Finns ingen anledning att kastrera en hund utan anledning, i min åsikt. 6 månader är också dessutom alldeles för tidigt för en större hund. De behöver växa klart först :)

Tillägger också att kastrering, precis som alla operationer, kommer med risker. Det förminskar risken för testikel och prostatacancer (har jag för mig) men ökar risken för andra cancersjukdomar

När det kommer till beteenden så brukar man säga att en osäker hund kan bli ännu mer osäker av en kastrering.

#1: tack för svar. Anledningarna är dom som jag nämnde i inlägget. Plus att jag fått till mig att det kan bli problem med att vänja hunden av med urinmarkering etc om man kastrerar ”för sent” alltså efter könsmognad. Hoppas att veterinären hade reagerat vid tidsbokning om min hund var för ung för ingreppet. Men hade du någon erfarenhet gällande ökad aggression efter kastrering?

Skulle vänta till hunden är åtminstone 1,5 år. Men inte om det inte behövs. Det är ju risker med det.

Jag tänker som Tismon där. Jag vill inte kastrera någon hund som inte är fullvuxen fysiskt och psykiskt, speciellt inte i förebyggande syfte. Hormonerna bidrar till att kropp och knopp utvecklas som dom ska och att ta bort dom på en växande hund kan ställa till med problem. Det måste inte, men det kan.

Det finns risker med att kastrera tidigt och det finns risker med att kastrera sent. Båda alternativen kan gå bra och båda kan gå åt skogen. Jag väljer dock alltid att avvakta och kastrerar bara mina hanhundar om det visar sig behövas. En tik skulle jag kastrera så fort hon var färdigvuxen.

Min nuvarande hund blev kemiskt kastrerad för första gången strax efter 2 års ålder. Innan dess revirkissade han stup i kvarten. Efter kastreringen så kissar han ungefär 1-5 gånger per promenad beroende på hur långt vi går, i genomsnitt. Min erfarenhet överlag är att det beteendet i stort sett alltid upphör vid kastrering, oavsett hur gamla dom är vid kastreringstillfället.

#2: Jag har inte kastrerat någon av mina hundar så kan inte riktigt uttala mig annat än det jag läst :) en osäker hund som kastreras och blir mer osäker kan ju leda till aggression. Men en hund som har ett bra humör tror jag inte blir påverkad till samma grad (observera: tror)

Stress över löptikar är inte särskilt ofta, de löper bara 2 gånger om året och prostatacancer kanske blir mindre risk men du får istället ökad risk för skelettcancer, hemangiosarkom, lymfom och mastcellstumörer. Inkontinens kan också ske. Kastrerar du innan 1 år så är skelettcancer ännu vanligare och även höft och ledproblem då valpen inte fått tillräckligt med testosteron för att växa ordentligt.

När det kommer till markeringsbeteende så tycker jag (min åsikt) att det får man ta när man har hund, tikar markerar också (men kanske inte i lika stor mängd)

Anledningar som jag tycker man ska kastrera hunden för:

• att den redan har en etablerad stress (alltså inte förebyggande) för löptikar och då menar jag en hund som sitter och ylar, matvägrar och mår riktigt dåligt såpass att det är ohållbart
• övermaskulinitet
• medicinsk anledning (inte förebyggande)

Jag tycker förebyggande kastrering kan liknas med förebyggande kupering av svans. Hunden kan ju faktiskt slå sönder svansen, men det är ingen garanti. Din hund kanske aldrig får dessa problemen när han växer upp och då har du gjort detta ingreppet utan anledning

#4: Tack för klokt och tänkvärt svar. Har faktiskt beslutat mig för att avvakta <3.

Mycket bra beslut. Hoppas att du med tiden beslutar att helt skippa det. Håller med tidagare talare, ingen anledning att göra det bara för att. Det har nästan blivit ett mode att kastrera i tid och otid. Anar inflytande från väst och vetinerär som vill öka omsättningen.

Nä, nu ska jag ringa och boka en tid för mastektomi så jag inte riskerar att få bröstcancer. 😉

#7: ett ex mamma opererade bort sina bröst när både hennes mamma och syster hade dött i bröstcancer.

Det är ju en helt annan sak.

Jag håller med Tismon …kastrera bara för att det "kan" bli jobbigt är bara onödigt!

Jag har haft 6 egna han hundar och 2 tikar och 2 st pojkar nu och ingen har kastrerats - jag tycker inte man ska "ta bort" någonting genom operation - om det inte är något allvarligt fel.. Kastrering kan vara en risk (det är alla operationer) och det är stor risk att personligheten förändras…

Jag hade 3 hanhundar och dom 2 tikarna samtidigt och dom blev inte "knäppa" eller stressade över huvudtaget när mina tikar löpte…vi satte bara upp galler så tikarna fick vara i halva huset och pojkarna i resten av huset..
Dom nosade bara lite extra på tikarna när vi gick ut på promenad eller på tomten för att träna…

Jag tränade även för tävling i spår, lydnad och agility med 2 av hanarna och 1 av tikarna och jag märkte ingen förändring i deras beteende när tikarna löpte medans vi tränade..Dom jobbade på som vanligt och hade bara fokus på mig och lydde lika bra som vanligt ..och det gick utmärkt att både träna och tävla!

#10: Ja men precis.

Vill inte låta fördömande i hur jag uttalar mig men… Om man kastrerar för att man inte vill ens hund ska markera, gör man det verkligen för hundens skull då?

Har själv funderat på att kastrera min hund när jag fick honom för fem år sedan och det var innan jag läste på om kastrering. Det är inte lätt när man får höra från alla runtomkring att hunden måste kastreras - och helst innan den blir x månader gammal - ju tidigare ju bättre - vilket är en "gammal myt". Man kan också ha i åtanke att innan 1988 var det olagligt att kastrera fullt friska hundar.

Jag tror faktiskt att just Hundar iFokus hjälpte mig i detta val, tror tillochmed just Hemul övertygade mig om att vänta. Och jag har inte ångrat det alls. Min hund kan bli småstressig över löptikar men det är det enda och han har i allmänhet också lätt för att gå upp i stress. Han markerar men det utgör bara en väldigt liten olägenhet för mig, inget jag inte kan leva med och definitivt inte värt att kastrera för en sådan liten sak när det finns så mycket risker med kastrering! Han är annars fullt fungerande, ingen testikel eller prostatacancer så hade jag kastrerat honom för 5-4 år sedan så hade jag gjort det utan anledning. Och får han dessa sjukdomarna kastrerar jag honom då :)

Men jättebra att TS vågade ifrågasätta om det var så bra för hens hund och fråga om andras perspektiv, det ska hen vara stolt över tycker jag :)

Det är det det som är så sjukt, Tismon. Vet inte hur det har gått till att detta blivit sån fluga. Klart att nya hundägare tror det är så man ska göra när det är allt de får höra. Men förr skulle man aldrig ens ha tänkt i de banorna. Visste inte att det var olagligt före 88! Intresant!

Var det jag? Jippi! Då är mitt mål nått! 😃
Nä, man jag blir faktiskt glad om det var så. Det är en liten käpphäst jag har detta. Hormonerna påverkar så mycket. Jag är emot t.ex. svanskupering också, men ställd inför det hypotetiska valet att knipsa bort svansen eller testiklarna på en hund skulle jag välja svansen. Han kanske får lite språkproblem ett tag, men det påverkar inte hela hunden. Och då älskar jag ändå svansar! 😄

#11: I mitt fall så har flera uppfödare haft en regel att man inte fick köpa deras valpar om man ville kastrera hunden…

Bla för att dom inte tror på kastrering och ingen hane har fått cancer för att dom inte kastrerats, men dom "kan" få tumörer i testiklarna när dom blir äldre - det är ju bara skrämsel taktik för hundar kan precis som människor bli sjuka på olika sätt när dom blir äldre speciellt om man inte skött sin/hundens hälsa = bra mat, motion, roligt liv och bra lugn sömn😊..
Alla operationer ger ju biverkningar och Efter en kastration minskar ämnesomsättningen med ca 30%. Detta gör att man måste se till att hunden får lagom med motion samt att minska maten för att inte hunden ska riskera att bli överviktig. Övervikt kan i sin tur öka risken för andra problem och sjukdomar.

Urininkontinens, dvs att hunden oavsiktligt läcker urin, är precis som hos tikar en risk efter kastration.
Det finns hanhundar som uppfattas som mer osäkra efter kastrering, något man tror kan bero på sjunkande testosteronnivåer.
vilket jag tycker säger mycket om hur dåligt det är för hunden att kastreras..

Sen vill vissa uppfödare också ha "naturliga" hanar för att se hur dom blir i ett större perspektiv (jämföra med deras tidigare och senare kullar osv) och ev ha flera hanar att välja mellan för parning och om man skaffat en valp som klarar MH-t och andra tester och ett plus är om hunden presterar extra bra på olika tävlingar, men det viktigaste är hur hunden uppför sig i olika miljöer till vardags att den inte är osäker - i min ras Belgisk vallhund så vill man ha en naturligt orädd hund med lagom skydds och jakt instinkt och en hund som känner sig säker på sig själv med stor dådkraft..

Jag förstår inte vad spelar det för roll om hunden nosar och markerar?
Det är vardag för mig och inget som är jobbigt..om jag inte missuppfattat vad ni menar med markering..

Ja just det jag kom på att för länge sen så var det ju en myt där folk sa att okastrerade hanhundar Måste få para sig minst en gång - annars skulle hundarna bli galna

🤪😁😂 mina förra hundar bodde tillsammans med tikar, men dom blev inte galna för att dom inte fick para sig…inte ens under höglöpet var tikarna intressantare än mig…

Det gäller bara att vara roligare, gosigare än allt annat=inklusive löptikar!

#12: Jag håller helt med dig, Hemul! Att man har kommit till den gränsen att hundar anses inte vara "funktionella" såvida man inte kastrerat dem är bisarrt. Att man mutilerar, amputerar, för saker som inte ens är en garanti. Och det blir ju svårt när alla nya hundägare får, som du säger, inget annat höra.

Kommer själv ihåg när han var valp och främlingar som inte ens kände oss, började predika om vikten av kastrering.
"Har du kastrerat din hund?" frågade andra mig om min valp på 4 månader. "Du bör göra det innan de blir 1 år!" Jag fick höra detta så ofta att jag nästan började tro på det men det kändes ändå konstigt att det ska vara en standard att amputera friska hundar utan anledning. Så ja, du övertygade mig, det gjorde du faktiskt: https://hundar.ifokus.se/discussion/1380177/kastrering

Jag kan förstå varför kastrering sker i USA med en överpopulation med hundar som springer omkring på gatan och försökar sig okontrollerat. Men så har vi inte det i Sverige.

Precis! En svans är trots allt bara en "lemm" och trots att den har sin funktion och är viktig så påverkar den ju inte hormoner… Det finns studier om de många negativa aspekterna kring kastrering och jag är förvånad att veterinärer inte tagit till sig det ännu. En person jag kände som gick djurskötarutbildning visste inte ens att kastrering kunde öka risken för måbga cancersjukdomar då han bara lärt sig om allt bra som kom med kastrering

Speciallt irriterande är argumentet att hanhundar blir lugnare. Varför lobotomerar man dem inte istället? Det ger mycket säkrare resultat. (Obs! Ironi,)

Fram för glada, kåta hundar! 😁

#13: aha! Har bara haft två hundar och den ena var en omplacering så har inte stött på så många uppfödare, men det förvånar mig inte då många uppfödare även vill att man ställer ut (om jag inte missminner mig) och kastrerade hanar ställs inte ut.

Ja alltså man kan ju få cancer överallt. Ska man amputera i förebyggande syfte så blir det till slut ingen hund kvar…

Angående markering så kan jag förstå varför det kan vara jobbigt. Min hund markerar och visserligen mer än en tik, men jag tycker det är en "hälsosam" mängd. Min förra hane stannade vid varenda lyktstolpe och skulle markera. Så det kunde vara jobbigt. Men det var fortfarande jobbigt för min del, och ska jag verkligen operera min hund för något jag tycker är jobbigt? Att ha hund är jobbigt och då tycker jag att när man skaffar hund får man ta det, markering är naturligt och en del av att vara hund liksom.

#14: Visste inte om den myten faktiskt! Men ja jag håller med. Kastrering är ingen quick fix då träningen är det som gör skillnad! (såvida din hund inte är sjukligt övermaskulin eller har andra legitima besvär)

#16: jamen precis! Dra ut tänderna på dem också, då kan de inte bitas! ironi

#18: Ja vi borde ju faktiskt operera bort allt som det KAN bli problem med.
Speciellt.tänderna - ifall hunden blir aggressiv 😁 Ja mina hundar nosar och nosar och markerar, men jag ser det som positivt…Det gör dom trötta och det är bra att träna och belöna med att dom får nosa…Det är som att dom läser tidningen om alla hundar i området…
Jag tror att hur uppfödarna är och vad dom kräver av oss valp köpare beror mycket på vad det är för ras..Tex Bruks malle får man bara köpa om man tränar och tävlar..
Dom vill ha hunden som den är och en malle ska inte vara osäker..Så kastrering går bort OM det inte är något fel på vovven då är det ju skillnad..

Jag hade en kompis vars farfar faktiskt gjort det - på sig själv. Inte allt, men tänderna. Han tyckte det var så läskigt att gå till tandläkarn och tänkte att det var bättre att göra allt på en gång och sen slippa, så han lät redan som ganska ung dra ut alla tänder. Kommer inte ihåg om han fick en jäkla massa stifttänder eller lösgarnityr. 😂

Förresten, om de skulle bli inkontinenta av kastreringen är ju inte det nåt problem heller - det finns ju kateter. Gud så bekvämt, bara tömma påsen ett par gånger per dag så slipper man gå ut i tid och otid.😋

Känns som att det behövs lite andra synvinklar här. Jag har i nuläget en hane och en tik (och har tidigare haft en hane). Alla mina hundar är (och har varit) kastrerade.

Med förra hunden (som kastrerades sent, då han var runt fem-sex år eller så) så fick jag hela tiden höra att "osäkra hundar ska inte kastreras osv."…detta gjorde att jag inte vågade kastrera…tills jag fick rådet att göra det av en som arbetat med problemhundar i massor med år (och som sett hur min hund var). Min hund (Cain) var otroligt osäker men hade dessutom alla möjliga psykiska och fysiska problem. Han bet mig och var allmänt ohanterbar osv. i många situationer. Att skriva allt om honom skulle ta flera timmar, men kortfattat så kan man väl säga att han var allt annat än en lätt hund.

För att jag var orolig att hans extrema osäkerhet (han var tvungen att äta medicin för att klara av en lugn vardag) skulle förvärras så prövade jag med chip först. Han blev en helt annan hund (inte normal men lugnare och mer hanterbar) och när chippet var på väg ur så valde jag att kastrera kirurgiskt. Jag ångrade det inte en sekund och efter ett tag kunde medicinen helt tas bort. Jag önskar så att jag hade vågat kastrera när han var yngre, då hade vi antagligen sluppit en hel del jobbigt med honom…men alla sa att det var en dum idé.

Med nuvarande hundar så visste jag redan innan att jag skulle kastrera. Dels väljer jag att kastrera för att jag har hundar av olika kön och inte vill stänga ute den ena ur gemenskapen flera gånger/år (mina hundar är i det närmaste med mig dygnet runt och sover i min säng) och de vill vara med och vara nära, vill inte riskera dräktighet och såklart för att förhindra sjukdom. Jag opererar hellre en frisk ung hund än en äldre och/eller akut sjuk hund med alla ökade risker det innebär. Tiken kastrerades innan första löpet (för att det ger det bästa skydden mot juvertumörer).

Hanen önskar jag i ärlighetens namn att jag kunde ha kastrerat lite tidigare än det blev av (även om han kastrerades ganska tidigt han med, innan ett års ålder). Han har nämligen kvar en hel del av sitt markeringsbeteende (och nej, jag bryr mig inte ett dugg om han markerar på promenader osv. det är inte det jag menar). Min grabb tenderar att (nej, det har inte med rumsrenhet att göra, han säger till då han är nödig) markera inne emellanåt (ofta väljer han nytvättade filtar, mattor, kuddar osv. eller om jag skaffat något nytt/flyttat på något så kan han också markera dessa ibland).

Förövrigt så är han en "normal osäker" (inte i närheten av så som Cain var men kan behöva lite extra tid på sig i nya miljöer/med okända människor osv.). Ingen försämring av detta p.g.a. kastreringen alls.

Slutligen vill jag bara säga att jag tycker att argumentet kring att det försvinner avelshundar om man kastrerar haltar (i alla fall för min del). Jag har NOLL och inga planer på att låta någon av mina hundar (eller andra djur gå i avel) så det ändrar ingenting. Inga av mina hundar skulle vara tillgängliga i alla fall. Att föda upp djur (alldeles oavsett djurslag) är ett enormt ansvar och kräver att man är väldigt insatt osv. detta anser jag personligen även gäller för hanhundsägare.

Jag är inte beredd att ta på mig det ansvaret för 10+ år framöver så mina hundar kommer inte avlas på (nuvarande går ju inte…men menar även framtida hundar).
Jag fick frågan när Cain (japp…hunden med alla världens åkommor och psykiska problem) var ung och det är en väldig tur för alla inblandade att jag sa NEJ. Personen i fråga brydde sig bara om hans utseende (och tyckte dessutom att det inte var några problem att han bara var ca åtta månader…"…han kan väl jucka…" var en kommentar). Tycker inte att vi har problem med att hundar kastreras…snarare tvärtom…alltså att väldigt många hundar som absolut inte borde ha avlats på går i avel.

/Chinesecrestedlover

#21: Du tar upp Cain, en extrem problemhund med vad som låter som alla möjliga problem en hund eventuellt skulle kunna ha, som exempel för att förespråka kastrering. En enda hund som blev lugnare. Missförstå mig rätt, jag förstår att du blev fruktansvärt påverkad av allt som du gick igenom med Cain och att det är varför du personligen kastrerar alla dina hundar, men han var verkligen inte en genomsnittshund. Precis som du beskriver i ditt inlägg. Man ska aldrig utgå från att hunden kommer eller skulle kunna bli en extrem problemhund.

Min nuvarande hund är chipkastrerad. Jag väntade tills han var två år gammal för att göra det för att se om hans extrema, onaturliga och livskvalitéförstörande stress kunde mildras någorlunda av att slippa ännu en stressfaktor i livet. Anledningen var för att jag ville se om han bara hade en extremt jobbig unghundsperiod, som jag då försökte vänta ut men det ledde ingenvart.

Chipkastrering hade bra effekt så han förblir chipkastrerad nu tills dagen han dör. Men min hund är också en extrem problemhund, så han är inte ett bra exempel på genomsnittshunden. Han är den hunden som stressas av ALLT till nästan skadliga nivåer, positivt som negativt och hela vår vardag kretsar kring stressreducering. Jag skulle aldrig rekommendera någon att kastrera sin hund baserat på min och min hunds upplevelser i och med att han är en hund med problembeteende långt utöver det vanliga och inte kommer nära en genomsnittshund.

Problemet med avelsbiten i Sverige har ju inte att göra med att hundarna inte kastreras, utan att deras ägare är oansvariga och bara tycker att det skulle vara kul med en söt liten valpkull efter sina fina hundar, baserat enbart efter deras personliga tycke och inget annat. Samt att efterfrågan av hundar och hundvalpar har exploderat i och med pandemin och valpar, oavsett blandning och härkomst kan säljas för mellan 20 000-40 000 kronor styck vilket har skapat en industri och en inkomstkälla för mer samvetslösa människor som struntar i djuren och bara bryr sig om pengarna.

#21 Ja, som Mitchika sa så var det en extrem situation. Men det du säger stödjer ju ändå på sätt och vis det vi säger - han blev en helt annan hund. Vill man att en normal hund ska bli en helt annan hund?

Det känns som om en del som kasterar hundar bara utifall att de senare skulle få några problem/få ett för ägaren jobbigt beteende inte riktigt vill ha en HUND med allt vad det innebär, utan snarare ett levande gossedjur - med garantier. Oj, oj, oj! Tänk om han blir jobbig när han blir äldre trots att han inte är det nu? Bäst att knipsa kulorna! Dessutom är ju kastrering en chansning när det gäller problembeteenden. Det enda det säkert hjälper mot är fortplantningsförmågan.

#22 Jag tog upp honom (Cain) för att visa att det visst kan fungera fint att kastrera även en osäker hund (precis som jag även skrev om nuvarande osäkra kille). Självklart vet jag att han inte var något genomsnitt.

Jag tog med honom för att det kanske finns personer precis som jag som tvekar för att de har en osäker hund och jag ville bara förmedla att det kan gå alldeles utmärkt, även med en (galet) osäker hund (vilket jag även upplevt med nuvarande osäkra herre som sagt).

Dessutom skrev jag ju inte bara kring erfarenheter av en hund, utan jag har ju även de två nuvarande (som ju som sagt båda är kastrerade). Sen är inte min erfarenhet med Cain varför jag väljer att kastrera mina hundar, med undantag för att jag vågade kastrera hanen tidigt trots sin osäkerhet då, men jag har andra orsaker till att jag kastrerar (så jag skulle uppskatta om du inte lägger ord i munnen på mig).

Absolut har det med oseriösa att göra (precis som skräckexemplet med Cain…) men jag menar att det inte ändrar ett dugg i "avelsbasen" att jag kastrerar (och finns säkert fler som känner som jag), jag hade ändå inte valt att låta mina hundar gå i avel.

#23 Han blev en annan mer lätthanterlig hund som inte stressade ihjäl sig (men som sagt inte normal, ändrade inte personlighet eller så på så vis). Mina nuvarande hundar (som inte är extrema problemhundar utan normala hundar) är precis som innan. De byter inte personlighet för att man kastrerar, men min galna Cain slapp stressa så till den milda grad att han tvingades äta piller (vilket är vad jag menade med en annan hund). Man tar bort könshormoner (till stor del) men det handlar ju inte om lobotomering.

En kastrerad hund är fortfarande precis lika mycket hund som en "intakt", inte ett levande gosedjur… förstår inte var den föreställningen kommer ifrån.

#24: Men Cain var ju inte bara osäker, eller? Det blir lite fel att jämföra en hund som Cain med en annan hund som enbart är lite osäker. Ännu mindre att jämföra honom med en 6 månaders valp som inte har uppvisat några som helst problembeteenden eller osäkerheter alls, som den här tråden handlar om.

Att kastrera i förebyggande syfte är alltid ett riskspel för det finns ingen garanti att du får det resultatet du vill ha, men du utsätter ändå hunden för dom potentiella biverkningarna och dom eventuella negativa sidoeffekterna från kastreringen som också kan uppstå. Det är viktigt att ha i åtanke när man rekommenderar att kastrera en valp eller unghund tidigt.

Det är därför jag alltid förespråkar att hitta orsaken till problemen och det oönskade beteendet först framför att kastrera för har du otur så har inte kastreringen någon som helst positiv effekt, men du får en inkontinent hund som går upp ett halvkilo i vikt bara av att titta på sin matskål, i stort sett. Därav är jag inte heller ett fan av att kastrera hundar i förebyggande syfte heller.

Många ser kastrering som en "quick fix" på många av hundars problem eller oönskade beteenden framför att kontakta duktiga instruktörer eller hundpsykologer för att hjälpa dom förstå sina hundar och det tänket skulle jag gärna se att det försvann också. För att förtydliga: jag antyder INTE att det var så du gjorde med Cain, utan jag pratar generellt om vad jag har sett under mina år i hundvärlden.

Din Cain är även ett bra exempel på att kastrering kan få extremt bra önskad effekt även när man kastrerar hunden i vuxen ålder också, så jag ser inga problem eller ingen riktig anledning till att inte att avvakta tills hunden har växt klart i kropp och knopp och därefter fatta ett beslut om det.

#24 Jo, jag fattar. Och jag kritiserar absolut inte att DU gjorde det. Jag minns hur mycket problem det var och hur du kämpade med honom. Det var ju inte det första du prövade. I ditt fall var det väl mer frågan om en sista utväg att testa.

Jag vänder mig alltså mot att man gör det slentrianmässigt, ifall att det kanske eventuellt skulle uppstå något problem som kastrering kanske/kanske inte hjälper mot senare.

Och att det gått så långt att nya hundägare tror att det är så man ska göra, att det är ett måste.

Vill också säga att det vi sagt i de senaste inläggen inte heller är någon kritik mot TS, Anjelu. Du vill ju bara göra vad du tror är rätt, just för att du fått höra att det är så man gör.

Att kastrera utan anledning är bara onödigt, som de andra redan tagit upp. Man vet aldrig heller vad för konsekvenser (positiva/negativa) en kastrering kommer ha.

Personligen har jag två kastrerade hanhundar (båda började markera inne ganska tidigt, och nu menar jag att de kunde gå och ställa sig och kissa bredvid en i ens säng/soffa och på andra möbler, och skvättskydd är inget alternativ hos mig). Den ena var dessutom otroligt osäker och rädd för typ allt, och det mesta försvann efter kastrering.
Yngsta hanhunden kommer ev. chipkastreras pga knepiga beteenden och onormal stress.

Även min systers tik kastrerades för några månader sedan, 6 år gammal, då hon var orolig för tumörer/livmoderinflammation. Hon har varit väldigt nedstämd, sur, osäker och inte velat göra något enda sedan första löpet, och efter kastreringen är hon en helt annan hund! Leker och bjuder in till lek, busar med min systerdotter, älskar att vara utomhus, mysa, surar inte. Nu efteråt känns det som att man rånat henne på ett liv i över 5 års tid.

Så det var väl några lyckade historier från min sida, men det är verkligen en 50/50 chansning då det inte går att förutspå resultatet. Och, som sagt, att kastrera utan en anledning finns det ingen anledning till.