min ena hund utveklade Epilepsi efter att han fick en misstänkt förgiftning av råhudstugg med kyckling, tack och lov är det endast en mildare form och inga riktiga grand mal anfall, han får i dagsläget Keppra 3 gånger om dagen, men tyvärr har det slutat hjälpa, så han ska snart in för en ny utredning för att se om det finns ngt annat som kan hjälpa bättre.

#1 Min ena hund äter keppra (3ggr/dag) men även fenemal (2ggr/dag), kanske det kan vara något för din hund? Hon fick den kombinationen då hon hade ett så extremt allvarligt anfall att hon helt enkelt inte kan riskera att få ett till (det skulle hon nämligen med största sannolikhet inte överleva).

/Chinesecrestedlover

#1 Verkar dock som att det (fenemal då) möjligtvis har slutat tillverkas?! Så kanske något med samma verksamma substans, men som heter något annat.

Råkade upptäcka det nu = fick aningen (minst sagt) panik…men antar
(hoppas verkligen) att det kommer finnas alternativ…(annars kommer det sluta illa för min hund)…

Sigge fick eperipress, morgon och kväll.
Inga anfall sen vi startade.
Har även stesolid om han får ett anfall som inte skulle ge med sig

#0 Hunden som jag redan nämnt i mina inlägg ovanför (#2 och #3) en liten dam, då 7 år (nu 8 år), 2 kilo och som aldrig varit sjuk innan drabbades plötsligt av kraftiga kramper (där hon även "kräktes fradga", i februari 2019).

Jag ringde veterinären (klinik som skulle stänga snart, kväll) och bad om hjälp. Till saken hör att jag tidigare haft en hund (Cain) som föll i hop medvetslös och även hade diverse mindre allvarlig anfall (epilepsi) = jag hade sett det förr, inte kramper på detta sett men ändå. Jag visste att Cain alltid kommit ur det på ett par minuter…denna hund (Sookie) gjorde dock inte det. Detta gjorde att jag ringde, hon ville ju inte komma ur sina kramper (när jag väl fick tag på veterinären, hade hon krampat och spytt i kanske en kvart redan).

Den jag pratade med verkade inte förstå allvaret i att inte komma ur kramper utan sa åt mig att ta det lugnt osv. Jag hade alltså en tidigare helt frisk hund som krampade kraftigt och inte slutade (= inte ett bra tecken). Personen sa tillslut "Du kan ju åka in om du är orolig…" (till ett kvällsöppet djursjukhus).

Jag ringde omedelbart till det djursjukhuset jag blivit tipsad om och sa att jag kommer in. Efter att ha väntat i vad som kändes som en evighet på en taxi (suger att sakna körkort i såna här lägen) så åkte jag in.

Väl framme på djursjukhuset (i Kumla) hade min lilla hund krampat i över en TIMME (kramperna var lite mindre allvarliga men hon ryckte hela vägen i taxin, resan tar runt en halvtimme). Hon undersöktes och sövdes ner och fick flera olika mediciner intravenöst för att sluta krampa, senare på kvällen gick hon ner extremt mycket i temp och så fort de försökte väcka henne började hon krampa. Dagen efter transporterades vi (hon fortfarande nedsövd och övervakad av djursjukskötare) till Strömsholm, där hon fortsatte vara nedsövd fram till sent på kvällen då ett nytt (sista, klarade hon inte detta så skulle hon avlivas) försök att väcka henne började.

Hon hamnade sedan i syrgasbur för att hon fått lungödem p.g.a. att hon dragit ner det som hon "kräktes" i lungorna. Hon kämpade för sitt liv ytterligare några dagar på Strömsholm innan hon och jag mot alla odds fick åka hem (jag var så orolig att jag sov i väntrummet, om hon skulle behöva avlivas så ville jag få ta farväl). Hon återhämtade sig snabbare än någon kunnat tro.

Vi vet fortfarande inte om det var epilepsi (som startade ovanligt sent i livet) eller om hon hade ätit något giftigt…men hon äter fortfarande två olika kramplösande mediciner, fyra gånger om dagen.

Om jag inte hade gått på min kunskap kring epilepsi/kramper och på magkänslan och åkt in till djursjukhuset (trots att den jag pratade med på veterinärkliniken inte gav intryck för att det skulle vara allvarligt eller något att oroa sig för) så hade hon dött.

Det blev ett dyrt "kalas" (ca 30 000 kr utöver det som täcktes av min försäkring) men min älskling finns kvar för att jag hade läst på kring epilepsi ( i och med Cains diagnos) och insåg allvaret i situationen (kramper man inte kommer ur inom ett par minuter).

Nu kan det ju ha rört sig om en rejält allvarlig förgiftning (hon har inte krampat alls sedan hon var inlagd så jag skulle säga att sannolikheten att det hon drabbades av är epilepsi är ganska låg, epileptiska hundar brukar krampa ibland trots mediciner nämligen)…och den första jag pratade med (på kliniken) lät väldigt oberörd av situationen och det lät mest som hen tyckte att jag var en "överreagerande hönsmamma"…otroligt glad att jag lyssnade på mig själv och min panikkänsla i det läget.

Hon hade svårt att gå/stå den första tiden och behövde stöd för att kunna kissa osv. Hon gick dock från klarhet till klarhet och återhämtade sig på rekordtid. Hon blev snabbt i det närmaste helt återställd.

Hon har lite "men" kvar; hon har sämre balans än hon hade innan och kan snubbla till lite ibland. Det märks bara någon gång ibland och hon klarar fint att ex. ta sig upp och ner från soffan osv. Hon skäller även mer än tidigare…känns det som i alla fall och det är svårare att få henne att sluta då hon väl börjat. Förutom detta tycker jag att hon känns mer lekfull, annars är hon som hon var före kramperna.

Nu kanske hon inte har epilepsi som sagt men kändes som jag skulle prata om hennes situation ändå, även om det inte 100% säkert beror på epilepsi.

Cain (som jag nämnde ovan) föll ihop medvetslös vid ett par tillfällen, några minuter (som kändes som en evighet). Efter dessa anfall var han sedan mycket trött och ville sitta i mitt knä (något han aldrig ville annars).

Han kunde också få kortare episoder av att inte kunna stödja på benen = ramlade om kull och benen var "raka/sträckta" så jag fick hålla i honom ett tag tills det gick över.

Vid några tillfällen kissade han också på sig, en gång såg mamma detta och sa att han gick runt i en cirkel och kissade samtidigt som han såg förvirrad ut. Ibland hade han sovit och kissat i sin säng = gissningsvis hade han då haft ett anfall då han sov. Enligt uppgift är det vanligt att de får anfall under sömnen.

När han föll ihop medvetslös (inga kramper, bara rasade på sidan och var borta under några minuter) så skedde det dock under promenader.

Hans anfall var så pass milda och skedde så pass sällan att han aldrig behövde mediciner mot sin epilepsi. Han finns inte längre (avlivad p.g.a. sjukdom 2016, då han var 10,5 år) men det beror inte på hans epilepsi.

Han blev undersökt för hjärtat p.g.a. sina "medvetslösa episoder" och det visade ingenting som kunde förklara hans besvär, så därmed sa de att det berodde på epilepsi. Han visade sig dock ha ett hjärtfel också…så det var ju kul…

Hade alltid stesolid med mig utifall att han faktiskt skulle krampa och inte ta sig ur det någon gång, behövde dock aldrig användas. Jag har även stesolid nu utifall Sookie skulle drabbas av kramper igen, tack och lov ligger de orörda även denna gång.

/Chinesecrestedlover

#3: jag ska höra med min veterinär vad han skulle rekommendera efter att den nya utredningen är gjord, har tyvärr/tack och lov en hel del erfarenhet av just epilepsi då det finns fall i familjen