Förlåt för att jag låter hård nu, men jag tycker så fruktansvärt synd om din labbe som måste stå ut med den där schäfern. Jag ser inte att labben har respekt för schäfern av det du beskriver. Han låter rädd och medveten om att om han försöker svara upp eller säga ifrån så kommer han bli attackerad. Med andra ord så är min tolkning att labben bara försöker skydda sig själv från att bli anfallen gång på gång genom att ge upp leksaker, liggplatser, vatten och gå omvägar runt schäfern.

Det är fruktansvärt att gå runt på tå och känna sig osäker och otrygg i sitt eget hem och inte våga säga eller göra något utan att riskera att bli attackerad. Din stackars labbe verkar vara så nedtryckt att han bara går ifrån och ger upp allt för att inte schäfern ska göra illa honom.

Ingenting i din text antyder att labben vill leka med schäfern längre. Han verkar ha lärt sig att det inte går och att schäfern inte är ute efter att leka så som labben känner till det. Så jag skulle ge upp fullständigt på det där om jag var du och även försöka omplacera schäfern till ett hem utan andra hundar så att din labbe får frid, ro och trygghet i sitt hem igen. Alternativt omplacera labben till ett hem som inte har en hund som schäfern. Oavsett vad så förtjänar labben att få lugn och ro och slippa behandlas och leva på det viset i mitt tycke.

#1: Okej jag ser att jag inte gett hela kontexten.

Jag tänkte som du i början och det var tal om att omplacera schäfern tillbaka. Labben var i början alltså tillbakadragen och jag tyckte väldigt synd om honom. Schäfern var en akut omplacering.

När han var så tillbakadragen tänkte jag också, precis som dig, att det inte är roligt att leva i ett sådant tillstånd. Jag gav det en chans och med månaderna som gick har han kommit tillbaka till sig själv, han är inte rädd för schäfern och undviker inte schäfern. Men han respekterar honom och har ett stort personligt space, går runt honom istället för rakt mot honom. I början sov han inte på ryggen med magen i vädret, vilket är ett tecken på otrygghet, när han normalt sett brukade göra det. Nuförtiden sover labben på rygg med magen i vädret, han rullar tillochmed över på magen när schäfern är bredvid honom. Vi skulle 100% omplacera schäfern om vi kände att labben blev ett tomt skal av sig själv och inte var pigg och glad av att bo med den andra hunden. Han är pigg och glad och flamsig som han brukar, vågar ta för sig av vår tid. Sedan labben var en valp har han alltid varit väldigt artig, bland annat brukade han alltid fråga om lov innan han hoppade upp på möbler. Han vill att man ska bekräfta att han får lov att göra saker innan man gör dem. Han är väldigt kontaktsökande och fortsätter vara det än i dag.

Självklart försvarar vi labben och så när schäfern tar hans leksaker. Vi puttar bort schäfern ibland när labben inte får göra sina saker. Tog upp det mer pga det skulle framgå att det annars inte uppstår bråk. Han är så med alla hundar kan man väl säga, ger ifrån sig leksaker och sådant till sina retrieverkompisar. Labben är också likadan med katter, ger upp sina liggplatser till katter osv. Schäfern å andra sidan verkar inte riktigt ha den etiketten

Han vill inte leka med schäfern längre när schäfern försöker initiera lek utomhus, vilket schäfern gör på ett nästan aggressivt vis. Inomhus kan han initiera lek genom att springa fram till schäfern med kampleksaken och locka honom. När jag skrev all typ av lek menade jag att han undviker all schäferns initiativ till lek, samt intierar inte så egna mycket "lekbugningar," formulerade mig fel.

Ber om ursäkt att jag glömde ge den informationen.

Tycker du att det inte finns någon förhoppning för schäfern att lära sig att leka med hundar så är det förstås okej och inget jag kommer tvinga på mina hundar, jag undrade bara om det var möjligt för en osocialiserad hund att lära sig etikett trots att han inte är en unghund längre.

.

#2: Det ger en bättre kontext till det hela, tack för mer information om situationen! Labben låter inte lika kuvad som första inlägget gav mig sken av, men det förändrar inte mycket av hur jag ser situationen. Bara för att labben har lärt sig leva i situationen han befinner sig i så betyder det inte att han förtjänar att leva i ett hem där en annan hund tar över allt och kör med och iväg honom hela tiden. Samt leva med hotet att den andra hunden när som helst skulle kunna flyga på honom igen. Hundar kan anpassa sig extremt bra till väldigt många olika situationer, men det innebär inte att det är rätt eller snällt mot dom.

Alla hundar fungerar inte ihop med andra hundar. Alla hundar fungerar inte ihop med alla andra hundar. Det går inte att lära om eller förändra enligt min erfarenhet förutom i oerhört specifika fall där dom inblandade varit extremt duktiga hundtränare och etologer som haft tillgång till resurser som gemene man inte har. Det är därför som hundar omplaceras för att dom inte går ihop med flocken eller med den tidigare hunden. Som bäst kan man i min erfarenhet få vardagen att "fungera" med betoning på fungera, men risken för att ett slagsmål bryter ut finns alltid där och man måste alltid vara flera steg före för att försöka förhindra det hela tiden. Vilket är oerhört utmattande i längden.

Du skriver att: "Vi puttar bort schäfern ibland när labben inte får göra sina saker."
Ibland är inte tillräckligt. Hur ska schäfern lära sig att det beteendet inte är okej om ni inte konsekvent stoppar schäfern varje gång han försöker stoppa labben från att göra sina saker? Labben behöver uppbackning från er hela tiden då han bara vill vara alla andra till lags och inte står upp för sig själv. Det är vad som gör situationen så hemsk för labben i mina ögon. I mitt tycke förtjänar han inte att ha det så, även om han anpassat sig till det.

Jag nämnde inte risken för liv och hälsa i min förra kommentar då jag var fokuserad på labben, men jag gör det nu. Jag har sett med egna ögon hur det har gått när personer hållit hundar som dina som faktiskt ryker ihop i slagsmål (oavsett om det är en hund som triggar det eller båda) och det har aldrig slutat bra. I det bästa fallet så fortsatte hundarna att ryka ihop till och från i resten av sina liv, men ägarna levde med konstant vaksamhet och lyckades avvärja det mesta någorlunda ända tills den ena hunden dog av andra orsaker. I dom värsta fallen resulterade det i permanenta skador på både människorna och hundarna. När hundslagsmål bryter ut så huggs det vilt omkring och har man otur när man försöker sära på dom så blir man biten.

Jag kommer aldrig rekommendera att man låter två hundar som faktiskt slåss och fortsätter slåss bo ihop eller fortsätta bo ihop. Jag har sett hur illa det går när turen tar slut och kommer aldrig råda någon att ta den risken. Det är inte ett misslyckande av ägaren att två hundar inte fungerar ihop, utan alla hundar fungerar inte bra med andra hundar eller vissa individer. Baserat av det lilla jag har läst så tror jag att ni alla skulle må bättre om schäfern fick ett nytt hem utan andra hundar där han kan vara huvudfokusen och ni inte behöver gå runt och vara vaksamma på schäfern och labben för att undvika situationer som leder till slagsmål.

Jag tycker att du informerar och skriver suveränt, Mitchika!

Jag orkar inte skriva eller svara mycket mer men i princip så har labben en väldigt tillbakadragen personlighet och jag försöker alltså göra det tydligt att han är såhär med alla, inklusive hundkompisar, katter, människor osv. Vilket han varit sedan han flyttade hem till oss som valp.

När jag säger att vi puttar bort honom ibland så menar jag alltså att jag inte håller vakt över dem 24/7. Duschar jag, sover jag eller är jag på toaletten kommer jag inte finnas där för att korrigera schäfern.

Sedan vi fick schäfern har labben däremot blivit mer kelen och vågat ta mer tid från oss människor, tidigare gillade han inte att gosa bland annat. Efter schäfern flyttade hit sitter han gärna i vårat knä, han gillar bli klappad och har lärt sig att hantering inte behöver vara så jobbigt, vilket var någon han undvek tidigare. Tidigare uppskattade han inte ens att bli klappad.

De har inte bråkat på ett år ungefär och de enda gångerna de riskerna finns är vid mat eller när de är påväg att leka med varandra, vilket vi alltid avleder och motverkar genom att mata dem i separata rum. Jag har kunnat lämna de ensamma många gånger utan att saker har hänt. Jag känner ingen konstant rädsla för att de kommer bryta ut i bråk. Allt jag undrade var om schäfern kunde lära sig leka men jag förstår om det inte är något han kan.

Jag vet hur allvarligt hundslagsmål är då jag har varit med om några seriösa tidigare med tidigare hundar och behövt åka akut till veterinär pga det. Det skulle aldrig falla mig i tanken att utsätta min hund för en miljö där han varje dag måste oroa sig för bråk. Jag har tidigare omplacerat en annan hund pga just denna anledningen, då den hunden konstant trakasserade min labbe och situationen var ohållbar (den hunden var ingen hund jag skaffade själv utan dumpades på mig pga en situation som jag inte riktigt orkar ta upp.) Men detta är alltså något jag redan gjort och inte drar mig för att göra igen om jag verkligen tror att min labbes vardag skulle vara ett konstant stressmoment. Med hunden som dumpades på mig var vardagen verkligen konstant stress där man aldrig kunde slappna av, det var inte rättvist eller snällt mot labben och de två veckorna vi höll i den andra hunden fick labben temporärt flytta hem till mina föräldrar tills vi hittade ett nytt hem till den hunden.

Orkar inte gå in i detalj om mina hundar och det är svårt via text att förmedla allt jag försöker säga. Men då har jag fått svaret jag söker och tackar för mig!

Jag förstår att det är jobbigt att läsa det som skrivits, men tycker inte att det låter som att det går att applicera på er situation. Det är bara en lättnad att det faktiskt fungerar så bra som det gör på det stora hela, känner jag.

Knut är ju som du kanske minns inte heller den lättaste att para ihop med andra hundar. Grannhund 1 är för på med att slickas och då går han därifrån/backar/flyttar sig direkt och grannhund 2 är desto värre med att hoppa med tassarna i ansiktet. Pappas hund HATAR han eftersom den inte lyssnar ett skit och ska stå med nosen intryckt i rumpan, skäller riktigt skärande av olika anledningar och inte lyssnar ett dugg på min hunds signaler.

Nu är han dessutom surare och ogillar de flesta hundar i och med kastreringen och jag tror inte att vi någonsin kommer att hitta en lämplig hundvän att leka med.

Jag funderade länge över om jag skulle skaffa en valp, men han skulle aldrig trivas med det eftersom han dels är väldigt svartsjuk och dels skulle få mycket mindre tid av mig. Han är alldeles för mycket hund för att jag skulle orka med ens en liten väluppfostrad sällskapshund samtidigt.

Med allt det vill jag säga att det är skitsvårt att få ihop hundar socialt ibland! Det är jättetråkigt, för både jag och han hade älskat att han kunde få leka ordentligt med andra hundar, men han är för dominant och spänd. Jag förstår att det är något som ni också saknar. Man hade ju önskat att man kunde ha en glad och sammanhållen familj som kan göra aktiviteter ihop.

Nu vill jag minnas att jag har hittat det i texten, men hittade inte vart (sorry!). Fanns det möjlighet för schäfern att leka med likasinnade buffliga hundar, eller skulle det också leda till bråk?