Först och främst. Köp inte en blandras. 

Och hundar bryr sej faktiskt inte hur stort/litet man bor.

Jag citerar svenska kennelklubben "En amstaff passar bäst hos en hundkunnig person. Den kräver en fast och konsekvent uppfostran. Att gå på kurs rekommenderas starkt. Med tanke på rasens bakgrund måste man som ägare vara extra ansvarsfull och visa stor hänsyn mot sin omgivning."(SKK, 2018) Nu låter jag hård, men jag avråder från att köpa en amstaff om man inte har stark hundvana och är mycket aktiv. Det finns allt för många amstaff och liknande hundar som omplaceras eftersom ägare tycker att det är en "tuff" hund och som inte har möjlighet att erbjuda hunden vad den kräver.. Blandras avråder jag också ifrån. Varför en cockerpoo? Vad är det i rasen som tilltalar dig som du inte kan få ifrån en renrasig? :)

Precis som #1 säger så spelar boendestorlek mycket liten roll. 

För det andra skulle jag säga att 1h promenad + kisspromenader inte är tillräckligt för någon hund, utöver möjligtvis en äldre omplacering. Alla hundar måste få jobba med hjärnan åtminstone lite, och vill man inte göra det manuellt så måste man i alla fall motionera mer och låta hunden ha egna intryck av miljön.

#3 Ja, och verkligen inte för en amstaff (!)…. min erfarenhet är att dessa måste arbeta med hjärnan för att få utlopp för sin energi. Om inte möjligheten ges resulterar det ofta i utfall mot andra hundar och det blir ofta en mycket jobbig situation… TS, jag skulle nog överväga några andra raser, kanske kan du berätta lite mer av vad ni kan erbjuda hunden? vad är det ni söker för egenskaper (pälsvård, vakt, mentalitet etc….)

#2, det har jag också läst,  vi är absolut villiga att göra vad som krävs för att hunden ska må bra och bli den bästa den kan bli men är väldigt osäker på vad det är som krävs för att uppfostra en amstaff och detta gör mig osäker på om den passar för oss. 

Det jag gillar hos cockerpoon är att den vad jag läst mig till är en vanligtvis snäll och "lätt" hund och oftast trevlig mot omgivning och andra djur, samt att den både kan njuta av att vara lugn men går att ta på längre promenader och springturer vilket jag gärna vill kunna göra.

och vi har ju såklart tänkt aktivera den mentalt också, men har inga planer på några specifika "sporter" som agility/jakt osv.

Men om du är ute efter en "lätt" hund som är snäll mot omgivning och andra djur så är nog amstaff inte riktigt rätt

Kolla rasgrupp 9 på SKK!

#0 Som andra redan tagit upp så spelar bostadens yta ingen roll, jag har en Irländsk varghund på 89kg, 93cm i manke och vi bor i en etta på 25 kvm. 

Att ta längre promenader och springturer klarar i stort sett alla raser av, en del av dom trubbbnosade fyrbentingarna kan nog tycka det blir jobbigt dock. 

Har ni tittat på raserna i rasgrupp 9? 
Låt inte storleken lura er, man kan få mycket hund i en liten förpackning. 
Bichon Havanais tycker jag är en okomplicerad och glad liten sak som gärna hänger med på äventyr men som också uppskattar mys i soffan. 
Om jag inte minns helt galet är det en väldigt frisk ras också.
Vill man slippa pälsvården kan man klippa ner dom.

Jag träffar massa cockapoos på jobbet då de är otroligt vanliga här i England, och jag tycker att de är sjukt söta, men de varierar väldigt mycket i psyke. Vissa är tillbakadragna och osäkra, andra är sjukt uppe i varv och skrikskäller på allt, medan några är hur trevliga som helst. Det är klart att alla hundar är individer i alla olika raser, men personligen känner jag ändå att det är ett säkrare kort att skaffa en renrasig hund. Det bör också vara väldigt mycket lättare att hitta en seriös uppfödare inom renrasaveln. Jag tycker också att ni ska kika på rasgrupp 9, med det ni erbjuder hunden skulle jag inte ens tänka tanken på att skaffa en hund som har ett behov att arbeta. Även 9orna mår bra av att få tänka, och många av dem behöver det för att må riktigt bra och fungera i vardagen, men det är inte på samma nivå som en amstaff.

Kan en mellanpudel vara något?

Du skriver väldigt lite om vad ni vill ha för egenskaper hos hunden. Hur vill ni att den ska fungera med er, och med omgivningen (människor, miljöer och andra hundar)? En timmes promenad utöver rastning är inte mycket för en hund, skulle snarare kalla det absolut minimum för en frisk vuxen hund.

Om jag o min man skulle byta modell av hund i framtiden. Typ när vi är pensionärer skulle jag kolla på papillon/phalene. Underbara hundar men som kräver sitt. Som alla hundar. Vår typ av hund just nu är modell staffar/ bully/ mastiff. Större, & som kräver sin förare. Idag har jag gått 1 mil med min leonberger/ amstaff med inslag av lydnad & parkour.

Jag och min sambo har ju som sagt lite olika åsikter om vad vi vill ha i en hund. Jag har tagit hand om hundar som varit jätterädda för andra hundar och därav börjat skälla/hoppa och totalt ändrat sinneslag direkt vi mött en annan hund, vilket inte är kul för varken hund eller ägare. Om detta beror på uppfostran eller tidigare händelser i livet vet jag inte men jag vill verkligen inte att min hund blir sån då jag inte vill behöva vara orolig under promenader osv över att möta andra hundar. Detta var förövrigt en cocker spanien så jag förstår att alla hundar kan bli passiva mot andra hundar även om det inte är rasspecifikt. 

Jag tar gärna råd om just amstaff/staff,  är det något man kan träna bort eller är det mer eller mindre medfött och att man helt enkelt bör räkna med viss "aggressivitet" mot andra hundar?

Jag har försökt läsa runt på olika sidor vad en staff egentligen kräver för att må bra men hittar inga riktlinjer, vad är mycket motion? Jag tror ni missuppfattat hur mycket vi är villiga att ge hunden eller att jag varit otydlig, men med en 1h promenad om dagen menar jag att detta är minimum som vi kan ge per dag, andra dagar mer. Jag springer även 1-3 ggr/vecka där hunden får följa med och har även tänkt cykla med den om detta funkar. Sen självklart mentalträning, men vad menas med detta? Mer än lydnadsträning, lite lek osv

Jag har aldrig mött på en aggressiv hund av rasen amstaff eller liknande. Men de kräver sitt. Både i lydnad, motion o tydliga regler. Man har som förare ett stort ansvar med en kraftfull ras .

#15 det har jag.. nog finns det gott om problematiska amstaff-blandisar.

Jag hade valt en engelsk staffe framför en amstaff isf. Men gjort ett noggrant arbete med att välja uppfödare.. finns så många, och alla avlar inte på rätt individer (hälsofel..mentalitet..).

Men i övrigt. Varför är ni intresserade av just staffe, särskilt om ni inte har erfarenhet av dem sen förut? Utseendet? Kanske inte det enda man bör välja ras på, och särskilt inte med en sån kraftfull ras.

Alla möjliga raser kan ha problem med hundmöten. Men klart det är lättare med en mindre hund som inte är i närheten av lika stark. Träningssak och tur. Jag har tränat hela livet med min och han vill ändå springa fram till varenda hund vi ser.

Om ni undrar om aktivering tycker jag ni ska läsa på om spår och uppletande. Alla hundar kan göra det, alla ägare kan göra det (åtminstone på hobbynivå) och det gör dem väldigt gott.. När man väl lärt sig  (och hunden) så tar det inte så värst mycket energi heller.

Ja om det blir en staffe så blir det en engelsk, staffordshire bullterrier. Till svar på frågan om varför just staffe så säger min sambo att han tycker de utstrålar självsäkerhet och styrka men att en tex Pudel är fjantig och inte "hund nog" samt att han tycker de är fula. I mitt fall känner jag väl staffe just för att kompromissa och jag gillar hur de kan vara lugna familjehundar samtidigt som de kräver mycket motion.

#17 älskar staffen själv, men de är ju rätt speciella hundar som inte riktigt faller alla i smaken när man väl träffar dem, så jag hade satsat på att få komma och hälsa på en uppfödare till exempel innan ni bestämmer er 😊

Om ni inte kan tänka er en renrasig Pudel eller cocker, köp ingen cockerpoo! Den kan, både exteriört och mentalt, bli helt som en Pudel, helt som en cocker - eller något mittemellan. Pudelmixer får dessutom ofta fruktansvärt svårskött päls som tovar ihop sig trots noggrann pälsvård och kortklippning.
Långt ifrån alla cockerpooer är alltså den där, söta, perfekta sällskapshunden som många tror, ni kan lika gärna få båda rasernas mest negativa sidor - i kombination dessutom, vilket kan göra det ännu värre.

Vad gäller de rena sällskapshundsraserna, det är lätt att tycka att de är fjönsiga tanthundar men träffa några! Många är både roliga och "mer hund" än man tror, de hänger glatt med på det mesta men kräver det inte. Bichonraserna är tex lättsamma små hundar som sällan är krångliga eller svåra att ha.
En hel del av raserna är dessutom både sunda och långlivade även om man hittar några skräckexempel på exteriört osunda raser i grupp 9.
Om ni dessutom tänker er att man klipper ner hunden så den inte är en "golvmopp" så ser de genast lite mindre "tantiga" ut. En sportklippt Pudel ser inte alls ut som en i utställningsfrisyr, googla på nerklippta mellanpudlar!

Sen finns det ju ett gäng stora molosser som är suveräna sällskapshundar, till exempel (engelsk) mastiff och bullmastiff. De går alldeles utmärkt att ha i stan, faktum är att de ofta passar bättre än mer högenergiska raser eftersom de är perfekta att flanera med samtidigt som de tål mer än man tror när det gäller långpromenader. Vår mastiff hängde glatt med på fjällvandring till exempel.
De tar dessutom ofta mindre plats inne eftersom de parkerar sig på ett lämpligt ställe (dvs soffan eller sängen) och är "ur vägen" medan andra raser ofta hänger efter en så man snubblar på dem.

Ett annat alternativ till staffe kan vara någon annan hund ur terriergruppen. (En del missar att både staffe och amstaff faktiskt är terriers.)
Norwich, norfolk, westie och australisk terrier är lite "lagom" terrieraktiga med mer attityd än de flesta av sällskapsraserna utan att de blir små ettriga, ilskna hundar för det. Skotte, cesky och några till av de mer lågbenta, "långa" terrierna kräver oftast rätt lite aktivering medan raser som cairn behöver mer för att må riktigt bra.

Ur en och samma cockerpoo kull kan man få valpar med cockerpäls, pudelpäls och blandad päls. Vad det blir vet man inte förrän valpen blivit äldre. Somliga fäller inte men de flesta jag träffat gör det. Den tenderar att tova sig lätt då cockern bidrar med underull och pudeln lockar. I övrigt så har de jag träffat varit trevliga hundar, men som sagt - pälsen har sett väldigt olika ut

#14: Det finns Staffar som kommer överens med andra hundar och det finns de som inte alls gör det. Ibland är det könsbundet, ibland inte. Det är trots allt en kamphundras i grunden så är det viktigt att hunden kommer överens med andra hundar skulle jag välja en annan ras. Därmed inte sagt att det inte går att träna för att få en hund som kan uppföra sig kring andra hundar oavsett, men inget man släpper för att leka lite i rastgården med okända hundar.