Är det ett osäkert skällande? Eller är det upprymt larmande skällande? Sen så är han antagligen i spökåldern också! Allting är lite läskigt och konstigt då! Jag har en 7månaders som är i spökåldern som blir rädd för helt konstiga grejer ibland, för några dagar sen stod han o skällde o morrade åt en plastpåse i hallen, några dagar efter det skällde o morrade han åt två män me ficklampor. Försök att skvallra så mycket du orkar och kan och sen tror jag att en del kommer gå över med åldern. Verkar han glad eller osäker/rädd när han skäller?

#1 Nej han blir inte rädd för ljuden, ser ingen osäkerhet hos honom. Han kan bli fjantigt spökåldersrädd för saker, men då är det en helt annan ställning och ett helt annat skall. Han är liksom varken glad eller osäker. Det är nästan ett skall bara för att liksom, han skäller på ljud typ innan han ens hinner tänka - det sker i samma millisekund som han hör ljudet. Typ ett uppmärksammande.

#2 okej, av någon anledning tänker jag att det fortfarande kan vara tonårsrelaterat. När började han med dethär? Har det pågått under valptiden också?

#3 Sen han var liten, han var rätt tyst fram till kanske 12 veckor sen blev han en riktig liten skällis. Han har blivit ”bättre” i den termen att han vänjer sig vid fler ljud och därför slutar skälla på dem, typ regn på plåttak skäller han inte på längre då han hört det så många gånger. Vår hiss gör ett ljud när den kommer upp till vår våning som låter precis som att någon öppnar en dörr ett par trappor ner, och det har han nu slutat skälla på eftersom han vet att det kommer. Ljud han förväntar sig bryr han sig inte om alltså. Kan ju lägga till och att det är ”plötsliga” ljud när det annars är hyfsat tyst. Går vi i en miljö där det händer mycket och låter mycket, typ stadspromenader, skäller han inte. Hade ju varit fantastiskt om det växte bort haha. Jag undrar dock hur jag ska hantera det under tiden. Ignorera, korrigera, skvallerträna/klicka trots att han skällt till?

#4 jag tycker att du borde skvallerträna när du vet att ljudet ska komma, om du inte vet att ljudet ska komma och ni båda blir lika överraskade tycker jag att du bara ska stanna upp eller sätta dig ner med honom och visa att du bekräftar att ljudet var där. Om det är så att han larmar så är nog bekräftandet viktigast. Så, skvallerträning och bekräftning, sen tror jag att en del av det faktist kommer försvinna när han blir äldre och lugnare. En annan fråga, hur mycket stimulans får han? Det kan lätt bli så att lite understimulerade hundar hittar på egna uppgifter, som tex att larma.

#5 Problemet är att jag i princip aldrig vet när ljuden kommer tyvärr eftersom det är just de plötsliga. Brukar försöka kasta ur mig ett ”rätt” (belöningssignal i brist på klicker) innan han hinner skälla, men han gör det som sagt så jäkla snabbt att det ofta misslyckas. Även om jag konstant går med en godis i handen hinner han skälla innan jag trycker in den i munnen på honom haha. Är osäker på att bekräfta då det känns som att jag uppmuntrar honom till att tala om för mig att det låter, att jag också bryr mig om ljudet liksom och tycker att han är duktig som meddelar vad han hört. Men jag vet inte. Har varit rädd för att överstimulera honom eftersom han ändå är så pass ung. Nu i det senaste har vi varit på unghundskurs en dag i veckan och ofta lägger jag in ett mer ”ordentligt” pass i veckan som antingen är lydnad, rally eller agility. Utöver det tricktränar vi ett par gånger i veckan, tränar mycket kontakt och impulskontroll på promenader och kör lite godissök eller letar människor/personer i skogen. Han är också med mig på jobbet på hunddagis varje dag där han får promenader och lite lek med ett par andra hundar.

Sorry, såg sen vilken ras det var. (editerat).

Låter ju lite som han fått för sig att larma på allt som låter.

Jag hade "ignorerat", dvs inte helt ignorerat, men haft en sak jag sa, och sen ignorerat. Gjorde så med min briard som unghund som skulle larma på ljud i trapphuset. Varje gång sa jag "de får vara där." och sen ignorerade jag honom. Märkte jag att ljudet skulle komma och hann på förhand så sa jag före ljudet kom att "jag har redan hört det, de får vara där" innan det lät, sen ignorerade jag hans eventuella skällande.

#7 Ja precis så, känns som att han helt enkelt tror att det är hans jobb. Det är därför jag är så rädd att jag ska råka uppmuntra det så att han tror att jag vill att han ska göra så. Det låter rimligt. Jag har testat att helt ignorera men då märker jag att han blir frustrerad över att jag inte bekräftar honom. Får kanske testa att tag att säga att jag hört honom/det och sen bara strunta i honom.

#8 Så gjorde min också. Det har inte funkat nått vidare att ignorera vissa beteenden då han blir lite som att "MEN HALLÅ JAG SÄGER JU TILL OM DEN HÄR SAKEN". Han kunde då hålla på en stund utan att vilja ge sig. Men jag körde på med att "märka" det han skällde på själv, (trapphuset). Efter en period av det lugnade det ner sig i allmänhet, och han slutade skälla på ljud där. Numera som vuxen kan han IBLAND göra det, men då tror jag själv att det är nytt folk som inte bor här som kommer in i huset. Och då är det 1-2 skall, inget som stör särskilt.

Jag tror ibland får man acceptera lite att våra hundar har vissa saker i sig, som de är avlade för.. Men vi måste ju styra det till en nivå som är acceptabel! Jag tycker inte man uppmuntrar beteendet för att man berättar för hunden lugnt att man redan hört det han larmar om.. Särskilt inte om man (när det går) försöker hinna före hans larm!

Dessutom är din 10månader. Precis i den åldern var det min höll på att skälla på trapphuset. Tror mycket av detta ger sig med åldern också för de flesta.

Min har även ett lite roligt beteende ibland på morgonkvisten. Om han är uttråkad och tycker vi har sovit för länge så kan han komma och lägga huvudet på sängkanten. Helt tyst, skäller inte och står still där. Så jag märker det knappt, men numera brukar jag märka det (vaknar lätt). För att jag inte velat gå upp så tidigt ibland, eller velat sova mer, så försökte jag en period att bara ignorera det och tänkte "han lägger sig ju igen då". Då stog han kvar där och började smågnälla lite.

Det löste sig direkt när jag istället för att ignorera honom helt enkelt bara gav honom en snabb klapp, sa "nej vi ska sova mer" och vände mig över igen. Då går han och lägger sig. Händer bara sällan numera, men det funkar alltid.

#7 det är precis det jag menar med att bekräfta! Jag tror att det verkligen kan funka. Testa ts!

#9 Absolut! Jag är helt medveten om vad det är för typ av hund jag köpt, jag har varit beredd på att han skulle skälla på ljud i trapphuset och även på människor/hundar ute. Jag var förberedd och skvallerträning har verkligen fungerat så bra när det kommer till saker vi ser. Jag blev bara så ställd när han istället skäller på ljud, jag var inte beredd på det. Det var liksom inget jag ens tänkt kunde bli ett problem med den här rasen/hunden. Jag hoppas också att mycket försvinner med åldern. Det är min första valp så det är svårt att inse att så mycket faktiskt kan bero på omognad, det är lätt att misströsta och tro att hunden jag har framför mig nu är hur han kommer vara i (förhoppningsvis) över tio år till. Gulligt beteende! Jag tror också mycket på att faktiskt ge dem tydliga ramar och direktiv, jag vet i alla fall att min mår väldigt mycket bättre av att veta exakt vad jag vill av honom. Istället för att ignorera och tro att han ska fatta vinken liksom haha. Vi får jobba på helt enkelt och se vad som händer! :)

#10 Tack! :)