Det tog någon månad. Det var aldrig så att Basse gick och letade efter Linus. Han blev rädd för plötsliga ljud och rörelser. Ville inte leka med sina kompisar. Jag kunde inte göra så mycket. Men så en dag bestämde hans bästa kompis att nu fick det vara nog. Han gav inte upp. Han gick och buffade och knuffade på Basse tills han sakta men säkert vaknade upp, och började leka igen. Basse tittade flera gånger på mej, precis som att kolla så det va ok att leka igen. Också efter ett flertal, det är okej, bra, gå du, gick han och lekte. Jag grät av glädje över att min hund hade kommit ur sitt skal. Ca 1 1/2 år senare kom lillan. Nu är hon hans bästa vän. 💖älskade Linus, saknar dej alltid 💖😔

Vi har bara förlorat en hund medan vi hade en annan, och han sörjde inte alls.

#2 Ja när vi hade tre hundar och förlorade en, var det ingenting
Men nu märks det då hon är själv. Van att alltid ha sällskap

#3 Vi hade bara två hundar då, så han blev ensam.

För det första Ts (#0) Jag beklagar sorgen 🌺 Jag vet tyvärr hur det känns💔

För det andra, mitt svar på din fråga: Sookie verkade inte sörja ett dugg när Cain avlivades (trots att hon levt ihop med honom sedan hon var 14 veckor gammal = under fyra års tid). 

Hon fick vara med och ta farväl av honom hos veterinären, hon försökte då bädda på honom och lade sig helt sonika på honom när han somnat in. 

Efter det lämnade vi Cain hos veterinären för kremering och åkte hem. Hon var precis som vanligt och jag (och mina föräldrar) var totalt förstörd (a). 

Att komma ihåg i just detta fallet är dock att Sookie inte behövde vara ensam speciellt länge. Jag bokade och hämtade en valp (Ianto) inom ca två veckor efter att Cain hade avlivats. 

Jag hade redan hittat honom (Ianto) och pratat med uppfödaren osv. innan Cain plötsligt blev mycket sjukare och vi tvingades avliva honom akut. 

Det var skönt att ha något positivt att fokusera på…men samtidigt jobbigt eftersom jag inte riktigt hann ta in att Cain inte fanns mer (efter att ha kämpat med denna galna problemhund i 10 år…från han var runt ett halvår gammal); innan jag behövde valpsäkra hemma, köpa valpfoder osv. 

När han (Ianto) kom hem blev Sookie direkt jätteglad och ville leka med honom. Hon tog emot honom med "öppna armar" och jag hade återigen två hundar (vilket var en lättnad för mig för jag ville inte att Sookie skulle behöva vara ensam). 

Cain är saknad varje dag (från min sida) men hundar lever i nuet och Sookie verkade ta hans bortgång med ro. Hon är en "kavat" liten tjej som tror att hon bestämmer över allt och alla (trots att hon var en "mammagris" som valp så var hon även väldigt självständig från start) och kanske har den personligheten bidragit till att hon inte brydde sig när den äldre hunden (Cain) försvann ur hennes liv. 

/Chinesecrestedlover

Vår sover mer än förut och är inte lika lekfull längre, ungefär som att han plötsligt blivit väldigt gammal. Att vara helt ensam har också blivit ett stort problem, gjorde misstaget att inte träna honom att vara ifrån den andra så mycket. Det är ungefär 5 månader sedan den äldre somnade in och än så länge har det inte ändrats. Det jag gjort är att försöka hitta på så mycket som möjligt som jag vet att han verkligen gillar, gärna fartfyllda saker t.ex. att cykla eller upptäcka nya vandringsleder osv. Då är han som förr igen. Har också börjat ge lite lätt massage varje kväll innan vi ska sova.