När jag var ung gick jag och min kompis ofta ut med olika hundar runt om i vårat område (förort till Stockholm). Var bla några Jack Russels (en uppfödare som bodde i närheten), en Samojed (som hade ganska stort halsband så det hände att det åkte av ibland 😂) och en klasskompis lilla Chihuahua (blandning?). Sen när vi gick i mellanstadiet så skaffa min kompis familj hund så då gick vi ofta ut med honom (Bearded collie).

Minns inte hur gamla vi var när vi börja gå ut med dem men nån gång under lågstadiet kanske?

#1: Nu som vuxen, skulle du själv låta barn gå ut med din hund? (Om du har en, eller hade en)

#2: Nej. Fast det var mycket för att vår labbe var väldigt stark samt väldigt bestämd i vart hon ville eller inte ville gå (en gång nere vid sommarstugan när labben var äldre skulle mina sysslingbarn försöka gå ut med henne men hon vägrade gå utanför tomten 😂) och pudeln vi har nu skulle nog heller inte gå med någon "okänd" (knappt så att vi kan gå en och en med henne utan hon vill helst att fler går med) samt att hon är lite osäker (speciellt om man möter andra hundar) så känner att risken skulle vara för stor att något hände som kan förvärra hennes osäkerhet.

Själv kan jag inte riktigt förstå hur andra vågade låta oss gå ut med deras hundar. Men vi var såklart glada över det då!

Jag skulle inte låta ett barn under 16 gå ut med min hund.
Nu har jag ingen hund, men om jag hade haft en.

Hur väluppfostrad och snäll hunden än är, är det i mina ögon inte snällt emot barnet att släppa iväg denne ensam med en hund på promenader.
Visst, din hund kanske är världens snällaste och mest väluppfostrade. Men det finns fler hundar där ute, och dom kanske inte är lika väluppfostrade. Och olyckor kan hända.

Min morbror var väldigt ung när han var ute på en äng och lekte med familjens hund. Hunden klev på en pinne, precis på ena änden, så pinnen åkt upp, rakt in i hjärtat på hunden. Det bör han med sig än idag, över 40 år senare..

Så nej, jag skulle aldrig släppa iväg ett barn ensam med hund.

#3: För egen del så tänker jag att det handlar inte alls så mycket om sin egna hund. Min foderhund är snäll, lydig, skäller inte mot andra hundar eller människor, osv. Låter som en dröm att låta barn ta ut. Men min största rädsla skulle inte vara kring MIN hund (som jag känner, som jag litar på), utan snarare utomstående faktorer. T:ex vad gör ett barn på 10 år om en annan persons hund kommer springande och är aggressiv mot hunden de går ut med? Vad händer om de råkar tappa kopplet av misstag och hunden blir påkörd? Tänk om någon slängt t:ex rester efter en grillfest, typ kycklingben, på backen och hunden börjar käka av det? SÅNT skulle skrämma mig otroligt mycket mer, för vilket barn vet vad man ska göra i sådana situationer?

#4: Precis vad jag känner också. MIN hund kan vara den finaste och bästaste någonsin. Men utomstående faktorer är vad som skulle skrämma mig.

#5: Det kan jag hålla med om! Vet själv att jag tyckte det var lite läskigt när halsbandet åkte av Samojeden vi gick med. Nu var det en otroligt lugn och snäll hund men jag blev alltid rädd den skulle gå ut i vägen och bli påkörd!

Min kompis Bearded Collie var stark och rätt reaktiv mot andra hundar samt försökte jaga bilar och sånt så oftast fick vi snabbt försöka hitta en stolpe att linda kopplet runt när man såg en hund eller bil komma.

#7: Jag som bara haft "lugna" erfarenheter av att gå ut med hund som barn får nästan lite panik bara av att läsa det! Labradoren vi gick ut med (när jag var runt 12) var en lugn och stillsam senior. Collien vi gick ut med var också lite äldre och som sagt så gick den alltid lös ändå så var inte en "stor" grej på det sättet. Men att behöva linda kopplet kring en lyktstolpe! Yikes!

När jag var 7-8 år gick jag själv ut med min mosters Border Terrier där hon bodde.
Världens snällaste hund, drog inte i kopplet eller så fort han såg något.

Gud vad jag saknar den hunden.

Själv tycker jag att man kan låta ett barn gå ut med sin hund om barnet känner hunden mycket väl. Sen anser jag att hunden inte ska vara kapabel till att dra i kopplet. Sen bör barnet inte var för ungt, typ 5-7 år utan lite äldre.

#9: Men då måste jag komma med följdfrågan, om du ursäktar, vad gör ett barn på säg 10-11 år om en ANNAN hund kommer och hoppar på den fina snälla hunden de har med sig ut?

#10: Det kan sluta väldigt illa, förstås.

(Jag vet att detta har inte med saken och göra)
När jag gick ut med min mosters hund var det tidigt på morgonen och knappt några hundar ute.

jag var runt 10år när jag fick gå ut själv med mammas kompis basset hound när hon kom på besök. Det var det bästa med hennes besök, henned hund blev min för en kväll/helg och jag var lyrisk!

Jag var ju ingen liten valp då men inte ens i tonåren. Däremot lät hon mig endast gå ut med hunden för att hon kände mig och visste att jag var mogen/ansvarsfull nog för det.

Jag har själv inte hund.
Så jag skulle säga att:
1) Hunden måste vara väluppfostrad/liten nog för att inte kunna dra runt ungen.
2) Du måste lita på ungen

#12: Sen finns det också jätte snälla och bra uppfostrade stora hundar med, men jag förstår din poäng :)

#13: självklart! Enligt mig är det större chans att stora hundar är väluppfostrade än små då ägaren inte är lika rädd att "Skada hunden" när hen uppfostrar den.

Vet inte om det var otydligt men menade att hunden behöver vara väluppfostrad eller liten nog att inte kunna dra runt ungen :)

Nu som vuxen skulle jag inte låta någon yngre än minst 16-17 gå ut med min foderhund. Minns att min yngsta brorson ville hålla i hennes koppel en gång när vi var ute i stugan. Som ligger lantligt, men det finns en del andra hundar där. Och jag sa helt ärligt "hon är jättesnäll, men hon är också väldigt stark, så om hon drar kommer du tappa henne och det är inte så bra". Hon är en amstaff, så hur lydig hon är, med den styrka hon har, räcker det att hon drar till litegrann för att ett barn ska tappa taget. Och en nyfiken hund där hon inte brukar vara så ofta kan ju få för sig att rusa runt lite och det är inget jag vill ska hända.

#14: Du var väldigt tydlig :)
Personligen tycker jag att vissa, men inte alla, anser att små hundar är "Lugnare, snällare" osv.

Men personligen har jag fått den uppfattningen där jag bor att det är små hundar som är skälliga/bjäbbiga av sig och drar mycket i kopplet. Medans stora hundar är rena motstatsen.

Absolut måste hunden vara väldigt bra uppfostrad om ett barn ska gå ut med den. Eller rättare sagt hundvan.
När jag gick ut med Border Terrien så träffade jag min moster väldigt ofta och träffade hunden också ofta, så man kan säga att jag var hundvan redan då :)

#15: Då kör man med dubbelkommando ;) Så gjorde jag med Fjant när brorsdottern ville hålla kopplet. Tog helt enkelt med ett extra koppel och satte två koppel på hunden så hade jag kontroll men hon fick känna som att hon höll hunden (utan att vi båda behövde hålla i samma koppel).

#17: Så kan man också göra. Det är väldigt bra faktiskt :)
Får man fråga lite nyfiket, hade du dubbla koppel i halsband eller sele? (Dömer inte :)

#18: Han hade sele så hade dubbelt i selen.

#17: Ja absolut så kan man göra! Nu hade jag inte två koppel tillgängligt, och brorsonen tog inte illa upp utan fortsatte sitta på gräsmattan och pussa Maya på huvudet, så var nog inget problem.

Men tycker absolut det är en smart lösning om man har t:ex yngre barn. Att man låter dem vara med, men att man själv också har ett koppel till hunden, ifall att.

För att gå ut bland andra hundar, människor och trafik? En mogen tonåring som är medveten om vad som kan hända, skulle jag säga.

På landet där det inte finns en annan hund i närheten och de inte går för långt? Där går det bra med yngre.

Min hund som i vanliga fall gick lös, brukade få ta en koppelpromenad med hästmassörens dotter, på våran privata travslinga. Hon följde med sin mamma bara för att hon ville få gå ut med min hund. Vet inte exakt hur gammal hon var, men hon vägde inte ens hälften av vad min hund gjorde. Hunden var snäll, väluppfostrad och älskade barn.

#15: förstår precis vad du menar och det är en bra tumregel :) Sen känner jag själv att man kan känna av lite med situationen. En liten chiuaua (Eller hur det stavas) kommer ju ha svårare att slita sig från en unge än en labrador :D SÅ beror ju både på unge och hund.

Många skriver om barnets vikt och hundens storlek, och huruvida hunden drar eller inte.

En ni glömmer alla faror runt omkring! Hundar som kan attackera, något som skrämmer hunden, barnet tappar kopplet och en bil kommer.

Det finns så mycket runt omkring som kan orsaka en olycka, som ett barn internet hur den ska hantera!
Var snäll med både barn och hundar, släpp inte ut som ensamma..

#22: Just i slitningsfrågan absolut. Men då återkommer jag ändå till utomstående faktorer. Som att en främmande hund dyker upp lös och hoppar på hunden barnet har med sig. Eller att hunden råkar hoppa fel och bryter benet eller gör illa sig på en vass pinne eller liknande.

Om en vuxen finns i närheten, så att det räcker med att barnet skriker "neeej nåt hände med xxx!!!" och kan springa dit för att undersöka situationen, då är det mer okej. Jag vet att om jag varit typ 10 och den hund jag var ute med råkade hoppa fel och skar upp ett rejält sår någonstans hade jag bara hade fått total panikångest och inte vetat alls vad fasiken jag skulle ta mig till.

#23: Ja det är så jag resonerar nu som vuxen. Som barn tänker man ju inte på sånt, man vet ju inte alltid bättre. Men även om den hund man går ut med är världens finaste och snällaste, så finns det som sagt yttre faror som kan skapa otroliga problem och dessutom traumatisera det barn som råkar vara ute med hunden om nåt går fel.

Och man kan bli överkörd av en bil när man går över gatan även fast man kollar.

Olyckor händer ja, men jag skulle säga att kolla på barnet, inte åldern så mycket (kolla på åldern till viss del självklart) då vissa kan vara extremt mogna. Sen får ju alla göra som de själva vill med sina djur.

#26: Jo jo, såklart. Men i samma tankesätt: skulle du låta en femåring gå omkring utan uppsikt i ett extremt vältrafikerat område på samma sätt du skulle låta din 16-åring göra det? Förmodligen inte.

Och hur traumatiserande är det inte att t ex vara med om att en annan hund attackerar den hund man är ute med? Är det okej att låta t ex en sexåring hantera och genomleva detta själv ute med en hund? Jag tycker inte det.

#24: Förstår vad du menar men jag tycker att man ska kolla mer på individen än åldern (Men räkna absolut in den) då folk reagerar olika och har olika mognad oavsett ålder. Har själv ingen hund, men alla får ju ha sina egna regler kring sitt djur. Jag är själv inte så nojig av mig även om jag vet att olyckor kan hända. För min del hade det nog berått på hur väl känner jag ungen, hur mycket litar jag på hen och hur väl känner jag min hund? När man tagit allt detta i åtanke får man göra ett beslut. Så är väll min egna tankegång.

#28: Jag håller med. Jag tackar gudarna för att de hundar jag var ute med som barn aldrig for illa till. Collien som jag nämnde tidigare var ju ute på landet, där fanns aldrig några främmande hundar. Så det var ju ingen fara. Men en hund kan ju göra sig illa på andra sätt också. Om jag som 7-åring hade varit ute med den collien och hon råkat hoppa på ett sätt som skadade henne rejält vet jag inte om jag någonsin hade kunnat komma över det helt. För där står man som barn och är helt hjälplös och vet inte vad man ska ta sig till, liksom.

#27: Jag har ALDRIG nämnt femåringar. Jag har pratat om 10åringar i mitt första inlägg. Och nej, skulle inte låta en femåring springa runt lika fritt som en 16åring men skulle heller inte ha stenkoll på ungen. Learn by pain är extremt effektivt för ungar.

#28 Shit happens! Olyckor kan hända när och var som helst. Man kan drunkna i en vattenpöl om man har otur. Och jävlar vad du och alla andra verkar vara paranoida. Är det normen bland hundägare att förutsätta att det värsta händer?

#29: Jag förstår hur du tänker, och jag vill absolut inte att du ska tro att jag tycker att du "tänker fel". Min poäng tror jag är mer att det finns så många faktorer. Som går långt utanför vad barnet är kapabel till, och hur ens egen hund är.

Sen att man får ha sina egna regler kring sitt djur… nja, där håller jag nog inte med. En del tycker ju t:ex att det är helt okej att ha utekatt trots att de bor i ett område med både vilddjur och bilar och stora vägar för att "katter MÅSTE få gå fritt ute". Tekniskt sett kanske man får ha sina egna regler, men är man alltid rätt ute? Nä, absolut inte.

#32: om man är rätt ute eller inte med sina regler är en sak och om man får ha dom en annan :) Men du har rätt i att saker kan hända ja.

#31: Nu tycker jag du börjar låta lite onödigt otrevlig.

Paranoida? Nej, absolut inte. Men medveten? Absolut. Man bör inte gå omkring och alltid ha panik över det värsta tänkbara scenariot. Men man bör ändå ha en generell uppfattning om vad det värsta tänkbara scenariot kan vara. Och hur man i så fall bör agera.

Jag antar inte att min hund kommer skada sig varje gång vi går ut. Men har jag ändå ett nummer sparat i mobilen till en veterinärmottagning jag vet har akutmottagning ifall att? Ja.

#34: menade inte att komma av som otrevlig, jag har bara lite svårt att avgöra vad som är otrevligt ibland. Ska försöka tänka mer på det så tack för påminnelsen.

Okej, då har jag missförstått helt enkelt. För som jag har läst inläggen så har det kännts ungefär som att ni har nästintill förväntat er en olycka. Men då är jag med på hur ni tänker.

#35: Jag har aldrig gått ut med min foderhund och förväntat mig en olycka. Absolut inte. Men jag vill ändå ha en back-up, OM det skulle hända något. Så att jag inte bara får extrem panik och inte vet vad jag ska ta mig till. För mig är det lite som att försäkra sin hund. Man försäkrar inte hunden för att man förväntar sig att det SKA hända något. Men för att OM det händer något så ska man ha en "fallskärm", typ.

#31 Paranoid? Min mammas lilla hund blev attackerad tre gånger på ca en månad. Och flera gånger under sitt liv. En gång hade vi sån "tur" att en hund bet mamma istället för hennes hund. Hade inte mamma varit beredd så hade hunden strukit med, mer än en gång. När jag var ute med den så råkade jag b la ut för att ett gäng ungar kastade sten på oss.

Allt detta är "vanligt" i min hemstad.

Här på landet hade vi en galning med en lösspringande aggressiv hund. Jag fick vara med och sära på den och våran ena schäfer i tonåren. Det är inte helt lätt att få bort en stor hund som har tagit strupgrepp på den andra hunden! Pappa blev biten vid ett av dessa tillfällen. Jag hade turen att inte bli det.

#36: aaaaah, okej. Nu är jag med på vad du menar XD Förlåt, jag är visst väldigt trög idag ^^"

#37 Ouch, det låter ju riktigt hemskt! Har ju själv aldrig varit med om något liknande (Har dock behövt sära på bråkande hästar vilket är det närmsta jag komer).

Nu kommer jag låta hård, men det är aldrig okej i mina ögon för ett barn att gå ut med en hund ensam. Oavsett storleken på hunden eller hur snäll och väluppfostrad en hund är eller hur gammalt, duktigt, moget och ansvarsfullt barnet är. Jag kan förstå att nödsituationer kan uppstå och att ibland måste det göras på grund av det, men det är enda gången jag finner det acceptabelt.

Barn är inte kapabla att hantera alla situationer som kan uppstå när man är ute och går med en hund i koppel. Det är inte rätt mot barnet, det är inte rätt mot hunden och det är inte rätt mot omgivningen.

Jag var med om att ett barn inte kunde hålla sin hund. Det var en svart labrador. Labradoren slet sig lös och flög på min hund. Jag är inget bra på att se åldrar på barn, men det var definitivt ett barn det rörde sig om och inte en tonåring. Jag gissar mellan 9-12 år. Hade inte min hund klarat av att hantera den situationen så bra som han gjorde, då hade jag fått ensam försöka separera två stycken hundar i 30-kilosklassen i vilt slagsmål utan någon hjälp (vi var helt ensamma mitt ute på en gångväg som separerade två fält) medan två barn hade stått och sett på och troligtvis blivit traumatiserade för livet. Redan det faktum att deras hund slet sig skrämde livet ur dom, jag vill inte ens tänka på hur det hade blivit om ett slagsmål hade brutit ut.

Så nej, barn ska inte ut och gå med hundar alls utan en vuxen med. Tonåringar kan vara okej beroende på individen, men då är det fortfarande 15+ som gäller i mina ögon. Min hund får ingen under 18 år gå ut med över huvud taget.

#38: Jag tycker absolut inte att du är trög, så snälla ta inte mina inlägg som något negativt påhopp för det är absolut inte vad jag menar. Det är bra att du förstår nu lite mer hur jag och en del andra menar, och att förstå varandra trots att man har olika åsikter är jättebra. Men återigen, jag har absolut aldrig tänkt att du är trög eller något annat otrevligt. Jag kan ha varit otydlig i hur jag skrev också tidigare, så missförstånd händer lätt. :)

#40: tog inte illa upp :D Vet att jag har lite problem i bagaget vilket gör att jag missförstår/har svårt att inse när jag är otrevlig mm. Jag försöker arbeta på det men behöver få det påpekat emellanåt så jag uppskattar det :D

En till händelse. Var ute med min hund. Ut ur skogen kommer en stor svart hund som morrar.

Jag var vuxen och valde att

1. Släppa min hund från kopplet, för att ge henne bättre förutsättningar att försvara sig.

2. Skrika på hunden som inte brydde sig.

3. Stå beredd med min hunds koppel för att försöka dra på som halsband på den andra hunden.

Jag hade tur. Den andra hunden var snäll trots morrningarna. Men helt plötsligt så stod jag på en trafikerad landsväg med min hund och en lös främmande hund utan trafikvett.

Jag hade ärligt talat inte velat råka ut för detta överhuvudtaget, men jag har svårt att se att jag hade varit kapabel att hantera detta som t ex 11-åring. Jag hade dessa vägt alldeles för lite för att hålla en stor hund då.

#41: Jag har själv Asperger's syndrom, så vet hur det är att bli missförstådd. Inga problem alls där, nu förstår jag hur du menade och du förstår hur jag menade, så det är ju bara positivt!

#43: precis :D

Jag vill bara säga att jag tycker det var jättefint av er, Calcifer och Jillyana, att ta ett steg tillbaka och prata ut om situationen innan det eskalerade. Det löste missförstånd, hindrade tråden från att spåra ur och fick ett trevligt avslut på den delen med förståelse för varandra och positiva vibbar. Utan att jag som moderator behövde kliva in alls.

Det är så lätt att det blir missförstånd på nätet och saker och ting brukar balla ur snabbt, men här satte ni stopp för det själva. Bra jobbat! 🌹

#45: Jag vet att jag är envis som synden och har mina problem så försöker aktivt tänka på det. Men tack så mycket :D Alltid kul att höra sådant <3

Och så vill jag tillägga att alla vi som går ut lite "hårt" i tråden gör det av välmening och inte för att trampa någon på tårna 🙂

Vi vill bara värna om hundar och barn och en del av oss har tyvärr dåliga erfarenheter i bagaget. Som vi hoppas att andra ska ta med i sina egna överväganden 🙂

#47: Exakt så. 😀

#47: det är förståligt :D

#45: Ja är rätt nöjd själv med att det kunde gå åt rätt håll, så att säga. Man behöver ju inte hålla med varandra i allt, men är ändå fint när man som du säger kan ta ett steg tillbaka och säga "jag förstår hur du menar".

#50: precis :D

Kom att tänka på en sak min moster var med om för inte så länge sedan. Hon såg ett barn vara ute och gå med en "kamphund" (hon är väl inte bäst på hundraser men gissar det kanske var en amstaff eller liknande) och helt plötsligt sparkar mot hunden flera gånger.

Min moster sprang direkt ut och sa åt på skarpen att så gör man absolut inte! Stackars ungen sa att det var hans pappa som sagt att han skulle göra så.

Vet inte om det i det läget ändå var bra att barnet var själv ute med hunden, kanske (om hunden har tur) tänkte han till och ändrar sig och inte följer allt pappan sagt om hur hunden ska hanteras…

#52: Jag är fodervärd till en jättefin amstaff. Som alltid kommer på inkallning. Vid ett tillfälle så tyckte ett annat par med sina hundar att hon kom för nära, trots att hon sprang direkt till mig och blev kopplad. Mannen i paret sa då "jag borde sparkat ihjäl hunden" och jag blev så jäkla rasande.

Man får skylla på mig som ägare. Man får säga ifrån till mig som ägare. Men att hota ett djur som är helt oskyldigt? Nej. Aldrig.

Jag sa direkt "om du är arg på mig så säg det, men fan heller att du får hota min hund, då jävlar, så gör man inte!"

Som tur var sa partnern till mannen "nä man ska nog inte säga så, förlåt" och så tog de sin hund och gick.

Min yngsta dotter är 13, hon har en egen hund (chihuahua) som hon går ut med och sköter om helt själv . Jag står naturligtvis med huvudansvaret, men så länge hon sköter sig och klarar hunden, så får hon ha det ansvaret.

Mina barn är uppvuxen med hundar (Bearded Collie) och de har fått gå ut med de flesta hundarna själv från det de har varit kring 10-12 år.

Jag tycker inte barn ska gå ut med någon hund om man inte bor på landet..inte förrän barnet är moget och det är ju olika från barn till barn.

Jag gick själv ut med våran hund som barn och vid ett tillfälle så höll hunden på att bli påkörd pga att jag lekte med hunden vid vägen.
Som tur var tvärstannade bilen 1 m ifrån våran sheltie…Jag blev riktigt skärrad och gjorde aldrig om någonting liknande igen, men jag glömmer det aldrig..

Hmm, intressant ämne som jag nog aldrig riktigt tänkt på. Jag bor i utkankten av en by och här är det vanligt att barn är ute med hundar, och när jag själv var mellan 9-12 hade jag huvudansvaret att gå ut med familjehunden efter skolan så jag har nog aldrig tyckt det är något olämpligt.

Min första egna hund (som idag är min äldsta av tre) fick jag när jag var 15, och helt ärligt hanterade jag nog situationer som lösspringade hundar bättre än jag gör idag som vuxen. Idag är jag så ångestfylld att jag ofta fryser till och får panik, medans som 15-åring hade jag inga problem att säga till och mota bort främmande hundar 😅

Har själv inte hund. Men som 12-13 åring så fick jag gå ut ensam med min brors hund när jag väl var på besök. Det fanns aldrig några problem och i det området var det strikt att hunden SKA vara kopplad.

Stötte då och då på hundar och hundägare i närheten, men jag visste utan att någon hade sagt till mig att jag bör hålla mig på avstånd. Hunden själv var ju en hund som älskade att möta andra hundar, men han lydde mig. Samt att jag var tillräckligt stark för en Chihuahua blandning som honom.

Så jag undrar, beror det snarare inte på erfarenheten mer än åldern? Vet någon 20-årig som inte ens borde ha fått gå ut med hunden för att hon cyklade med hunden i cykelkorgen okopplad, varav den lilla hunden blev påkörd.

#57: Absolut finns det personer som är betydligt äldre än barn och ändå beter sig "fel" när de är ute med sina eller andras hundar. Jag vill inte att någon tror att min åsikt är att BARA barn kan göra fel. Alla kan göra fel, oavsett ålder. Och att agera fel i en situation behöver inte heller betyda att man är en dålig djurägare, såklart.

Däremot om vi tänker lite rationellt. Säg en 8-åring är ute med sin familjs hund. Den lyckas slita sig, springer ut på en väg, och blir påkörd. Kan denna 8-åring agera lika rationellt i situationen som någon vuxen? Har de ens en mobil tillgänglig där de direkt kan ringa efter hjälp? Vet de vad de första stegen av hjälp bör vara? Jag menar är jag ute med min hund och hon blir påkörd ringer jag efter hjälp omedelbart. Och 15 minuter senare är vi på väg till veterinär, där jag har all info som behövs för försäkring och betalning osv. Men har en 8-åring det? Eller är deras första steg att de måste få tag i sina föräldrar för hjälp? I så fall är det ju ett extra steg som kan ta tid och kan kosta hunden livet om det vill sig illa.

Sen är det ju också så att vuxna oftast (inte alltid!) har en mer sansad reaktion till akuta situationer. Om man som barn ser sin hund bli påkörd är det inte alls konstigt om det enda man kan få för sig att göra är att gråta och skrika och ha panik och inte veta vad fasiken man ska ta sig till.

Jag var typ 7 när jag började gå ut med min grannes hund, en flatcoated retriver. Världens snällaste, det gick jätte bra och vi älskade varandra.
En gång,mot slutet när hon mist sin syster och var äldre, slet hon sig för att hälsa på en hund som såg ut som systern. Så även om hon var världens snällaste och gick med på mina påhitt om att leka häst, hände det. Det gick bra och vi sprang efter och fick tag på henne, men blev såklart jätte skärrade även om ingen olycka hände.

Idag har jag två hundar, jag är 16 år. Helt ärligt? Jag tycker att det är jobbigt när min familj går ut med hundarna utan mig. Hahah, jag är så mammig och rädd för olyckor. Så just nu? Nej inget barn hade fått gå ut med mina hundar oavsett vad. Med barn menar jag någon yngre än mig.
Men i framtiden, då jag kanske lärt mig slappna av, och man har en snäll hund, hade jag nog kunnat släppa iväg något barn med hunden ex på landet eller liknande där det inte finns andra hundar så olyckor kan ske med dem.
Jag själv vet hur magiskt det är att leka med hund själv som barn ❤️

Jag har aldrig tänkt på vad som är rätt och fel är mina barn har gått ut med hundarna. De har fått gå ut med alla vi har haft, utom 3 som har varit för bångstyrig för att vi skulle våga låta barnen gå ut med dem.

Man måste ju se till hunden som individ också. Vissa hundar kan små barn gå ut med, och andra inte alls. Det är ju en bedömning jag som vuxen och ansvarig får göra.