Nu kommer jag låta jättehemsk, men vore det min hund, så skulle jag nog fundera på att låta henne somna in. Hon mår inte bra, och hon är över 7 år gammal (vet inte hur gammal hon var när du köpte henne 2017). Du verkar ha försökt med allt du kan för att få till henne, veterinär, hundpsykolog och beteendevetare för hund, men du kommer inte vidare.

Jag tror inte du kommer få ordning på henne, och risken är att hon skadar ditt eller andras barn ganska illa. Hon må vara liten, men hon har tänder och biter hon på "fel" ställe , ansiktet t.ex, så kan det bli stor skada ändå.

Att omplacera henne är inte ett alternativ, dels med tanke på åldern och dels med tanke på hennes psykiska (och kanske även fysiska) mående.

#1: Tyvärr så var det nog lite det svaret jag hade hoppats på.
Alltså jag älskar min hund mer än något annat i livet, men det är ohållbart. Livet med hund är inte roligt längre och jag tror inte heller hunden gillar livet så mycket längre. Men samtidigt, hur tar man ett beslut om att avliva? Är rädd för vad andra ska säga, är rädd för att få kommentarer om att jag inte gjort tillräckligt osv. 😩 Men samtidigt är det ju ingen som måste veta varför hunden avlivats heller…
Jag känner hunden väldigt väl efter alla dessa år, men det är inte samma hund som det en gång var😢

Hur gammal är hunden? Har du utrett den hos veterinär o kollat att den inte har ont? För om man helt kan utesluta smärta, och det "bara" handlar om att hunden är stressad pga barn i hemmet så skulle den absolut kunna landa och blomma ut i ett annat hem där den inte behöver träffa barn. Så jag ser inte varför omplacering skulle vara helt uteslutet? Såklart känner du hunden bäst och känner du att hunden bara skulle bli ännu mer stressad av ett ägar- och miljöombyte så är det ju inte värt det såklart.

#3: 8,5 år, utredd 2 gånger inom 1,5 år, hos olika veterinären. De kollade tänder, hjärta, blodprov och massa mer.
Hunden är lika stressad när barnet inte är hemma eller jag är iväg ensam med hunden.. därför tror jag inte att omplacering hade hjälpt.

Åh okej, jag förstår. ♥

Jag håller med #3 och tycker inte heller att en omplacering är att utesluta.

Tänk dig ett äldre pensionerat par på en gård som är både barnfri och hundfri ute på landet. Hunden får leva loppan i flera år till utan den stressiga och ohållbara miljön.

Pröva, tycker jag! Det kanske är mer som inte har blivit sagt, men av det du har skrivit så utläser jag att ett miljöombyte absolut skulle kunna lösa problemen. Lite stress och en invänjningsperiod vid en flytt får man räkna med, men det behöver inte nödvändigtvis vara så heller. Det kanske blir lattjo lajban direkt eftersom hunden känner att den kan andas ut.

Här verkar det ju definitivt vara just miljöfaktorerna. Barn i allmänhet, både de ute och det barnet i hemmet, andra hundar, att alltid vara på helspänn. Antagligen också liv och rörelse med trafik, oväsen och allt vad det kan innebära. Då kommer ju ingen träning eller andra insatser att kunna lösa grundproblemet.

Jag hade inte gett upp här. Jag var själv påväg att omplacera min stressade katt i julas eftersom mina justeringar inte var tillräckliga och inga veterinärbesök hjälpte eftersom miljön och vår kemi helt enkelt var fel. Tyvärr så fick han avlivas 3 dagar innan flytten till min bästa vän eftersom han hade underliggande sjukdom som bara var en tidsfråga.

Om du trots allt känner i hjärtat att det är helt omöjligt och inte går att lösa så är en avlivning bara snällt mot hunden. Du skulle inte göra fel med ett sådant beslut och du tänker ju uppenbarligen mest på hunden. Även om en omplacering går att få till så ska ju rätt hem hittas och det är en process som kanske kräver flera försök och tid, vilket kanske bidrar med desto mer stress i slutändan.

Fundera över möjligheterna och hör dig lite för på ex. Facebook, tycker jag. Det kan ju trots allt finnas någon som är redo att ta emot just din hund och erbjuda henne ett riktigt kanonliv.

Uteslut inte att det kan vara symptom som går att få ordning på med mer mental träning och fysisk motion.

Och tydliga regler. Tex en plats som är hundens var den aldrig blir störd.

Lugna möten med barnet, var barnet tyst bjuder på gotta utan att röra.

I övrigt borde barnet inte bry sig om hunden eller leka nära den.

Vänner kan man alltid leka ute med.

Tycker hunden förtjänas sin matte vid sin sida, och att låta bli gäster hemma känns som en lätt sak att skippa. Lekplatsen är inte lämplig flr någon hund så en ilärf trygg plats hemma medan ni är ute borde gå.

Att den reagerar direkt vid rörelse skulle jag prova träna. Träna med olika ljud och belöna när hunden inte visar rädsla och arbeta fram mot plötsliga ljud.

Barn är oberäkneliga, högljudda, stimmiga och kan vara hårdhänta. Jag förstår hundar som är rädda för dom. Med träning och noll tollerans med att barnen är nära hunden samt att hunden slipper vara i situationer med flera barn och var det kommer bli stimmigt, en inlärd "min lugna plats" och mental träning med fysisk tror jag hunden kommer bli svstressad.

Om ni verkligen inte vill leva efter hur hunden behöver, så är omplacering absolut något jag tror på. En frisk 7åring kan leva många år till och miljöbyte kan ibland trolla bort den stressade hunden utan att något annat görs.

Men jag tycker alltid att en hund som kom före ett barn, ska ha prio under sitt liv, och barnlivet får anpassas runt hunden.

#7: Förstår att hunden ska prioriteras såklart, men om hunden och barnet inte går ihop så finns det inte så mycket att göra. Den jag kan omplacera är ju trots allt hunden..
mitt barn behöver kunna ha vänner hemma eftersom det är ett barns behov.
Vi har anpassat oss mycket efter hunden men hunden har varit likadan när den var utlånad till en släkting i 1 månads tid, den vaknade på nätterna i panik och var stressad.
Hade kunnat göra allt för hunden om det fanns något som fungerade men efter så mycket tid, pengar och olika hundpsykologer, kurser, tränare och veterinärer så börjar man tappa hoppet tyvärr.

#7: Hade jag kunnat anpassa barnet efter hunden så hade jag gjort det, men kan inte riskera mitt barn såklart och kan inte heller be barnet att sitta stilla hela dagarna och inte gå runt någonstans. Har alltid hundens bur och bäddar i alla rum men hunden vill äga hela huset.. hunden har stora trauman från sitt förra hem och enligt psykologer lider hunden mer eller mindre😞

#8: 1 månads tid är ju egentligen ingen tid alls. Det tar hund minst 3 månader, antagligen ännu längre för en äldre hund.

#10: Nej det förstår jag. Menade mer att problemet inte är just barnet utan hunden mår inte bra även om den är ensam i en trygg miljö.

#11: Jag menade om du har hunden utlånad i en månad så är det inte konstigt att den inte trivs där, den var bara där en månad och det tar väldigt lång tid för djur att göra sig hemmastadda, särskilt om de är stressade och nervösa. Så att anta att hunden aldrig skulle funka hos någon för att den inte funkade hos en släkting i en månad känns ju lite förhastat. Såklart kommer den vara otrygg en tid framöver tänker jag, även utan barn 🙂

I slutändan känner du din hund bäst och den som skall leva med beslutet (vad du än väljer)
Det är lätt att stå utanför situationen och känna och tycka, en annan sak att befinna sig i situationen. Speciellt om barn är med i bilden.

Vi har haft liknande upplevelse som du (omplaceringshund helt utan känd bakgrund, rädd, skygg, ljud och ljuskänslig) vi hade honom i ca 3,5 år och trotts att allt inte var lätt så var dom åren jätte fina och vi fick bra rutiner och vardagslydnad och glad lekfull hund.
Men sen, utan ändringar i hans vardag, börja han backa i sin säkerhet, sova dåligt på nätterna, kissa inomhus. Till slut sov han inte alls, "vakna" i panik eller som något skrämt honom.

Jätte stor och dyr utredning hos veterinär med starka smärtstillande för att utesluta smärta, och inget hjälpte.

Jätte svårt beslut som vi än idag ibland tänker "kunde vi gjort mer"?
Jag tror att det är mänskligt och tänker att det också är bevis på hur mycket vi älskade denna lilla hund.

Lycka till med vilket beslut ni än tar

#13: Tack det var verkligen bra att höra!
Jag tänker att hunden har så extremt svårt att lita på nya människor, det kommer ta år för henne att lita på nya ägare.
Och jag har jobbat med hunden sedan jag köpte den 2017, har gjort massa framsteg, men nu efter hundattacken är det värre än någonsin och hunden visar ingen glädje i att träna längre, vilket alltid varit uppskattat.

Du får gärna rätta mig om jag har fel. Detta är väldigt välmenat :)

Det låter som att du mest är ute efter bekräftelse på att det är okej för dig att avliva. Det är bara du som kan göra den bedömningen i samråd med professionella eftersom du ser och lever med hunden och om du tycker att hennes liv är helt glädjefattigt och stressfyllt så ÄR det dags, tycker jag.

Det är lätt för mig att säga "ge ett nytt hem tid!" för det innebär ju oundvikligen stress och omställning och prövning där med, dock så blir det ju inte på din tallrik om det nya hemmet vill ge den tiden. Om hon hade varit +10 år gammal så visst, men 7 år är ju ingen ålder för en liten hund.

När jag hade min sjuka och stressade katt som var 9 år gammal (vilket inte är någon ålder för en katt) så kände jag mest att jag ville bli av med stressen, bördan och de återkommande veterinärbesöken och problemen som aldrig fick en paus. Känner du också att du aldrig får vila ifrån detta?

Jag ångrar inte avlivningen av min katt och jag var även väldigt glad för att jag fick vara med ända fram till hans jordelivs slutskede, fast jag önskar att jag hade vågat omplacera honom mycket tidigare, vilket då var en återkommande "ful" tanke som man inte fick ha.

Detta inlägg kanske bara gör det rörigare för dig och det är inte meningen. Poängen är helt enkelt att du vet bäst med din hund som du har haft och levt med så länge nu. Man kommer nog aldrig ifrån det som #13 nämner med "Kunde vi gjort mer?" och jag håller med på att det är ett bevis på hur mycket man älskar sina djur.

#15: Ja självklart vill jag ha bekräftelse för att situationen inte är rolig för någon. Jag måste ta med min hund var jag än går, går jag på toa behöver jag ta med henne, ska jag slänga sopor så behöver jag ta med henne. Kan inte träffa vänner i den utsträckningen som innan osv. Det har känts värt innan men nu när hunden aldrig är glad utan till o med rädd för sitt koppel så blir man ledsen varje gång man ser hunden. Och vem vill ha en 7årig hund som inte kan vara bland barn, hundar, andra djur eller nya människor. Jag känner hunden och kan inte lämna bort henne eftersom hon kan bli farlig och är högst oberäknelig. Ligger hon i en soffa så är det inte säkert någon får sätta sig i den soffan, sitter hon på en tröja som är slängd på golvet så får ingen gå förbi för då är det helt plötsligt hennes ”säng”. Det är så mycket problem att jag har svårt att tro att någon vill ta sig an det, och ännu svårare efter alla år som vi jobbat med olika problem konstant. Men som sagt, det har varit värt det för vi har haft roligt ihop. Men nu är det inte roligt längre, inte för oss och inte för vovven.
Jag vill ha gjort allt, men vill inte att hon ska lida.
Hon har alltid vägt 6,2-6,4 kg och igår hos veterinären har hon gått ner 1,3 kg. Kan vara ett tecken på stress.
Oavsett är det ett fruktansvärt svårt beslut, en avlivad hund lider inte, men om hon ändå kanske någonstans kan få tillbaka livsglädjen så är det värt allt i hela världen..

Som sagt kan vi inte mer än ge synpunkter på det vi läst, vi har ju ingen aning om hur det ser ut på riktigt och du som ägare vet innerst inne vad som är rätt, det är jag övertygad om.

Att vi har möjligheten att ge våra djur ett avslut är både fantastiskt samtidigt som det är oerhört svårt. Det är ju ett liv man väljer att avsluta.

Det kommer aldrig kännas helt rätt för mig även om jag vet att det är det bästa. "Tänk om" gnager alltid kvar hos mig även när inget alternativ har funnits.

Så jag förstår att man villhöver lite bekräftelse på att man tänker rätt.

Hur ägentligen veterinär är tillåten att avliva en hund bara för att ägare kan inte hantera den?? Och jag tro inte att kurser hjälpte ingenting, man ska arbeta med hunden efter ått. Jag bara shokerat .. hita en ny ägare, lämna till hundställe men aldrig avliva!!

#16: Hundar känner ofta av vad vi tycker om dom/känner för dom i olika situationer. Det är svårt att dölja sånt för en hund..
Och har något dessutom inträffat som i erat fall att hon har dålig erfarenhet eller t.o.m trauman orsakat av barn (från tidigare hem) och nu sist att hon blev påhoppad av en annan hund så kan hunden ta åt sig ännu mer av hur du känner och agerar i olika situationer. Hundar läser oss som en öppen bok!

Om en hund är rädd för något som den kanske har fått dåliga minnen av som smällare/nyårsraketer, andra hundar, barn eller vadsomhelst och man låter hunden få uppleva det den egentligen vill fly från dagligen så kan man ibland istället för att hjälpa hunden, förstärka hundens rädsla, ångest, oro.
Omedvetet då..Jag menar absolut inte att du vill förstärka hennes oro, stress genom träning, osv.. bara att det kanske är vad som KAN ha hänt?

Du skriver också att du blir ledsen när du tittar på henne, och då kanske du igen omedvetet bekräftar (okejar) hennes egen oro, ångest och ledsamhet..så att hon blir ännu oroligare.
Hundar tittar på oss för att veta hur dom "ska" må många ggr…det är inget konstigt..En hund anpassar sig och sitt humör efter flocken/familjen o situationen..

Hon behöver kanske att du inte blir ledsen när du tittar på henne, att du tror på henne istället, tror på att hon kan må bra, att hon klarar saker..Och lika viktigt om inte viktigare är att du tror på dig själv!
Att du tror på att du klarar av att vara en ledare för hunden..En ledare som visar vägen…Hundar vill ha en ledare, eller ledsagare rättare sagt..en rättvis, snäll, men stark människa som hunden kan lita på…
Förstår du vad jag menar?🧐 Jag menar inget illa och det är kanske lite djupt det här..haha..men jag tänkte att det kunde vara bra att du fick olika synvinklar gällande din hund.. Att det inte behöver vara fel på hunden…Det KAN vara fel på hunden, men det måste inte vara det.

Vi människor är inte så olika, vi vill att folk ska tro på att vi klarar saker som vi kanske har svårt att göra och inte bli ledsna när dom tittar på oss..tror jag 😂

Eftersom du känner att det blivit för jobbigt för er och hunden med barnen, på sista tiden, osv och att utsätta henne för sånt som hon inte gillar/mår dåligt av dagligen, om det inte hjälper henne eller er, utan kanske tvärtom som sagt.. så kanske det bästa vore om hon omplacerades..
Om du känner att du inte orkar mer så känner du ju så..och det är väl inget fel i sig..
Men bara för att hon inte gillar eller mår dåligt av barn eller andra hundar så finns det ju många människor som lever helt ensamma och vissa är mer eller mindre isolerade och träffar varken barn eller andra hundar/djur..

Hon kanske skulle må toppen så småningom hos en pensionär som är ensam, kanske ute på landet eller liknande?
Även om hon är stressad, osv även när barnen inte är med så kanske det inte hunnit gå tillräckligt lång tid mellan gångerna så hon hinner lugna ner sig..
Det kan ta ngr månader innan en hund lugnar ner sig på ett nytt ställe och slipper hon träffa barn/hundar på dom månaderna så kan hon mycket väl börja stressa ner mer o mer och bli en glad hund igen. 😊

Min syster hade en hund som var otroligt stressad och vaktig av andra orsaker och hon kunde inte ha honom kvar..Men hon hittade en gammal gube som ville ta hand om honom som bodde i skogen…👴
Nu har dom varit och hälsat på hunden o guben flera ggr och hunden mår toppen där…

#18: Va?

#19: Tack för dina råd! Förstår precis hur du menar. Tyvärr har vi försökt med att hitta ett sista hem och även haft proffs ute som försökt hjälpa oss. Grunden är inte att hunden inte gillar barn utan att hunden inte mår bra oavsett var han är just nu.