Jag har alltid drömt om en fralla. Alltid tyckt de verkar vara roliga, mysiga och kul hundar. Sen köpte en familjebekant en fralla och jag har fått passa den en del, och inser att det inte alls är en ras för mig. Den är alldeles för tjurskallig, envis och egensinnig för att jag ska trivas. Inte bara baserat på denna individen, utan de jag har träffat på riktigt har inte alls varit så som jag inbillat mig.

Mops är en ras som på motsatt håll istället vunnit mitt hjärta lite. Hade alltid tyckt mopsar var fula och tjuriga, sen fick jag en daghund som är mops och ibland är hennes mopskompis med hos mig. De är så fruktansvärt roliga hundar. Inte alls som jag trodde utan så mycket mer hund. Riktigt roliga. Tyvärr faller det på hälsan i rasvalet där, skulle velat ha en mops utan trubbnos.

Ja om Labradorer! Jag såg bara feta Labradorer och såg inget som kändes spännande. Just då hade jag vakna kloka Collie. Men är det något jag fått ta tillbaka så är det det. För klokare, mildare och rara hundar än Labradorer har jag inte träffat i mitt liv.

Det finns inget som känns omöjligt att lära dom. Roliga, fulla av humor och ganska så listiga. Förståeligt att de passar som blindhundar, handikappshundar, knarkhundar, eftersök i rasmassor mm. Det var en kärlek som består….Mvh/WL🌺

Spaneils, varenda en…. dumma, fula, jobbiga, olydiga etc…

Så fick jag en ny kompis, hon hade Welsh springer spaniel, och var uppfödd i en welsh kennel… träffade hennes hundar, och började älska dom! och när hon sen startade en egen welsh kennel råkade en "dum, ful, jobbig, olydig" welsh från hennes första kull vinna mig hjärta, han är helt underbar, allt jag nånsin kunnat önska mig och lite till… eller well, tuggandet hade jag klarat mig utan xDDD

Andra spaniels har fortfarande inte vunnit mitt hjärta dock, utan endast welshen, alldeles för sjuka, och Engelsk springer har jag nog inte träffat tillräckligt många för att kunna göra ett uttalande om :p

En annan ras som  jag fått ändrad uppfattning om är Staffe! hade vara träffat kobbiga burdusa monster innan xD så fick jag min daghund, och han är världens gosegris ^^ men han är fralla staffe, mest som en staffe dock (tack och lov) för Fralla kan jag INTE med, avskyr dom xD

Jag växte upp i ett hushåll där det fann starka åsikter om så kallade "kamphundar". I denna kategori föll alla hundar som såg lite läskiga ut in i. Så alla mastiffer, pitbullar, "almstaffar", vanlig staffe (som förövrigt alltid refererades till som "liten pitbull") var ett big no no när jag ville klappa hundar. Jag blev noggrant upplärd i hundvett och frågade alltid innan jag klappade en hund  men blev även noga förmanad om att inte närma mig hundar som inte var "klapphundar". Icke klapphundar kunde även inkludera vallhundar, polarhundar och allmänt läskiga hundar. Jag kände alltid att detta kändes orättvist mot dessa hundar, men jag var liten och köpte allt en vuxen sa.

Men när jag sen flyttade hemifrån, och blev granne med en förtjusande liten staffetik och min egna hund blev bästis med en helt fantastisk cane corso valp började jag fundera på om det inte var en lite skev syn på hundar. Jag har lärt känna rottisar, pitbulls, fler staffar, schäfrar, bullys och en mängd andra "läskiga" hundar, och inser allt mer hur fel allt var. Dessa hundar är ju lika mycket hundar som vilken annan som helst. Precis lika stor chans för en dusch av  pussar och kärlek, likväl som aggressiva bett, som en icke "kamphund". Nu är jag helt såld på italiensk mastiff (men helst friska exemplar då) och nästa hund kommer tveklöst bli en liten staffe.

Ändrat och ändrat… men förut så gillade jag inte alls aussies. Jag hade då bara träffat utställningsavlade, pipiga, stressade och skitjobbiga hundar. Sedan träffade jag några mer arbetsavlade hundar och insåg att det fanns riktigt trevliga aussies också. Nu har jag sträckt mig så långt att Tinja, som Fisherling här på iFokus har, är den enda icke-vinthunden jag faktiskt tycker är en fantastisk hund :p

Så jag har väl egentligen inte ändrat uppfattning om rasen, men jag har upptäckt att det finns både bra och dåliga aussies.

Ja, den rasen jag har nu. Kelpie. Skulle promt ha en aussie eller sheltie, men hittade inga intressanta kombinationer. Har tidigare tittat med halvt öga på kelpie men tyckt dom ser så fula ut, och verkar supertråkiga.. Sen sa en bekant till mig att jag skulle passa sååå bra med en kelpie. Neeej, inte ska jag ha en sån ful stirrig sak. Ingen päls, tråkig i färgen, jobbiga, vill inte jobba… Men kollade ändå lite mer på rasen. Intresset växte, åkte och träffade Dobbys uppfödare och sen dess har jag varit kelpiefrälst. Försöker hitta annan passande ras, men hittar alltid någonting som gör att kelpie slår rasen med hästlängder. Helt kär i de små australiensarna 😍

jag trodde att alla spaniel sorter var helt fantastiska och snälla…men alla jag har träffat har varit känslomässiga vrak

Absolut.

Blandraser har jag alltid haft lite agg emot. Mina främsta fördomar var att de är oberäkneliga och ouppfostrade samt ostabil mentalitet. Nu, när jag har mer erfarenhet och har tränat med två olika blandraser varav en bodde hos oss i en månad kan jag inte säga annat än att de nästan är finare mentalt än många renrasiga hundar jag har mött. Jag skulle inte få för mig att ta en blandras med tanke på hur blandrasaveln ser ut idag dock.

Att Pudlar är snobbiga hundar har man väl växt upp med i tidningar och filmer, men min nästa hund blir eventuellt en Mellanpudel. Lätthanterade hundar som följer med överallt och lämpar sig  i mycket.

På pappret har jag alltid tyckt att Welsh Springer Spaniel är bra hundar och har ofta rekommenderat dem till folk som vill ha aktiva sällskapshundar. 

Tyvärr gör jag det inte längre, för desto fler jag träffar desto mindre tycker jag att de är vettiga hundar. Nästan aldrig träffat en Welsh som inte har någon form av översexualitet, inte träffat någon med vettigt hundspråk, de känns opersonliga och stirriga eller med nosen i backen non-stop. 

Flat har jag också ändrat åsikt om, jag brukade tycka om dem, men alla flattar ä ju för bövelen exakt likadana. Alla är översociala, hoppiga, ofokuserade fjäskmonster som jobbar lika bra som en halvmonterad mixer. Lägg på det att massvis dör i cancer och att ögonen avlas längre och längre in i skallen och du har en ras jag aldrig skulle rekommendera. (Seriöst, jag har träffat en hel del flattar som har en hel cm från ögongloben till undre ögonlocket. Hemskt.)

Och ja, jag inser att det finns bra hundar inom båda de raserna, men jag träffat aldrig på dem. 

Storpudlar tyckte jag inte om förut, men jag har träffat en hel del supercharmiga sådana. Skulle aldrig skaffa en pga pälsen, men har helt klart en mer positiv inställning till dem nu 😃

Pudlar är underskattade. I regel mycket trevliga. Lättlärda och sociala. Tror utseendet gör att många drar sig. Men så många rara Pudlar jag mött, såg efter en mellanpudel länge. En super rar hund. Blandisar kan vara en hit, som min 90% Labrador 10% schäfer och Golden. Den bästa hund jag haft och mött. Efter 70 år med hund har man mött och haft många fina hundar…Mvh/WL🌺

Dvärgschnauzer - tycker de låter coola på papper men dom jag träffat har varit riktigt otrevliga. Osäkra, högljudda (dom skäller ju inte utan skriker typ?) Sett ett par med bra driv men de flesta har varit helt ointresserade av träning. Absolut inte en hund för mig! Goldens har jag alltid tyckt varit mysiga men tråkiga (bara träffat utställningsgoldens innan) men efter att ha träffat/sett riktigt trevliga mer jaktavlade får jag nog ändra uppfattning! Lite stora för mig, men himla roliga!

Jag har alltid gillat Dobermann. Grymma arbetshundar och med mycket personlighet.

Förra hösten tog jag hastigt och lustigt hand om en kompis Dobermann eftersom hon inte funkade med deras andra hund.
Insåg då att detta absolut inte var hunden för mig. Jag avskyr jakt och ljudande, över… allt… annat…
Hon var en grym träningshund, och en naturbegåvning i dragen. Så underbart det var att köra drag med henne!

Men fy helvete vilken jaktidiot, och hela mitt område är fullt med harar, rådjur och katter.
Hon gjorde även utfall mot andra hundar, och skrek som en idiot så fort hon såg en hund utanför mitt fönster.

Nej. Aldrig mera en Dobermann.

Jag håller mig till Rottweilern!

*Foto av Frida B*

Bulldogar. Efter att ha lärt känna en engelsk/amerikansk bulldog korsning och levt med den i perioder, så har jag ändrat uppfattning om dem. Otroligt personliga hundar, känns som en människa i hundkropp. Talar om vad de gillar och vice versa. Har man nåt fram till en bulldog kan du göra vad som helst med den. De är inte alls så lata, egensinniga och tråkiga, när man har nåt fram.

Har ändrat åsikt om min egen ras framför allt, golden. Har alltid tänkt att de måste vara lite överskattade eftersom det är en så stor favorit hos många, tänkt att de verkar lite sega och tråkiga (kanske lite korkade till och med?). Men sedan jag började umgås mer med arbetande goldens och skaffade min egen hund så inser jag att hypen var befogad 😛 Uppskattar verkligen hur de har förmågan att vara så extremt arbetsglada och vassa på olika grenar, samtidigt som de har hjärta av renaste jäkla guld och bara öser kärlek över alla de träffar, det går bara inte att tycka något illa om en sådan ras 😍