Hej! Jag är en tjej som är 18 år och min familj har en bichon havanais hane på 2,5 år som är väldigt rädd av sig. Han skäller på alla som försöker hälsa på honom, på främmande hundar och katter och är allmänt väldigt rädd. När han väl lärt känna någon så är han världens snällaste och lojalaste hund och han har lärt känna många människo- och hundvänner under åren. Problemen blir bättre och bättre. Med människor tar det kanske några timmar innan han tåls att bli klappad, men är fortfarande lite skeptiskt till det. Hundar kan också gå bra efter ett litet tag. Ute på promenad så är det främst hundar som är problem, men det har blivit såå mycket bättre med kontaktträning.

Det kanske inte låter som jätteproblem men problemet för mig är att jag får ångest så fort inte jag är hemma och har kontroll över honom. Det var främst jag i familjen som ville ha hund och vi är förstahundsägare och det är inte den lättaste hunden att äga som första hund.. jag känner att det är mitt fel att vi fick en problemhund och vill vara till lags hela tiden så han inte blir några problem. För när jag är med honom så är det oftast inte problem men jag vet att när andra i familjen ska gå ut med honom så är han mycket värre eftersom de inte lagt någon fokus vid träning som jag har. Det känns som det är min hund men det är det ju inte.. nu i sommar har jag haft sommarjobb och knappt varit med familjen vilket varit jättejobbigt då jag hela tiden oroat mig över honom. Detsamma gäller om vi i familjen skulle behöva åka i iväg på semester, ingen skulle kunna ta hand om honom och jag får ångest av bara tanken på att behöva lämna bort honom vilket gjort att jag helst inte vill resa..

Jag är ung och känner ofta att jag har fått ta på mig alldeles för stort ansvar eftersom det känns som om de är min hund. Jag vill ju kunna leva ett ungdomsliv utan att behöva oroa mig för hunden hela tiden. Tänker ofta att jag är avundsjuk på mina kompisar som bara kan sticka iväg utan att få dåligt samvete och ångest..

Men älskar ju honom så mycket och hela familjen gör också det. Önska bara att han varit en ”vanlig” hund utan sina rädslor och problem. Ibland tänker jag också att mitt liv hade varit enklare och roligare utan honom och massa krav och ångest. Men känns så hemskt att tänka så.. Vet inte vad jag ska ta mig till… har någon här någon likande erfarenhet? Tar gärna emot tankar.

//Blomman