#0: Jag känner med er! 🥀

Det finns ingen möjlighet att vara dagmatte/husse, (långtids)hundvakt eller liknande så ni får leva hundliv men mer kravlöst emotionellt eller vad man ska säga än att ta in en ny hund som er egen?

Vi behöver ju en jakthund.En som inte går för långt ut i spöken.

Vet du.. jag är i exakt samma sits!
Sörjer fortfarande våra hundar som lämnat oss i år. Den ena i våras och så tog vi över en senior som vi hann ha en månad innan han gick bort av ålder i höst. Fruktansvärt att förlora två så tätt inpå varandra. 💔

Nu har vi ju kvar en hund, så helt tomt och tyst är det inte. Men nog saknar man deras närvaro. Tänker ofta på den yngre hunden som somnade in i våras, saknar henne fruktansvärt mycket trots alla problem hon hade. En del av mig vill köpa valp men en annan del vill inte ha någon ny nu när i förlorat två. Är så rädd att det inte är menat att vi ska ha mer än en 😰

Jag tror man kommer över det tyngsta lättare bara genom ett besök hos valpar. Om inte annat så får ni valpmys kanske träffar ni er nästa valp Boman som får er glada med sin klumpighet. Då ser man tydligt att det inte är en ersättning ni tar hem utan en frisk fläkt av ännu ett fantastiskt liv ni får fostra och träna till jakt i spåren av er förra. Erfarenheten från vic lär komma till bra användning i ny träning. Så han finns kvar genom valpens uppfostran och utbildning. Han är säkert ofta vid er och hälsar på och stolt över ert fortsätta jobb.

Men låt det gå lite mer tid om.det känns helt fel.

Att skaffa valp gör man ju inte från den ena dagen till den andra, så det blir tid att vänja sig och kanske även längta efter den nya familjemedlemmen. Sakna de bortgångna hundarna gör man ju ändå i många år.

Åldern borde väl inte ställa hinder i vägen om du bara känner dig redo och frisk nog att ha en valp. Som väl är vet de flesta av oss inte hur länge vi kommer att leva.