eller handtecken. Hon klarar inte någon fysisk korrigering över huvudtaget, då hon är väldigt förarvek. Hon skulle även ta väldigt illa vid sig om jag korrigerar henne psykiskt tex genom att stänga henne ute eller ryta till henne. Så för henne så räcker det med att jag harklar mig lite så bryter hon ett ev. oönskat beteende.

Min andra tik är även hon förarvek, men henne behöver jag gå in och styra lite, då hon gärna "går överstyr" i ren iver i tex lek med andra hundar. Där kan jag oftast ryta till om hon behöver dämpa sig lite. Det är en omplaceringstik som jag fick när hon var nästan 2 år och hon är uppväxt med rätt ordentliga tag när hon leker. Det är mycket morrande, tuggande och brottandes men det är så hon leker. Och ibland i ren glädjeiver glömmer hon bort att läsa av den andra hunden om hon går för långt. Då får jag gå in och ryta till alt. gå in och fysiskt ta tag i henne för att hon ska lugna sig innan hon får fortsätta. Inte heller här några hårda tag, men lugnt och bestämt.

Även vardagslydnaden lär jag in med lek, klicker och belöningar, men här till skillnad från tävlingslydnad så kan det även dyka upp korrigeringar med röst. Tex om valpen kommer struttande och får syn på en härligt färsk bajshög som h*n tänkt sätta i sig. Då kommer det ett Nej snabbt följt av en belöning som tex godis eller boll kastat åt andra hållet. En korrigering måste åtföljas av en ny aktivitet.

Rangordning. Den håller jag inte alls starkt på. Den kommer automastisk då jag förser dem med trygghet, tillit, mat, godis, lek, aktivitet, uppgift, kärlek och motion. Inget man behöver jobba på med andra ord. Det är otroligt få hundar som försöker klättra i rang. Mina hundar får på en del promenader välja väg, de får ta beslut om en del vardagliga saker och det är absolut inget jag förlorar något på. De går ut/in först från de allra flesta dörrar (kom ihåg regel nr 3). De äter dagligen sin mat före jag äter min, de får ligga kvar på min favoritplats i soffan om de kom dit först. De får då och då mat från bordet,  

Ledarskap är inget man ska ta, det är något man får när man uppfyller de saker jag räknat upp ovan. Det är inte Du själv som ska tala om att Du är ledare, det är hunden ska tala om att det är Dig den ser upp till och litar på.

Oj, så långt och förrvirrat inlägg. Jag har gjort en massa saker emellan raderna så det blev inte så snyggt skrivet. Men har jag missat vad Du är ute efter så fråga på!

Jag är en mjuk och lugn människa och har en mjuk och känslig hund.

Den hund jag har nu och de hundar jag/vi haft har alla varit omplaceringar och alla har haft olika allvarliga problem i sina tidigare hem. Jag har alltid börjat med att bara lära känna och känna av hunden och låta den göra detsamma med mig. Låta förtroendet byggas upp. När vi kommit till ett problem har jag funderat och sen provat den lösning som verkar bäst för oss, har det inte fungerat har jag börjat om med ett nytt sätt.

Jag använder nästan enbart positiv förstärkning och ignorerar felbeteenden. Jag har vissa saker som är absolut förbjudna och då är det "NEJ!" som gäller. Säger det en gång och så är det bra sedan. Har aldrig ens funderat över saker som att ta tag i nackskinn osv.

Min nuvarande hund blev väldigt bunden till mig från början, pga av hans erfarenheter från förr och hans personlighet/ras. Så med honom har jag haft mycket gratis eftersom han är så uppmärksam på mig.

Rangordning är inget jag är särskilt förtjust eller intresserad av. Jag och min hund är kompisar och han lyder mig för att han vill, eftersom det är roligt att lyda matte (då får man beröm/godis/klapp osv.) Han lyder när jag begär att han ska göra det och det har aldrig behövts annat än hans förtroende till mig och träning med belöning för att uppnå det.

I inlärning kör jag ofta free-shaping, försöker att inte säga nej någon gång under vi lär in något nytt. Men jag vill kunna ta i min hund på både gott och ont utan att världen går under, som jag sätt flera hundar tar det..

Så, jag kör verkligen inte bara possetiv förstärkning, och ignorerar inte felbeteenden i vardagen. Men träningen ska va kul, de roligaste som finns, så i träningen ska de inte vara nej-uch-och-fy. Men arg kan jag bli, men inte bara för att hunden gör fel konst eller springer fel på agilityplanen..

#3 Mkt bra skriver, intressant att läsa!

#3 jag tyckte om ditt inlägg, det här med rangordningen ´tror jag precis som du. Sen pratar jag väldigt mycket med min hund, som gör hon något fel så pratar jag med mörkare röst och säger att det inte var bra, sen visar jag hur jag vill ha det i stället. När jag var tonåring så hade jag inget tålamod och jag blev lätt arg när något blev fel. Sen jag fick mitt barn för 2 årsedan så har jag mognat jätte mycket och fått mer tålamod. Så jag märker en jätte skilland på mig nu mot för 10 årsedan hur jag tränar hund. Det är rätt kul att märka. Min hund Asta har jag kommit jätte långt med på 3 månader mot vad jag gjorde på 2 år med min förra hund. Men det är väl så livet är, och jag är glad att jag har gjort den resan, fast jag har jätte mycket mer att lära. Och det är så skoj!!!

#4 Jag är ganska lik dig när det gäller hur jag beter mig med med min hund och hur jag uppfostrar henne. Och det har funkat jättebra. =)

#8 Enligt mina erfarenheter så är de flesta spetsar och shelties/collies rätt lika i sättet. Känsliga för sin förares signaler, måna om att vara till lags, lite enmanshundar, mjuka osv. Fast spetsarna är ju så satans envisa när de bestämmer sig för det ;)

Just nu fostras det ingenting. Hon är så gammal att hon gör som hon vill. Fast från grunden är hon väluppfostrad vilket innebär att jag inte behöver säga nåt alls nu eftersom hon vet vad som är rätt och fel. När hon var yngre så var det positiv förstärkning som gällde, och hon har alltid varit en sån hund som tyckt allt varit skoj. Däremot har jag kunnat säga ifrån också, fast det brukar räcka med en harkling.

#9 Haha det är shelties också. Eller, i alla fall min. Hon är otroligt kaxig och framåt för att vara en sheltie och därför också vääääldigt envis. =D

Vid nyinlärning använder vi i princip bara klicker. Jag har en ras som är extremt svårmotiverad. Det är bara possitiv förstärkning som fungerar.

Till sommaren har jag haft henne i två år (omplaceringshund från början). Gör hon bara små fel brukar det räcka med att harkla sig. Gör hon något allvarligt fel (tex jagar katt, springer över vägen, sticker osv) vrålar jag ett NEJ!!! För att sedan försöka göra inkallningen så possitiv som möjligt. Vrålar till precis när hon drar iväg. Sen är det glömt.

Hemma använder jag sällan ordet nej. Hon vet på ett ungefär vad hon får lov att göra (och inte) men väljer ibland att "glömma bort" det. När hon försöker ta min mat, visar jag hörntanden. Funkar i te det, kommer det ett dovt morrande. Backar hon då, berömmer jag henne.

Hon går alltid ut sist genom de viktiga dörrarna. Det är mycket en säkerhetsåtgärd. Även om ytterdörren står öppen (för att man håller på att bära in något, så VET hon att hon inte får lov att gå ut, för hon har inte tagit kontakt med matte och fått ett "nu går vi". Samma sak i bilen. Hon hoppar inte ut själv om inte jag säger att det är ok.

Ute vill jag att hon håller koll på mig.Byter jag håll, vill jag att hon också gör det. Hon behöver inte komma fram till mig, bara följa med i den nya riktningen. Jag låter henne lukta färdigt innan jag ger någon form av kommando. Även jag har olika kommandon för om det ska ske NU eller om det räcker med en stund.

Lilla vilda uppfostras med mjuka metoder och positiv förstärkning, när vi ska lära in något nytt är det bara positiv förstärkning, men kommandon hon kan förväntar jag mig alltid att hon ska lyda 100% på. Skulle hon mot förmodan inte lyssna rcker det att "peta" med ett pekfinger på rumpan..;)

Hon är en snäll och mjuk hund så gör hon "fel" räcker det med att jag säger typ "a-a" i lite skarpare röstläge så förstår hon och slutar med det hon tänkte göra, inte särskilt ofta det händer dock, hon är nästan helt självgående och det är jätteskönt.

Hon går lös på promenader om det inte är jättetrafikerat eller så, hon skulle säkert fixa det med men man vet aldrig, djur är djur.

Vi har också "vardagsord" som är lite "slappare" än mer lydnadsord.

"Gå här" är att gå nära men inte fot, på den sidan av mig jag pekar på.

"Trottoar" och "gata" är antigen upp på trottoaren eller ner på gatan, om det kommer en bred barnvagn som behöver plats eller dyl. 

"Parkera" används mest på landet, små grusvägar där det ibland kommer bilar, är hon då en bit ifrån och en bil kommer så betyder "parkera" att hon omedelbums ska av vägen, och sätta sig 1-2 meter därifrån.

Om hon är en bit ifrån och det kommer hundar brukar "kss, kss,kss", samma ljud som när man lockar på katter, betyda att hon ska hålla sig närmre men hon behöver inte gå bredvid.

Precis som Zebbens hundar får hon inte gå fram till någon hund eller människa eller annat djur utan tillåtelse, så det gör hon inte heller.

Stanna, kom hit, usch (om pinnar, bollar eler vad som när det är "färdiglekt), nära och sakta är andra vardagsord som jag förväntar mig att hon lyssnar på och lyder.

Vad gäller ledarskap är vi inte jättenoga, hon får gå före ut genom dörrar, däremot får hon inte gå före om hon är uppspelt eller så, då väntar vi. HOn har mat framme så hon äter när hon vill, ibland får hon vinna om vi dragkampar om en pinne, men det är mest för hennes självförtroende ;)

Hon sover i sängen och soffan men går självklart ner om vi ber henne.

Eftersom hon är helt okomplicerad och snäll som en ängel känns vårt sätt helt rätt för oss.

Hon är alltid jättesnäll mot alla hundar och släpper favoritleksaken till valpar. 

Man kan plocka mat och leksaker ur munnen på henne och även om hon är galet uppspelt lugnar hon sig på en gång om vi bara viskar "räcker vilda".

Men ett eller två "NEJ!" har vi nog vrålat i tonåren när hon skulle jaga hästar, sen en dag sprang hon rakt in i elstaketet (stackars klantis) och sen var det bra med den perioden.. 

Så för oss funkar vårt sätt.

jag har alltid kört med mjuka metoder, men har det varit något riktigt illa så har jag markerat det för hunden, med ett skarp tal, och visar med hela mig att jag accepterar inte detta beteende kroppsligt,har alltid haft ett kroppsligt och ett talspråk med mina hundar, och det har ju att göra med att dom uppfattar mina signaler nästan snabbare än vad jag själv gör ibland :-)))),men jag kan berätta att en collie kan vara nog så envis när det gäller ;-).

Verkar som att de flesta här kör på ganska liknande metoder (positiv förstärking).

Jag har tre väldigt olika hundar och självklart uppfostrar jag inte dem på samma sätt. Men vissa grundprinciper finns det som jag håller på på alla hundarna.

Mitzy är en väldigt bestämd, självständig och ranghög welshterrier tik. Hon lyder inte utan att protestera först och talar alltid om när hon inte tycker om något. Henne har vi varit stenhårda på (när hon var ung) med att hon ALDRIG fick äta innan vi sagt varsegod, gå ut genom dörren före varsegog osv. Vi har om jag ska vara ärlig fått vara ganska hårda på henne, vi har självklart inte slagit henne, men ibland fått hålla fast henne i eller trycka ner henne på backen, enbart för att undvika att bli bitna. Vi har inte kampat med henne eller lekt intensivt med henne för att undvika att stärka hennes självförtroende. När vi tränar har vi alltid använt godis som belöning. Nu är Mitzy en ovanligt tuff hund, så jag skulle nog inte använda så starka metoder på någon "vanlig" hund. Däremot är hon jättesnäll mot främmande människor och skulle aldrig bita någon utan att varna länge och HÖGT innan. Hon är ju så självsäker att hon aldrig blir stressad och man kan ta med henne överallt, hon är alltid lugn och sansad. När hon umgås med andra hundar brukar hon hälsa på dem om det passar henne och sen strunta totalt i dem.

Elvis  däremot är en väldigt osäker och nervös jackrussel herre. Han är Mitzys raka motsatts, honom är vi fostrat med positiv förstärkning och genom att ignorera honom. Att "trycka ner" honom skulle aldrig fungera, han skulle tro att vi skulle ha ihjäl honom och slåss för sitt liv. Vi fick honom när han var 1,5 år och han hade blivit väldigt lite socialiserad då tidigare ägarna hade småbarn och jobbade heltid. Han var väldigt låg första året vi hade honom, han kissade på sig när vi hälsade på honom, kunde inte vara inne ens korta stunder utan att tugga sönder saker, han var rädd/aggresiv mot främmande karlar och rädd/aggressiv mot andra hundar. Han jagade katter och kunde inte gå i koppel. Vi kontaktade en hundpsykolog för att få råd framför allt om hur vi skulle kunna få honom att bli säkrare tillsammans med oss och fick då rådet att ignorera honom helt under en månad och alltså inte hälsa eller klappa på honom. Det funkade jättebra! Enligt henne upplevde han själva hälsandet som en bedömning om han skulle få vara kvar i flocken och därför blev han så stressad av det. Mot separationsångesten köpte vi en bur och gav honom tuggben att pyssla med när vi inte var hemma och det funkade jättebra det med. Katterna vande han sig vid av sig själv. Lika främmande människor på stan/hundklubben och våra gäster sa vi till att bara låsas att han inte fanns ungefär. I början låste vi in honom i buren tills gästerna hade kommit in och alla hade lugnat ner sig innan han fick komma ut, allt för att inte stressa honom.  Nu är han snart 6 år och det enda problemet vi har med honom nu är att han fortfarande inte gillar främmande hundar när han möter dem på promenaden. På hundklubben går det bra och att promenera tillsammans med andra hundar går bra (om de låter honom vara ifred). Man kan fortfarande inte lita på honom till 100%, speciellt inte tillsammans med barn, men nu är han ändå en fungerande och trevlig men lite osäker kille

Sen har vi nyaste tillskottet i flocken, Liza. Hon är en lugn och jättetrevlig bordercollie tik som jag har haft i två månader. Än så länge har jag inte sett att hon har några problem med nått, vilket är jätteskönt efter våra två galna terriers. Hon är jättesnäll mot människor, lyhörd och fungerar bra med andra hundar. Hon har bra självförtroende men är ändå lugn och cool. Hon är väldigt lagom helt enkelt, otroligt okomplicerad. SÅÅÅ härligt =)  Henne fostrar jag också med mycket positiv förstärkning, även om jag tar tag och talar om att hon gjort fel när det behövs.

Så visst, man anpassar sig efter hunden, men jag tror att det är mycket som man gör lika också

Bilden är på Elvis och Mitzy

vi har inget genomtänkt sätt att fostra Nikita… eller pappa har inte, och då jag försöker så är det ändå ingen ide. när jag försöker lära henne vad hon inte får göra, så tillåter pappa ändå allt. och det är ju hans hund egentligen…

pappa tycker att hon är en perfekt liten hund, men hon har väldigt många ovanor som endast kommer av att pappa är lat, och smälter så fort hon tittar på honom. han är gammal och sentimental tror jag :P

men i det stora hela lyssnar hon på vad man säjer, hon kan ju alla viktiga kommandon och gör dem, oftast. när vi går på stan så struntar hon i andra hundar och vi har lärt henne av med att jaga harar. så hon är väldigt läraktig. men hon gör vad man säger åt henne lite trögt.

jag säjer till henne på skarpen ibland, som när jag är i hagen med hästen och hon springer runt och stressar upp honom. då måste hon lägga sej ned en bit bort, men med pappa så struntar hon i det. 

men det är sällan någon bestraffning, utan vi ignorerar mest det dåliga beteendet och kör med massor av uppmuntran, för vid bestraffning så blir hon otroligt undergiven så att hon inte ens kan göra någonting utan måste ligga på rygg i minst 10 minuter. så det är inget särskilt fungerande sätt på den här hunden.