Förmodligen ingenting! Dels har jag träffat många tollare med exakt samma problem, dels är han i puberteten med allt vad det innebär… Angående hundmöten är jag förtjust i BAT-tänket (googla om du inte känner till det) och jag kan tipsa om instruktör om du är intresserad. I övrigt kanske uppfödaren eller annan erfaren tollarägare kan vara till stöd om hur man hanterar stressen?

#1 Tack för svar! BAT har jag läst om och försökt lite på egen hand, en gång fungerade det toppenbra då det fanns ordentligt med plats så vi kunde gå en bit ifrån. På smala vägar funderar det inte då han bara vill framframfram, men smala vägar ska man ju så klart helst undvika då han egentligen inte är redo för det. Bara att jag måste ta mig till skogen den vägen, så är svårt att alltid undvika. Är nog gärna mer intresserad av BAT, jag gillar metoden men har nog inte helt förstått och satt mig in i den tillräckligt så det är nog värt att göra det! Vill gärna ha tips om en instruktör också! 🙂Har bra kontakt med uppfödaren men upplever inte att de kanske ser stressen som ett lika stort problem som jag gör? Alternativt är jag dålig på att förklara exakt hur han är stressad. Känner hans syskons ägare, men de flesta verkar mer stabila än min hund. Känner även en annan person med tollare, kanske har hon tips, får kolla med henne!

Det du beskriver påminner en hel del om min ettårige flathane. Jag vill träna kul saker, men märker att för varje rolig sak behöver vi göra sju tråkiga om du förstår hur jag menar. Annars blir det bara snurr i huvudet på honom, Mycket blir att bara stå, sitta, ligga och inte göra något. Typ "inte bada" en timme och bada tio minuter. Gå fint 10 meter, sitta i 20 minuter och träna ligg på stenar mm fem minuter. Just nu är han så flaxig och reagerar på det minsta lilla.. sedan blir han nöjd och trött av i mitt tycke konstiga saker som att vara ute och plocka skräp med barnen, Ute en timme men sitta och vänta 50 gånger.. Så kanske prova lite mer tristess mellan varven? Eller håll ut bara i 2 år tills den där underbara hunden dyker upp..! Jag längtar haha.

#3 Får väl testa det 😛Det är bara så tråkigt att göra tråkiga saker 😃 Han har äntligen sån härlig träningsmotivation som jag längtat såå mycket efter så kanske jag drar upp honom för mycket och tränar på för mycket kul då 🙂 Grejen är den… hur tränar man på tråkiga saker? 😊 För att min ska ha någon motivation krävs inblandning av leksak i belöningen och då är genast hans förväntan så hög att i princip vad som helst blir kul… Kanske mer passivitetsträning? Typ titta på människor, det är ju inget man belönar generellt sett? Finns det mer grejer man kan öva på utan att man behöver bygga upp förväntan innan? Tror du kan vara inne på rätt spår, att livet blir lite för roligt och spännande, han måste nog lära sig att ha tråkigt 🙂

Jag tror inte att du gör/har gjort något fel, det låter som en typisk tollare i puberteten…😉
Har du pratat med uppfödaren? Denne har förhoppningsvis bred erfarenhet av rasen och kan ge många goda råd, dessutom har ju h*n specifikt intresse av din hund.🙂

Nu låter det här hemskt flummigt (och nästan som CM!😮) men försök att gå in i ett lugn själv. Ofta stressar man upp varandra och det blir än värre.
När han (eller du) går upp i stress, ta ett djupt andetag och känn hur du slappnar av. Det hjälper både dig och hunden! Gäspa gärna också, det är en lugnande signal som många hundar reagerar på.

Min labbe är visserligen inte stressad i vardagen, men hon går lätt upp i stress när vi tränar. Då slutar dessutom hjärnan att fungera (eller som hennes uppfödare sade; "Nikka är som en besticklåda där det har hamnat en kniv i gaffelfacket, den snurrar och försöker komma tillbaks till knivarna och det blir inte så bra"😃).

Om du tänker att stressen är på en skala från 1 till 10 där 1 är lugn och 10 är i totalstress, så går det inte att börja "varva ner" när hunden är på 7-8.
Försök att bromsa redan när ni när 3-4, försök att aldrig komma över 5!

Jag har fått jobba jättemycket på mitt fokus, att jag är i en "bubbla", och sedan inkludera Nikka i den.
Vi jobbar mycket på en lugn, stadig kontakt, att hon ska kunna sitta och hålla kontakten med mig utan att något händer. Det hjälper om jag dessutom håller upp en hand lite "bromsande" med handflatan mot henne.
Avbryt inte övningen med något skoj i uppvarvat läge utan ge lugnt en gotta, alternativt att ni bara går vidare.
I början var det bara korta, korta stunder (sekunder) som hon klarade, nu kan hon sitta länge - men så har hon ju blivit äldre också.
Hon blir lätt flamsig, för att hon ska få jobba så kräver jag att hon ska vara i rätt "mode", hon ska vara fokuserad, lyhörd och _inte vifta på svansen!
_Det innebär givetvis inte att hon på något sätt är kuvad eller hunsad, men åtminstone de flesta labbar sänker faktiskt svansen och håller den stilla när de verkligen koncentrerar sig.
Börja inte med det kravet vid svåra och uppstressade tillfällen, utan inför någon lätt tramsövning.
Tramsövningar är skitbra eftersom man själv tenderar att slappna av när det inte är blodigt allvar.

Lugn, stadga och fokus!
Så lätt - och så svårt!
Träna inte om du känner att han är för varvad, skippa det helt för ni kommer bara att hamna snett. Kasta absolut inte några dummysar (eller leksaker), ska ni träna apportering så lägg ut dem och kräv att han är lugn innan han får apportera.
Kan han inte det så är övningen för svår, gör ännu enklare - eller trötta ut honom lite lagom innan så att han inte är så laddad.
Jag skulle faktiskt strunta i apporteringen helt, tills han är mer balanserad. Även om han inte varvar upp sig så mycket av den så vill du absolut inte att han ska ta med sig och "fastna" i den sinnesstämningen när det gäller jakt.

En vansinnigt tråkig men nyttig övning är att gå fot!
Inte lydnadsfot utan jaktfot. Ni ska kunna marschera på i evigheter, han ska gå vid din sida och vara lugn men uppmärksam. Stanna, kräv fokus, belöna lugnt och gå vidare. Tänk på att andas djupt och långsamt och faktiskt ha en lite tråkig utstrålning! Absolut inte det där alerta, pigga som man har i tävlingslydnad.
Ju mer stressad han är, desto långsammare går du.
Han ska helt enkelt vänja sig vid att det inte händer en massa hela tiden, så småningom kan du använda det som en metod att få honom både lugn och fokuserad.

För att rent allmänt få honom att varva ner, se över er vardag.
Hellre långsamma, lugna övningar/aktiviteter än snabbare. Tänk inte att du ska "köra slut på honom", det går inte.
Gärna långa, lugna koppelpromenader. Låt honom nosa, släng eventuellt ut några godisar på marken emellanåt som han får nosa reda på. Däremot behöver han definitivt inte gå och skvätta överallt, om han har tendens till det.

Sätt er och glo på folk i en park, på ert lokala torg eller liknande. Tänk valpövningar, och öka störningsgraden lååångsamt!
Stressen kan bli värre i början, när man försöker få dem att varva ner. Härda ut, ta det lugnt, öka eventuellt vanliga promenader. Att gå i en ny miljö kan vara tröttande samtidigt som det inte stressar upp om ni väljer ett lugnt ställe.

Spår är superbra träning!

Nu vet jag inte om du har de känslorna/tankarna, men släpp allt vad tidsbegrepp heter när det gäller träningen. Skit i att han blir äldre, att han "borde kunna detta nu" och så vidare, låt det ta den tid det tar!
Jag tror att jag i princip aldrig har sett en understimulerad valp/unghund hos en engagerad ägare, i synnerhet inte när det gäller raser som tollare, aussie och liknande högenergiska och lättstressade raser.
Du lär inte få en för slö hund - och om han faktiskt skulle bli för lugn så går det garanterat att dra upp honom i varv senare.

Nu blev det här lite huller om buller, hoppas att du har nytta av en del av det i alla fall!

#5 Vilket bra och informativt svar!

#5 Ditt svar var riktigt bra och användbart för mig också :D Kan du eller nån annan skriva lite mer om exakt hur ni tränar just jaktfot? För det känns som en relativt omöjlig grej rent spontant när jag tänker på min hund.. Antingen är det lydnadsfot eller inte alls liksom..hur tränar man in mellantinget?

Jag tycker att du verkar vara en toppenhundägare och dessutom har du ju fått bra svar här redan, men skulle vilja flika in och varna för det här med "1-årssyndromet" som engagerade hundägare ofta hamnar i (även jag själv, insåg jag för någon månad sedan). Jag har en 13 månaders här hemma, energisk som tusan, och för ett tag sedan blev han verkligen skitjobbig, typ med allt. Stressad, stirrig, flamsig, hoppig, gnällig, jobbig i hundmöten. Lite så som 1-åringar ofta blir, hormonstinna som de är.

Det är SÅ lätt att man ökar på allt då: mer lydnad, mer motion, mer aktivitet. I mitt fall så insåg jag att det hade blivit för mycket av det goda. Han var alltid på tå och alltid engagerad, för han hade såna otroliga förväntningar på allting. Så de senaste veckorna har han fått ha det ganska lugnt och tråkigt. 

Med tråkigt så menar jag att jag pausade all stressig lydnadsträning, lek med andra hundar, lösspring, osv. Han motioneras på ett stressfritt sätt, typ jogga lugnt bredvid cykeln, eller bära/dra vikter. Jag försöker tänka på att strosa mer på promenaderna och inte rusa fram som man så lätt gör.  Hans hjärngympa blir att söka efter sitt foder utomhus, tugga på köttben och köra nosework.  Mer fokus på berikning alltså, istället för lek och uppvarvande aktivitet. 

Det har gjort min galning lite mindre galen!

#5 Tack för ett toppensvar! Uppfödarna är jättebra och vi har gått både valpkurs och unghundkurs för dem, jag har dock inte känt riktigt samma stöd från dem därefter, vilket jag tror beror på min egen bristande kontakt i perioder då mitt liv varit lite för jobbigt samt att jag vet att de har haft vissa jobbiga livssituationer som tagit tid och ork. Jag upplever att de är väldigt nöjda med mg som valpköpare och att de nästan litar lite för mycket på mitt hundägarskap, vilket gör att jag ibland saknar att få goda råd, även om jag i stort är väldigt glad över att det är just dem som är "mina" uppfödare. Får kanske kontakta dem igen och fråga mer konkreta frågor. 🙂

Så klokt och rätt att själv försöka bli lugn och ibland så svårt att leva efter 😛Jag vet med mig att jag kan bli stressad när han gör utfall mot hundar/cyklar/joggare/bilar. Mest stressad blir jag nog över att jag just då känner att verktygslådan är tom, jag vet inte hur jag ska bryta honom. Jag blir bättre och bättre på att förekomma honom och se situationer innan de händer och t.ex. passa på att träna på sitt och ögonkontakt medan hunden/cykeln/joggaren passerar. Ibland hinner jag inte med och där kommer stressen. Vissa dagar fungerar det inte att vara förutseende, han är så uppe i varv att han avbryter övningen för att slänga sig ut mot den som passerar. Där tycker jag att det är ännu svårare, då han blir ännu svårare att få kontakt med när det är en sådan uppe-i-varv-vims-fladder-dag. Finns det något man kan öva på i störningsfria miljöer som kan applicera vid möten på gångbanan? Han är fantastisk på lydnadsplan när vi är i vår bubbla, där kan han vara lös kring andra hundar och träna och leka med mig. Så där är inte störningarna alls lika svåra att hantera för oss.

Vi har kommandot "nära", det är som en mix mellan fot och jaktfot. Han kollar upp på mig ibland, men det är helt okej att han bara går bredvid med blicken där han har lust och sätter sätter sig när jag stannar. Hur tränar man på detta utan att vara kul och motiverande?😊Min hund har varit mycket svårmotiverad tidigare och han kräver att jag går all in med lek, snabbtänkthet, snabba byten av övningar så det inte hinner bli alltför tjatigt osv för att vara med på noterna och vilja samarbeta. Godis kan han jobba okej för helt störningsfritt i kortare stunder, men han kan bestämma sig mitt i nära-gåendet på gångbanan att nja, jag vill nog lukta i diket istället för att gå med matte, eller ooh wow det är en hund på andra sidan vägen, den måste vi stanna och titta på/skälla på. Han blir helt enkelt ganska ofokuserad om jag inte slår allt annat intressant som finns. Hur kan man ställa ett lugnt krav på att han ska gå där jag vill om hans intresse ligger någon annanstans? Är det bara att stanna om han drar/fortsätta gå om han stannar och tänka att han faller in i rytmen eller hur ska jag tänka?

Det där med att bara öva på att sitta och hålla kontakten är nyttigt och det behöver vi definitivt gå tillbaka till igen. Han är en stjärna på att sitta kvar när jag går iväg och lägger ut dummies, lägger ett kort personspår ect., även i lydnaden är platssittning och platsliggning hans starka sidor. Men när han ska sitta bredvid mig eller framför mig så kan han sitta i 2 sekunder innan han börjar gnälla, 3 sekunder innan han hukar ihop sig och på 4 gör han ett jätteskutt rakt upp i luften 😉Samma gäller vid fotgående/nära-gående att stannar jag får jag vara snabbt framåt igen om han inte ska börja studsa upp och ner bredvid mig. Där är tålamodet kort. Detta kanske ska läggas fokus på mer från och med nu då! Att börja utöka tiden i enkla miljöer och kanske så småningom kunna utmana honom på klubben eller i stadsmiljö. Tack för bra tips! 

Apporteringen är han duktig på och han sitter kvar även om jag kastar dummies, dock laddar han upp rejält och kan darra innan han får klartecken att hämta den. Men där har han riktigt god impulskontroll. Dock förstår jag att darrandet trots allt tyder på att han går upp i stress och jag gissar att det är detta du menar att vi borde undvika? Dvs att trots att allt flyter på jättebra i apporteringen är det en träning som höjer stressen i vardagen?🙂

Hur ser du på klicker? (typ lära in "håll", shaping av nya trick och liknande). Är det också aktivitetshöjande? Han blir väldigt på även av att träna på "håll" men får då bara godisbitar ur handen, lugnt och stilla.

Synd att spårandet har backat så mycket. Jag är inte tillräckligt kunnig för att veta vad jag ska göra för att få spårandet framåt. Känner egentligen att jag behöver hjälp redan nu med de korta spåren. tror att han även där har lyckats stressa upp sig lite och har börjat spåra alldeles för fort och därmed tappar bort spåret som då lett till att vi backat till 200 m, vilket han idag när vi spårade ett sådant spår också tog alldeles för snabbt och tappade bort sig betydligt mer än han borde på ett så pass enkelt spår jag lade. Tyvärr verkar kursen ha blivit inställd så får försöka finna någon ny kurs i detta så att vi kan få hjälp med det. Har hittat en instruktör i staden där vi ska bo i sommar (hos mina föräldrar) så tänkte att vi kan ta det som en sommargrej att få ordning på spårandet.🙂   

Jag måste nog erkänna mig skyldig till de tankarna du nämner i slutet. Jag tänker ofta att "han borde ju redan kunna det här och det här". Jag jämför oss nog lite för mycket med hans superduktiga syster som verkligen kan allt de tar sig för. Jag vill ju ut på anlagsprov i viltspåret och jag vill kunna vara med i nybörjarklass i apporteringen. Egentligen vill jag nog snart vara redo för startklass i lydnaden också. Jag vill väldigt, väldigt mycket helt enkelt. Jag försöker hålla mig själv i schack där. Jag har också kommit fram till att det ju är minst lika viktigt samt inspirerande att ha en världsvan, väluppfostrad, trygg och harmonisk hund i vardagen. Att kunna vara i de flesta miljöer i ett lugn och att han ska kunna vila avspänt och söka kontakt med mig i stökiga miljöer. Det kanske får bli det nya målet att sätta upp (långsiktigt såklart) tills vidare. Om man samtidigt som du säger övar på jaktfot tills man håller på att dö av tristess (😉) kan man ju också ha i tanken att det ju är en mycket viktig färdighet att ha när väl jaktprov kommer på kartan igen. 

Det jag också har lite funderingar kring är hur detta kan påverka vår relation? Det jag menar är att lekandet och buset ju bygger mycket av vår relation. Han är inte så kelig av sig så mys blir det bara korta stunder. Självklart får vi ju en relation även när vi tränar på "tråkiga" saker, det jag tänker är att relationen kanske påverkas negativt om jag blir en "tråkig" matte? Bör jag ta bort allt bus även brottandet i sängen vi gör ett par gånger om dagen eller det där lilla vardagsbuset när vi "gnabbas" lite när jag tar en pluggpaus? Ska jag bli alltigenom lugn, trygg och lite tråkig? Hur länge tror du att jag behöver vara det? När kan man börja införa en busdag i veckan (eller hur man nu bör göra för att kunna införa de aktiviteter som vi vill kunna utföra så småningom)?

Hur är det med fysisk motion? Skulle det vara stresshöjande att prova på canicross (vilket är något jag har velat pröva)? Bör han vara lös (i långlina) ute eller endast i koppel?

Frågorna är många 😃

#8 Tack för ditt svar! När jag nu sitter i sängen har jag en hund som sitter med hakan på madrassen stampandes med framtassarna och gnällande… Han säger "guuuuuud, vad tråååkig du är!". Så jag känner igen vad du menar med för mycket på tårna. Nu när jag ignorerat tjatet hoppade han upp och lade sig i sängen och somnade. Så jag antar som du säger att vi får minska lite på skojet. Förväntningarna på kul, kul, KUL måste minskas. Skönt att höra att det har hjälpt att göra detta för dig! Det ger mig lite hopp om att han kan lugna sig lite så han kan fokusera på en sak i taget bättre i framtiden 🙂 Nosework har jag testat lite, men känner mig själv så osäker på exakt hur man ska gå tillväga så det blir inte så ofta. Jag är lite för rädd för att göra fel 😛Nu har jag klickat in lukten, eller jag klickar när nosen är framme vid behållaren. Jag har testat gömma den så han verkar ändå inte bara se det som en nostarget utan fattar att det handlar om lukten eftersom han hittar den. Men hur går man vidare sen? Hur lär man ex in en markering?🙂

#10  Gå in på youtube och sök på "Rackarungarnas hundskola" Där finns film på bla hur du kan träna in markering. Kolla även på https://rackarungarnashundskola.com/ där finns en billig webkurs, samt böcker att beställa om nosework :)

#11 Tack! 🙂

http://www.pankpraktikan.se/2017/01/28/hundfonder-och-kattfonder/ http://www.harligahund.se/2015/01/16/hundfonder-har-kan-du-soka-pengar/ http://www.bosseshundhjalp.se

#13 Oj, fel tråd, nån får gärna ta bort mitt inlägg..