Att känna ångest och frustration är vanligt när man har valp, och rätt normalt. Men bara du kan känna efter om du står ut med det. Du behöver inte lida igenom något bara för att det är vanligt. Oavsett hur ni känner, så tycker jag definitivt att det här är något som ni bör bolla med er uppfödare! Kan det vars ett alternativ att kolla efter en dagmatte de 5 timmarna du är ensam med valpen? Kanske att dagmatte har valpen varannan dag, och du varannan, så ni kan vänja er vid varann utan att det blir för mycket?

Jag har inga barn själv men jag har haft valp (med familjen när jag bodde hemma) och flera unghundar (övertagna omplaceringar) sen jag flyttade hemifrån och de kan rent ut sagt vara förjävliga.
Valptiden (och ibland också unghundstiden) är en prövning för de allra flesta tvåbentingar. Så där är du lååångt ifrån ensam om dina känslor. 🤗

Nu minns jag inte vem här på forumet som skrev det, men det gick något i stil med "Enda anledningen att valpar överlever är att de är så förbaskat söta", skrivet med kärlek förstås men valpar är överlag jobbiga, påfrestande små monster. 😈

Har du kunnat ventilera med resten av familjen hur du känner? 

Jag tycker ni ska kontakta uppfödaren och prata med denne om att lämna tillbaka valpen. Det är bara min åsikt och jag säger inte att jag har rätt eller att oliktänkande har fel här. 
Kan bara föreställa mig hur mycket tid och energi ett litet knytte behöver och att då lägga till en valpis på det låter som ett riktigt elddop. 
Låter också som att det hela sliter ordentligt på ditt mående och hälsa. 

När den första spädbarnstiden är över så kanske ni skulle kunna titta efter en äldre omplacering? Uppfödaren kan ha kontakter, eller t.o.m en hund själv som inte vart det avelsmaterial denne hoppades på eller liknande?

Tycker som #1, kanske hitta någon som kan avbelasta dig lite? Någon som kan hundar väldigt bra och kan hjälpa till att träna in tex ett tydligt nej, och passivitet osv för att det ska göra det enklare för er i vardagen. Jag förstår att det är jobbigt! Jag förstår faktist inte vissa personer uppmanar till att skaffa valp när man är föräldrarledig me en liten bebis, det blir ju jätte stressigt och svårt. Det är ju svårt i sig att med att bara ha en bebis och att bara ha en valp. Prata med din uppfödare och försök kom fram till något, kanske hen känner någon som kan hjälpa till ibland?

Jag tycker INTE att ni ska blanda in ytterligare ett hem och fler personer i hennes liv som det är nu. Det blir jättekonstigt för en så liten valp, som precis har börjat landa hos er, att dessutom slussas fram och tillbaka mellan två hem där olika saker gäller. Med tanke på hur du mår i den här situationen och vad det innebär för valpen tycker jag att du ska kontakta uppfödaren om en omplacering. Det brukar inte vara några som helst problem i den åldern, och hon är ju av en ras där det är efterfrågan på valpar. 

Om ni ska ha hund i nuläget är det kanske bra att titta efter en vuxen "färdig" hund som är rumsren, grundfostrad och där ni vet vad ni får?!

Jag håller inte med #4. Nog sjutton kan man ha valpvakt några timmar hit eller dit. Särskilt om det är en person som valpen med stor sannolikhet kommer känna även framöver i livet. Det är inte skadligt för en valp att hänga nån timme med en annan person också då och då.

Det kan vara ett rent helvete att ha hand om en valp i början om det är en SÅN valp (been there done that). Det gäller att träna på sin egna stresshantering och sätt att slappna av. Träna framförallt passivitet med en sån valp så du får mer lugn där hemma… men inse att det kan ta några månader innan bitande går över.

Se till att vila och sov så mycket du kan i övrigt själv. Då blir det även lättare att orka med allt det jobbiga med valpen.

Har du övervägt att det kanske inte är valpen i sig som orsakar hur du mår, utan att du fött barn? Det är ju inte helt ovanligt att bli deppig efter förlossning. Har du pratat med någon om det?

[TILLÄGG]
Jag trodde bäbisen också var väldigt ny, men ser nu att det skriver du egentligen inte, så så kanske det inte är.

Vi har haft vår valp i fem veckor nu, och livssituationen i övrigt är inte så enkelt för oss, men har ingen bebis i alla fall utan lite större barn. Hur som helst så har jag också känt mycket ångest, gråtit och känt mig deprimerad av och till. De senaste två veckorna har varit bättre dock. Min valp är så söt och ger mig energi. Mitt och hennes band är väldigt starkt också. Men det var nog mer efter typ 3 veckor som rollerna blev mer tydliga. I början var det inte så stor skillnad på oss människor i familjen, men sen blev jag mer hennes number one. 

Vill bara skriva att det är nog inte så konstigt att känna som du gör. Det är en sån enorm förändring att ha hund. Lätt att bli rädd för hur man ska klara det under så många år. Samtidigt är det så klart bra att agera snart om ni landar i att ni vill omplacera. Prata med din man, och ta så mycket hjälp du kan från människor i er omgivning. Uppfödaren vi köpte av sa såhär - de först två månaderna är jobbiga, men sen vänder det och blir underbart. Det har jag hållt fast vid. Man kan också känna att det är så överväldigande med det man märker att man behöver öva på… men nu efter fem veckor märks det också så tydligt att vi gör stora framsteg hela tiden, men man måste också ha mycket tålamod. En kram till dig!

Tack för allas synpunkter och tack för att ni inte har skrivit några elaka kommentarer. Jag har nu kontaktat uppfödaren på mail för att se om hon är villig att ta tillbaka valpen. (hon kan vara lite svår att få tag i per telefon) Så nu väntar jag på återkoppling från henne. Att ha tagit detta beslut var enormt svårt.

Jag var fullt beredd på allt valpbitande, uppväxt med hund och passade en rottisvalp i värsta bitstadiet rätt ofta när jag skaffade min. ÄNDÅ var jag inte redo, alltså det var rent ut sagt ett jävla helvete (ursäkta att jag svär men…) och jag bröt ihop minst en gång varje dag och skulle glatt ha gett bort valpen till vilken främling som helst  Om du verkligen tror att du inte fixar detta (och det förstår jag med en bebis, jag fattar inte hur folk fixar båda samtidigt) så tycker jag det är ett mycket bra beslut att ringa uppfödaren. Men om du ändrar dig så är jag också säker på att det snart kommer kännas mycket bättre och du kommer få in en rutin och vips är den hemska, hemska valptiden förbi.