Oj, jag känner verkligen med dig. Har varit tvungen att låta både hund och katt somna in pga tumörer.

Bävar för den dagen det är dags för nån av mina nuvarande katter…

Förstår så väl skuldkänslorna som du har, men försök att släppa dem. Slutresultatet hade nog blivit detsamma även om du hade märkt symptomen tidigare.

Jag hade länge skuldkänslor för att jag inte upptäckte tidigare att min förra katt var sjuk, men har försökt att förlåta mig själv för det. Inte riktigt där än, men…

Försök att se till att du äter och dricker mer vatten, så att du inte blir sjuk. Tror att det blir lättare att hantera sorgen om kroppen har fått vad den behöver.

Det där med skuldkänslorna är svårt. Det hör dock ofta det normala sorgearbetet till. Hjärnan "provar olika lösningar", vilket är otroligt jobbigt, men så småningom brukar det klinga av. Det verkar som att hjärnor helt enkelt gör på det sättet. Provar om det fanns något alternativ. Om man agerade för sent, eller för tidigt. Trots att det sällan finns något "perfekt avslut" i praktiken… och trots att man inte kan backa tiden och göra annorlunda.

Försök ta hand om dig själv lite extra, så du får i dig mat och dryck. Försök få pauser från sorgen (kanske en promenad, läsa en bok, prata med en kompis/anhörig eller liknande). Man sörjer och saknar inte mindre för att man pausar eller skrattar, det är OK att göra det också.

Påminn dig själv om att din hund inte hade velat att du skulle må så här nu. Men självklart måste du få sörja, och det kan ta tid.

När jag förlorade min förra katt så blev min tanke att jag inte kunde hjälpa honom längre. Men att jag kunde hedra honom genom att ta hand om andra katter som hade det svårt. Kanske kan det bli så för dig också framöver. Men just nu behöver du nog få vara ledsen lite till.

Vi är många som känner igen oss i det du skriver. Styrkekramar. ❤

Eftersom det finns olika långtgångna stadier på sjukdomen, stadie 1-5, så är det alltid bättre att upptäcka så tidigt som möjligt så klart. Här handlade det om stadie 3-4 kanske. Och om det gått så långt att allmäntillståndet börjar påverkas, t.ex. att sluta äta, så är prognoserna mycket sämre.
6-12 månaders längre bra liv är snittprognosen beroende på vilket stadie man kommer in i. Väldigt individuellt så klart också. Men att komma in och få behandling i stadie 1 istället för 3-4 tror jag ju hade gjort stor skillnad i det här fallet.
Så hade jag kommit till veterinären tidigare i höstas istället för nu så kanske…

Haft katt också för många år sedan…det var lika tufft. Hon blev nästan 16 år.

Var glad att du kunde ge honom den sista tjänsten vi ger dem, att få sluta i tid efter många bra år. När jag skriver detta kommer tårarna för jag har upplevt saknaden efter så många fyrbenta vänner, så jag förstår hur du känner det nu. Det blir lättare när du inser att du gjorde så gott du kunde, men det tar tid. Det finns så många kanske, men tänk i stället på hur bra han fick det hos dig. Hoppas det inte dröjer så länge innan du kan se det så.

Det är dock helt orimligt att vi djurägare ska känna igen olika stadier på alla de sjukdomar som finns, inte minst hos äldre djur. Vi kan bara göra vårt bästa. Hade du kunnat backa och göra annorlunda så hade du förstås gjort det (om du tror att det varit det bästa), men ingen kan backa tiden, för det går inte. Vi kan bara lära oss av det som sker, och kanske kan du en dag hjälpa ett annat djur med den kunskap du fått nu. Tänker jag.

#5: Ja, jag håller med. Vi är bara människor som gör så gott vi kan.

Du skrev ju att hunden visade små tecken som du trodde var ålderstecken. Hur skulle du eller någon annan kunna se skillnad när hunden är 12 år? Vad var det för tecken förresten?

#6: Det var bl.a. att han blev osäker och inte vågade/kunde hoppa upp i sängen på kvällen när vi skulle lägga oss.

Det hade varit lite sådana tveksamheter även något år tidigare och jag byggde då en liten ramp upp till sängen som jag tänkte att han skulle gå på. Men han var inte jättepigg på det där och sen var det inga problem med att hoppa upp i sängen igen. Jag tog det då lite som normala ålderstecken, minskad smidighet och styrka och ökad stelhet.

Men så kom det som sagt en sådan period i höstas någon gång igen och kanske inte exakt samtidigt men nån gång där i samma veva tyckte jag att han började se lite gammal ut i ansiktet. När jag kom på vad det var så var det att de undre ögonlocken hängde ner lite, man såg liksom lite mer av underdelen på ögat än tidigare. Utseendet i ansiktet blev då "äldre och ledsnare" än normalt. Det var inte heller konstant utan kunde komma och gå lite. Men även detta tog jag lite som ett ålderstecken, att han började bli lite "slapp och rynkig" precis som vi människor blir när vi blir äldre.
Men av veterinären kunde jag förstå att detta troligen hängde ihop med hans diagnos. Så hade han kommit på undersökning i höstas hade ju oddsen med största sannolikhet varit mycket bättre för att kunna leva kanske ett år till med bra livskvalité efter genomgånget cellgiftsprogram.

Först och främst hade det ju då blivit ett helt år till. Ett år till att verkligen toppa upp livet för oss båda. Ett år för mig att mentalt förbereda mig på vad som komma skall. Nu blev det som om mattan under fötterna helt plötsligt drogs bort, käftsmällen kom helt oförberett och slaget under bältet träffade verkligen…

Varit iväg hos doktorn nu i alla fall. Fått ett par pillerburkar. Kommit hem igen till ett tyst och tomt hus där precis allting påminner om hundens vanor. Finns ju liksom inte någonstans där det inte finns rutiner eller vanor för vad hunden gjorde just där…

#0 Beklagar sorgen och vet så väl hur du känner för det här är en väldigt svår sak att gå igenom. Jag har gått igenom det med många katter, räknar jag bara mina egna som vuxen så är det 10 gånger samt hundar och katter som fanns när jag växte upp.

För en månad sedan idag fick en katt somna in han blev 11½ år och på honom såg jag inget han var som vanligt åt och drack allmäntillståndet var som det brukar men på annandagen tyckte jag han hade gått upp lite sen gick det snabbt och buken fylldes med vätska och dagen efter fick han somna in han hade fått FIP.

Det är vanligt att vi tänker borde vi sett, borde vi förstått så är det ofta och har vart för mig flera gånger sen är det dom där gångerna man verkligen ser att något är fel dom är liksom lättare än när det går så här fort och man har inte haft en chans att se något.

Jag fick ta beslutet hos veterinären och genom att buken fylldes med vätska skulle det innebära att han skulle kvävas så mitt i allt tragiska som gick så ofattbart fort kom vi in i rättan tid och katten behövde inte lida han fick vara den goa Noahn som han alltid hade vart men FIP är enbart en utgång död så tack och lov slapp han lida men visst har mina tankar funderat borde jag ha sett nåt, hade jag kunnat förhindra och förebygga.

Det var en omöjlighet för mig att se det här och en sak har vi djurägare gemensamt det är att vi gör vårt absolut bästa för djuren så fort vi ser att något inte står helt rätt till och det både känner och vet våra djur dom känner vilken enorm kärlek vi har och att vi försöker göra vårt bästa för dom.

Hur vi hanterar sorg är så individuellt men tillåt dig sörja, gråt när du behöver och släpp ut allt det är en sån viktig ventil jag gör så och låter gråten och allt bara komma när det kommer.

Försök också att äta och gör någon enkel maträtt som du kan ha stå som exempelvis köttfärssås och spagetti som kan ätas kall och ta nån tugga då och då om du inte får i dig all mat med en gång men på så vis får du mer energi om du har mat i magen och mer ork.

Det här är aldrig roliga saker och jag står inför det nu igen med en kattfröken som är 17 och 7 månader har cancertumörer men hon är fortfarande pigg och i full fart och diagnosen fick vi i mars förra året och där kan det gå fort men hon kan också kämpa på och få bli 18 år i sommar men med henne tar jag en dag i sänder och det kan förändras på bara nån timme.

Jag brukar tänka så här när det kommer till våra djur hur svårt det än är när dom lämnar oss och tomrummet som blir så försöker jag minnas allt fint alla fina stunder vi haft tillsammans, all den kärlek som djuren ger oss och allt fantastiskt som djuren lär oss för minns man stunderna som var så fina med våra djur kan det för stunden lätta lite när vi befinner oss i sorg men vi ska inte stänga in sorgen den ska vi släppa ut men att minnas allt fint vi haft tillsammans kan kännas bra i själen.

Du gjorde något så fint och fantastiskt som tog hand om hunden och ni hade ett underbart liv med så fina band och du hade inte kunnat göra mer vad gäller sjukdomen samma för mig med Noah jag såg det inte alls komma.

Ta hand om dig och med tiden kommer det att lätta men låt det ha sin tid och sin gång.

#7 Jag tror att de flesta av oss hade gjort samma tolkningar som du. Man förväntar sig trots allt att krämpor ska smyga sig på med ökande ålder. Att djuret ska få lite svårare att röra sig. Se lite äldre ut. Det är orimligt att säga till sig själv att "jag borde ha förstått" (att det var något annat och mer allvarligt).

Däremot har du nu en unik möjlighet att kunna se och känna igen om du möter ett annat djur med liknande symptom (eget eller någon annans). Och då kan du hjälpa det djuret och den djurägaren.

Vi kan bara lära av det som varit. Inte backa och göra annorlunda. Du må tro att många av oss bär på den erfarenheten. "Varför såg jag inte, varför begrep jag inte". Men man får vända på det - till att lära sig något av det. Som kan hjälpa någon annan.

Illa blir det först om man begriper vad det är som pågår, och aktivt nekar sitt djur vård. Först då kan man börja klandra sig själv. Tänker jag. Om man kunnat backa - och ändå hade gjort om samma val (trots att man då satt på "facit").

Tack för allt stöd! Värmer att läsa era egna upplevelser och erfarenheter.

Var på Öppet Hus på en nyöppnad vårdcentral i början av januari. Dom erbjöd lite snabbkoll på blodtryck, blodvärde och glukosvärde. Det var perfekta värden rakt igenom. Provtagaren nästan lite förvånad. Har inte ätit några mediciner alls. Jag sa till provtagaren att jag troligen kan tacka min hund för detta med alla de dagliga skogspromenaderna i princip året runt såvida inte vädret varit stormigt eller iskallt.
Idag tillbaka på samma vårdcentral väl medveten innerst inne om att de fina värdena jag hade nyligen snart är ett minne blott. Jag tycker egentligen det är urtråkigt att ge mig ut och promenera, inte minst ensam. Med hunden hade jag inget val och att se honom så glad för att komma ut gjorde att jag lätt la mitt eget motstånd mot promenerandet åt sidan. Det blev en glädjens stund. Men att ge sig ut i kolsvarta skogen med pannlampa och regnkläder kl 20 på kvällen den här årstiden helt ensam för en timmes promenad är inget jag kommer att övervinna.

Jodå, jag har lite köttfärssås och spaghetti stående i kylen. Men den är orörd ännu så länge. Det tar emot att äta. Åt en banan igår. Och en idag.
Hittade även en burk med kycklingben, sista dagarna hunden var hemma och inte åt sin vanliga mat lagade jag kycklingben och ris åt honom som jag sen blandade med specialgod burkmat från veterinären. Det åt han för det mesta i alla fall. Fick i mig ett sådant kycklingben själv också ikväll trots allt.

Han tittade intresserat på när bilen var på besiktning…

Beklagar sorgen. jag förstår precis hur du känner dig. Jag står, förmodligen, inför samma beslut inom en snar framtid. Min hund är inte sjuk på något vis, men han fyller 13 år i April. Än så länge är han pigg med få ålderskrämpor, men det kan ändras fort.

Jag gruvar nåt fruktansvärt till den dagen jag måste säga farväl för gott.

Du gav din vovve all kärlek och en fin och lugn ålderdom, ett liv han förtjänade efter vad han gått igenom innan.
Sörj och minns din vän med den kärlek du gav honom redan när han levde!❤️

#11: Är det en stor eller liten hund som fått förbli frisk i 13 år?

#13: Det är en Bearded Collie. Köpte honom som valp. Han var 9 veckor när jag fick hem honom.

Han har en dålig höft (C på vänster sida). Men jag har hållit honom bra musklad, så han har inte haft några bekymmer med den.

Första bilden är tagen i December och de andra två i höstas 🙂

#14: Ser ut att vara i storlek med min bortgångne livspartner ungefär. Ja, njut av tiden så mycket det går. En dag är det för sent och man sitter där ensam och övergiven med sina tårar och undrar vad som hände…:(

#15: Vilken otroligt fin hund 💖

Jo jag gruvar till den dagen kommer och jag måste ta farväl av honom. Det kommer bli tufft trots att jag har 2 andra (mindre) hundar också.

#16: Tackar!

Ja det kan ju dock underlätta något med mer än en hund i flocken. Då blir det ju så att man fortsatt måste hålla fokus på de andra oavsett. Här har det varit 100% på en hund…sen ingenting. En oerhörd omställning.

Tveksamt om det blir någon mer hund för min del. Alla hundar är ju egna individer med sina egna personligheter men jag skulle nog tyvärr jämföra alldeles för mycket med den första hunden. Han hade så många personligheter som jag verkligen tyckte om och som gjorde hundlivet behagligt och trevligt.

#17: Jo jag måste hålla fokus uppe även när han är borta, men sorgen kommer man ju inte undan oavsett.

Fördelen är ju att de två små jag har, har präglats på den gamla, så de har lite samma "värderingar" som han har. Och även ett beteende som i viss mån har präglats från den äldre.

#18: Absolut en fördel med en flock där det kan läras av varandra. Se och lära som det så fint heter.

Jag vet inte om min var nån typ av ensamvarg. Han ville väldigt gärna hälsa på andra hundar och kolla läget. Men när han gjort det så gick det oerhört fort över till att bli väldigt ointressant också återgick han till sina egna intressen igen. Att leka och stoja runt var inte riktigt hans grej.
Det bästa var ändå att alltid vara i närheten av där husse befann sig…

#19: Hundar är ju flockdjur men det är inte alla som trivs i flock. Din hörde förmodligen till den kategorin.

För några år sedan hade jag en Beardis som inte alls fungerade i flock, så maken fick ta honom helt och hållet.

Jag har alltid haft minst två hundar, ibland fler. Just nu har jag sex som bor här, och två som är "inhyrda".

#20: Oj oj…sex stycken. Måste väl vara nära på ett heltidsjobb att ha hand om så många. Alla med sina egna behov…jag som tyckte det var en del att bara ha en enda…

#21: Jo det blir lite jobb. Men de är bara 3 som är mina, varav en är 12 år gammal, så han kräver inte så mycket. Han är nöjd om han får följa med ut och bara lulla runt och göra sina behov 😊🥰

De andra är äldsta dotterns, så dem tar hon hand om själv 🙂 De två som är inhyrda hjälps vi åt med. Den ena skall placeras om så henne öletar vi hem till. Den andrahar varit daghund här sedan han var valp, han är 6 år nu. Hans matte flyttade 25 mil bort men kom tillbaka nu i höst. Hon hade fått tag på lägenhet, men där fick hon inte ha hunden så hon frågade om han kunde få vara här.

Hon hämtar honom lite då och då och går promenader med honom, men han verkar inte vara jätteförtjust att följa med henne, och han är alltid rätt låg när han kommer tillbaka.

Hundar gör ju inte som vi människor tycker att dom skall göra…dom gör som vi gör…så överger vi dom så är dom inte så noga med kärlek tillbaka…

#23: Nej så är det ju. Han blir betydligt gladare när jag eller maken kommer hem, än han blir när matte hämtar honom. Visst blir han glad, men inte överväldigande som han är gentemot mig eller maken, främst maken.

#24: Är ju det som är det härliga med dom…dom gör sig inte till på något sätt utan visar vad dom känner. :)
Här är så ohyggligt tomt och eländigt nu. Jag kommer mig inte för att gå utanför husets väggar mer än till det jag absolut måste ta mig ut för. Funderat på om det finns behov bland hundägare av att passa hundar på helgerna. Någon som kanske behöver åka bort utan hund ibland, fre-sön. Det hade jag själv behov av ibland när jag hade hund men visste ingen som kunde vara intresserad av att vara hundvakt på helgen. Så frågan är ju var man hittar sådana hundägare…

#25: Du kan lägga upp annons på blocket, eller kolla på FB om du har det.

Du har inte funderat på att kanske skaffa en ny hund ? Om du inte vill ha just en valp, så finns det nog endel som behöver omplaceras av olika anledningar 🙂

#25 Du borde kanske se till att upplysa mer på din presentation här. Klicka på ditt namn, så kommer du till din presentationssida och kan fylla i vad du tycker du vill att andra ska veta om dig. Där kan du tala om var i landet du bor. Du behöver ju inte skriva ut hela adressen, men det kunde vara bra att veta om du bor i Skåne eller Lappland, om nu någon vill träffa dig och erbjuda något.

Jag har flera gånger kollat på presentationen när jag har haft det som efterfrågas, men presentationen har varit för bristfällig, så den som önskade något blev utan.

Bor du nära mig, så skulle vi kunna ha både nytta och glädje av varandra.

#26: Blocket skulle kanske kunna vara något ja. Facebook har jag haft men jag är inget "stort fan" av sociala medier. Känner att jag egentligen mår bättre utan.

Ny hund i det här läget känns inte riktigt rätt. Jag skulle bara börja jämföra den nya hunden med den gamla och tycka att den nya ska vara som den gamla och det fungerar ju inte. Alla är ju olika individer och har ju rätt till sina egna liv.
Sen vet jag inte riktigt om jag vågar för den gamla var med mig till jobbet på dagarna och det fick jag att fungera. Det var lite påtvingat med en lösning då mitt ex de första åren med hunden var hemma på dagarna men helt plötsligt så drog hon sin väg och flyttade utan hund, fast det egentligen var hennes hund.
Men inget säger att det fungerar med en annan hund på jobbet med samma förutsättningar och gör det inte det får jag problem då jag är ensam med hunden i vardagslivet.

Blir det en annan hund någon gång blir det ingen valp. Det blir en vuxen hund som behöver omplaceras eller en hund som behöver få en ny chans till ett nytt liv.

#27: Ska kolla på det där sedan. I såna här rikstäckande forum är det ofta långt mellan människorna känns det som…men man vet ju aldrig. Kan ju vara nära nån gång också.
Jag håller till i Västergötland i Marks kommun ca fem mil från Göteborg.

#29 Man vet ju aldrig vad som kan komma ut av en upplysning eller vilka andra här på iFokus, som man kan ha glädje av även privat.

Nu har jag varit med här i så många år att jag hunnit träffa en hel del av andra medlemmar här.

#27: Har fyllt i lite nu där som du föreslog. Tack för tipset!

#0: Jag har suttit i samma sits så jag beklagar verkligen. Min första hund, omplaceringshund som jag skapade en väldigt fin relation med, gick bort för ca 4 månader sen.

Som dig så gjorde vi allt tillsammans då det bara var han och jag till en början. Vi sov tillsammans och kunde mysa konstant, så fort jag satte mig i soffan kunde han komma och krypa upp i min famn. Han blev inkontinent som 9-åring, inga mediciner hjälpte med problemet utan gjorde det snarare värre. Han började få urinvägsinfektion på urinvägsinfektion tills antibiotikan tillslut slutade fungera. Jag åkte till veterinär efter veterinär men trots detta blev han bara 9 år gammal. Jag tror aldrig jag någonsin kommer sluta känna mig skyldig för att jag inte kunde göra mer.

Det var värst den första tiden men eftersom vi har katt också, som blev väldigt nerstämd då hunden försvann, så skaffade vi en kattunge och jag blev då tvungen att lägga fokus där. Det viktigaste tror jag dock är att tänka på vilket fint liv man gav till sin hund och försöka att släppa skuldkänslorna till viss del i alla fall. Sen måste man också låta sig själv vara ledsen, jag gråter inte längre varje dag men det kommer stunder där jag exploderar i gråtattacker för att saknaden är så stor.

Vet inte om det någonsin kommer finnas en ”quick fix”, man måste helt enkelt få den tid man behöver för att känna alla känslor ❤️