Vår första hund var vi fodervärd åt hundskolan (en labrador). Vi började som fodervärd då vi ville ha hund men eftersom mamma var hundrädd så visste vi ju inte riktigt om det skulle funka och då kändes det perfekt att få "prova på" att ha hund utan att binda upp sig för 10+ år.

Vi var ju inställda på att hon skulle åka iväg och vi försökte verkligen göra allt för att hon skulle lyckas och visst var det jobbigt när hon åkte upp på testet men samtidigt kände man sig lite som en stolt förälder som har barn som flyttar ut och påbörjar sitt nya liv.

Nu var hon inte alls lämpad (totalt noll fokus och allt för glad i allt och alla) så endast två veckor senare kom hon ner igen då vi beslutade att köpa loss henne. Vi fick tyvärr avliva henne för ett år sedan (då var hon 14 år och 9 månader).

Jag hade helt klart kunnat tänka mig att göra om det (om det inte vore för att jag inte alls vill ha valp igen, speciellt inte så länge jag bor själv).

Tack för ditt svar! Vilken fin historia! Just det där med att det är som ett barn som flyttar hemifrån har jag inte tänkt på innan, men det är ju ändå ett rätt bra tankesätt. Det känns som att det kanske blir en blandning av både stolthet/glädje att hunden faktiskt får hjälpa någon samtidigt som man är lite ledsen över att behöva skiljas åt, istället för att bara vara ledsen om man bara tänker att hunden tas ifrån en.

Hade ni så att ni behövde träna på något speciellt sätt? Eller var det bara träning i typ vardagslydnad och att kunna vara i en familj och i olika miljöer eller så?

#2 Tror just tanken på att man kan hjälpa någon annan gjorde att det inte var lika jobbigt att åka och lämna iväg henne som det säkerligen blivit om man inte kunnat ha kvar henne av någon annan anledning.

Vi hade inga direkta instruktioner på speciell träning eller så (vi gick tex inte på valkurs eller något sådant), var väl mest att man skulle socialisera henne bra (så besöka många olika miljöer och sånt). Men minns ärligt inte allt (var ju ca 15,5 år sedan vi hämta henne på Arlanda) och numera finns ju inte hundskolan kvar längre (i den form det var då).

Har för mig det var ganska nyligen de hade bytt regi eller nåt sånt när vi fick hem våran så tyvärr fick vi inte speciellt mycket hjälp (det stod att det skulle vara träffar och sånt för hundarna som hamna i området man bodde med nån tränare men det hände aldrig) så det kändes väl lite rörigt på den fronten (var dock mest mamma som hade kontakt med dem då).

Men var inga problem när det kom till veterinärvård och sånt, det stod ju hundskolan för och var bara att meddela hos veterinären så fixades allt sånt (vilket var tur första påsken vi var på landet när hon var valp och hon gått och ätit massa saker på stranden som resultera i att hon kräktes hela natten (efter ett tag kräktes hon bara för hon kräkts så mycket och det irriterade) och fick åka in till Göteborg (13 mils resa) och ligga inne under natten (under helg), ingen aning om vad det kostade och vågar knappt tänka på det).

Tror försvarsmakten (vad jag läst på iaf) har vissa "krav" på saker man ska träna (och på vilket sätt man ska träna) grundlydnad men det borde man ju få hjälp och information om ifall man blir godkänd.

Min morbror var fodervärd åt blivande ledarhund för några år sen! Han var utbränd och behövde hjälp att komma upp på benen igen. Han tyckte att det var en jätte bra upplevelse och såklart var det sorligt när han behövde lämna ifrån sig honom, extra eftersom att han trodde att han inte skulle klara testet eftersom han antagligen hade typ adhd, han var väldigt exalterad och ”pigg” alltså inte lugn och samlad som en ledarhund ska vara. Men han klarade testet. Vad jag har uppfattat så var det en super fin upplevelse. Jag saknar den fina hunden ibland, han är nu ledarhund här i Stockholm!