Min hund är nu 1 ½ och har blivit mer reserverad mot främlingar med åldern. Som valp älskade han alla, men nu är han helt enkelt inte lika intresserad av folk han inte känner. 

Han har dock aldrig morrat åt folk, och vill de hälsa på honom nosar han lite snabbt, viftar på svansen och går sedan därifrån. 

Men jag tror det är bra om ni berättar för de ni ska fira jul hos att er hund inte är så intresserad av andra människor. Var klar och tydlig med att man får hälsa på hundens villkor. Att låta hunden ha en egen plats och att man respekterar hunden. Tror julen kommer bli bra för er.

Det kan vara som så att han nu visar sitt rätta vuxna beetende?

Jag/vi hade en till hälften dobberman pincher, den vara hur social som helst, men bevakade sitt revir mot främlingar!

Olika raser har sina specefika beetenden!

Vissa raser har vi avlat på beteende, speciellt vakthundar och fårhundar.

Dobberman Pincher tex är avlade på att reagera på alla främmande, de släpper inte en jäkel över bron!

Man bör välja rätt ras om man vill ha en familjehund.

Tror att det kommer gå bra om ni säger som det är - Låt hunden vara, strunta i honom och låt honom vara i sitt eget space om han vill. Han kommer om han vill hälsa =)

Dock skulle jag bli lite suspekt på att han morrar åt folk han känner sedan innan. Hade min hund gjort det hade jag misstänkt att något hänt, främlingar är en sak men när det blir folk hunden känner så är det något som inte är rätt =/

Tack för svar!

#1 Ja, precis, vi får säga som det är utan att folk missförstår honom som en "farlig hund". Om alla hälsar så han är med på det och låter honom ta initiativet ska det gå bra. Har alltid gått bra innan som sagt, och det är inte själva "hälsningsfasen" som är problemet, det är mer när alla har landat och går omkring där man är. Om någon får för sig att till exempel böja sig ner över honom när att han inte är beredd, och börjat klappa har han på senare tid reagerat. 

#2 Han är labrador/pinscher och det har slagit mig att det är två ganska motsägelsefulla raser, men vi försöker jobba på den individ han är. Rasen/raserna kan ge en lite förklaringar på vissa beteenden förstås, han har ett ganska stort vaktbehov till exempel och pinscher är tydligen ökända för sin integritet hos vår veterinär. Senast, inom detta senaste halvåret, när veterinären skulle klämma igenom honom blev det för mycket när han var omkring baken, och vi valde att ha munkorg resterande besök. Detta har aldrig behövts tidigare, så det kan ju vara så att hans "rätta jag" kommit fram med åldern. 

#3 Ja, så kommer vi gör, det blir säkert bra :)

De gånger detta gällde samma person har det varit det en "nykomling" i min familj. Vi träffar de sällan och jag kan tänka mig att det i Obelix värld blir lite som främlingar för honom när det gått månader mellan tillfällena. "Nykomlingen" gillar hundar och menar bara väl men han har på olika sätt trängt Obelix vilket Obelix antagligen lagt på minnet, just mot den personen.  Första gången var bara ett litet morr, andra gången tänderna. Tredje gången var mot min syster, men hon kom bakom honom och började klappa, och det var bara ett morr. Två av tillfällena fick han inte hälsa på gästerna han morrade på och jag har börjat fundera över om han "behöver det" för att kunna godkänna dem. För som jag skrev längre upp funkar det alltid när han ska hälsa, då är han glad och positiv.  De gångerna han morrade fick han ligga och vänta i ett annat rum och när han fick komma för att hälsa blev det kanske lite förvirrande för honom,  då han inte sett vilka som anlänt, vilket gjorde att han inte hälsade alls. Senare kom de fram och han blev osäker. Många tankar snurrar… Men försöker se det från hans perspektiv, då detta har legat och gnagt inom mig ett tag.

Man får även passa sig att man inte hamnar i en ond cirkel . För som du redan nämnt, uppfattar hunden om man spänner sig och lätt kan beteendet eskalera. Och även om jag förstått att du vet detta är det HIMLA lätt att man hamnar där i alla fall😊 Vet av egen erfarenhet, då min tik fick för sig att min son behövde vaktas . Men att säga till folk att totalt ignorera hunden, inte så mycket som en klapp eller ögonkontakt, är en god idé. Skulle hunden komma självmant, kan man ju ge en godis men ändå fortsätta vara svårflörtad. För vad jag förstått har din hund markerat endast när människor gjort närmanden?

#5 Precis, endast vid närmanden som han själv inte har valt. 

Jag var inte i närheten när Obelix blev trängd och visade tänderna, men jag är hundra på att personen menade väl. Han kanske uttryckte sig på, ur ett hundperspektiv, hotfullt sätt, kanske sträckte han sig fram, pratade och tittade Obelix i ögonen, kanske log han brett samtidigt? Jag vet inte hur det blev så den gången, men då var jag inte spänd då i alla fall, men jag förstår absolut vad du menar. När man ser människor göra saker och man som hundägare ser att hunden  inte är bekväm blir man nog omedvetet lite nervös,  säger kanske ifrån. Kanske tolkar hunden det som en bekräftelse på att det var läskigt, men samtidigt vill man ju inte vänta och se om hunden reagerar värre, om man inte "stoppar det"… Tänker att hur avslappnad jag och sambon än är, kan personen som kommer fram vara nervös eller sända ut någon osäkerhet, och Obelix kan känna sig trängd och säga ifrån ändå… Så man måste ändå vara med och övervaka. Och då kan det säkert bli att man spänner sig…och det blir som du säger en ond cirkel. 

En sak jag också funderat på är att direkt efter Obelix morrat eller visat tänderna, är det som han kommer på sig själv/inser att hotet inte var något hot, och ska börja pussa massor. Någon som har en idé om varför? Kan det ha att göra med att han vill visa sig snäll? Tycker det är intressant..

Hej Teezan,

Som flera varit inne på är hälsningsförfaranden mellan människa och hund något som vi människor ofta gör fel. När vi träffar någon bekant går vi gärna fram och hälsar genom att ta ögonkontakt och sträcka fram en hand. Ofta gör man tyvärr motsvarande med en hund som man träffar. Men hundar hälsar inte så. Går man fram till en hund, böjer sig ner över den, tittar den i ögonen, pratar babyspråk och gör en armrörelse mot den är chansen ganska stor att den känner sig hotad och reagerar därefter. Under alla omständigheter bryter det mot "hundspråket" att hälsa så.

Det bästa är att gäster ignorerar hunden och låter den själv bestämma när den vill hälsa. Det är en klar fördel om hunden väntar så att den kan se att husse och matte är glada och omfamnar gästerna - hälsar dem välkomna. Ofta hälsar en hund en första gång när gästen vänt sidan eller ryggen till och går då fram och nosar av ganska snabbt. Fortsättning följer när hunden har läst av gästen och känner sig tryggare och då kanske blir intresserad av mer kontakt.

Tala om för dina gäster att inte prata med hunden om de känner sig osäkra.

Själv ser jag alltid till att min hund sitter still några meter från ytterdörren när jag öppnar. Detta dels för att den ska ta det lugnt, dels för att jag ska ha kontroll över situationen.

Mvh

Är hur ledsen som helst… Allt har gått bra fram tills vi fick besök av två personer i min släkt idag. Obelix storskällde & gjorde utfall vid dörren, så de inte kunde komma in, vilket gjorde att jag var tvungen att ta bort honom därifrån. Satte honom & lät honom fokusera på mig. Så fort jag lät ho om släppa fokuset skällde han igen, sprang fram till den ena för stt nosa, varpå personen vill klappa. Det medför ett nytt utfall & jag fick ta bort honom igen. Sa att de skulle ignorera honom, men Obelix var väldigt spänd och skällde när de gick iväg & kom tillbaka. Detta aggressiva beteende är helt nytt och har växt fram på så kort tid att jag börjar undra om han kanske ser dåligt/har ont. Funderar på att kolla upp detta hos veterinär. annars är jag & sambon inne på att få tag i någon instruktör för stt veta hur vi ska hantera detta. Idag erkänner jag att jag blev lite chockad eftersom det kom så oväntat…vi har haft mycket problem med Obelix, och mycket bottnar förmodligen i stress, men han har alltid varit så positivt inställd till människor & det har varit så skönt! Nu litar vi inte riktigt på honom efter det här… Förutom detta nykomna problem med okända människor har han separationsångest, hundmötesptoblem & resursförsvar. Han har mycket vakt i sig & antagligen kombineras detta med osäkerhet..ingen bra kombination :( Har redan kämpat så mycket med den här hunden & vi har kommit så långt att vi inte sett hans problem som problem…hade hoppats att det inte skulle komma några överraskningar… Är verkligen jätteledsen, känner mig så misslyckad.. Älskar ju min hund otroligt mycket… Men han kan ju inte må bra av att överreagera på det viset han gjorde idag. Tankarna snurrar verkligen..har han ont? Har det hänt något vi inte känner till? Är detta hans "nya personlighet" eller bara någon tillfällig period? Han är första hunden & vi vet inte om vi har den kunskap som krävs för en sån här hund. Vi kommer som sagt ta tag i problemet och hålla tummarna…

Innan ni går vidare är det  viktigt att utesluta fysiska fel så att ta honom till veterinären är ett klokt val.

#10 ja, precis. Vad bör vi kolla upp? Vi har blivit avfärdade hos veterinären förut, så kan vara bra med tips :) synen har vi tänkt på, sen eventuellt höftledsröntga.

#7 håller med i det du skriver. Händelsen idag var en typisk situation där personen hälsade "fel". Sen kom Obelix fram till dörren först (jag var inte helt beredd).

Du bör kolla upp din hunds tandstatus när du går till veterinären. Har hört om hundar som blir personlighetsförändrade vid tandvärk .

#11 Glöm inte bort att när man har stabila hundar som är socialt normalt funtade så spelar det ingen roll hur människor hälsar. De löser situationen ändå. Har själv haft en hund som var livrädd för människor och löste det genom att bli förbannad. Jag skyllde länge på att människor gjorde fel och betedde sig fel, triggade henne. Men till slut accepterade och insåg jag hur jävla stora problem hunden hade, jag slutade skuldbelägga min omgivning och mådde lite bättre i det. Dock var stressen över attleva med en sådan hund hemsk, jag lider med er. Se till att söka ordentlig hjälp.

#13 egentligen vet jag detta innerst inne, men man vill gärna skjuta det ifrån sig och låtsas som att det inte är något fel på ens hund… För han är ju helt underbar med oss och med de han får lära känna på sitt sätt. Tyvärr får vi väl inse att han antagligen är ett resultat av dålig avel med nedärvd stress och osäkerhet & att han i grunden är ostabil. Vet inte hur mycket vi kommer orka, för man vill ju inte behöva leva begränsat, det är ju inte kul, man skuldbelägger sig själv & undrar vad man gjort för fel & vad man måste ändra, men ingenting blir bättre .. Och man vill inte ge upp. Förut kunde vi leva med hans små problem, men när han riktar sig mot människor anser jag att det blir ett stort problem… Jag & sambon har pratat och gråtit väldigt mycket efter händelsen igår. vi nästan hoppas att det är någon fysiskt & inte psykiskt, men med tanke på att vi haft många problem med honom under hela hans uppväxt finns ju risken att det som sagt beror på hur han är i grunden. Vi tar honom till veterinären & sedan får vi ta det därifrån. #12 tack, det ska vi kolla!

Det är pinschern i din hund som lyser igenom.
Labbe & pinscher är knappast någon skitbra blandning och pinscher bör aldrig ingå i blandrasavel öht.
Pinschern besitter stark vaktinstinkt samt stor integritet. En människa som är alldeles för på uppskattas sällan.
Det viktigaste nu är att du skippar alla dominansteorier m.m som folk antagligen kommer att försöka komma med, sånt strunt funkar inte på en sån intelligent hund som pinscher.
Var konsekvent, vänlig & självsäker så det bara sjunger om det, visa din hund vilken trygg ledare du är.

Låt inte hunden själv ta ansvar i situationer där denne känner sig trängd, se istället till att förebygga sådana situationer & alltid gå först fram, så att säga. Att din hund ska bitas behöver du inte vara orolig för om folk lämnar hunden ifred, en frisk pinscher biter aldrig oprovocerat (och knappast någon annan ras heller).

En pinscher har inget naturligt intresse för människor utanför sin familj, och det kommer du inte kunna träna bort för det är rastypiskt.
En pinscher vill alltid vara nära sin matte & familj dock.

Pinschrar kan vara riktiga knepiga hundar och det är mycket att tänka på innan man skaffar en sån ras.

#15 ja, vi har förstått detta, att pinscher är knepig & speciellt som första hund. Och precis som du nämner vill han gärna ta ansvar över alla situationer- en uppgift som nu kanske blivit för stor? Vi har säkert inte visat honom att vi löser situationen, vi vet inte hur och har testat allt känns det som. Vi kör dock på så positiva & mjuka metoder vi kan, men vi måste samtidigt ha regler & kunna visa om något inte uppskattas (och där har vi haft svårt att veta hur vi på ett tydligt sätt visar vad som förväntas istället) men tror inte på dominans eller sånt över huvud taget. Har böcker från Anders Hallgren & Eva bodfält men det är lättare sagt än gjort att översätta till verkligheten. Vi försöker förstå oss på vår hund istället, se det ur hans perspektiv, vara vänliga och en resurs samt en trygghet för honom. Men något verkar ha gått snett ändå. jag håller helt med att den blandningen inte är optimal. Vi var unga & naiva, inte så pålästa som vi är idag. Skulle jag köpa hund igen kommer det göras med otroligt mycket större omsorg. Det konstiga är att han varit människokär sedan valpsradiet och att detta beteende kommit snabbt senaste halvåret. Innan accepterade han som sagt söla, ville gärna upp och hälsa när vi satt samlade. Framåt & positiv… Det känns då skumt att det bara kom från ingenstans, trots blandningen.

#16 Ni låter mycket ansvarsfulla och det här ska nog gå att lösa.
De flesta valpar är väldigt människokära som unga, det var även min dagmattehund som var just pinscher. De mer rastypiska dragen brukar utvecklas med åldern, även om det finns undantag.

Det man kan tänka på när man har en blandras av just omaka raser är att hunden kan bli förvirrad, labradoren vill fram och hälsa medan pinschern vill vara reserverad och hålla sig på sin kant, när beteenden krockar så uppstår lätt frustration och stress som exempel.

Pinschern är inte den enklaste hunden att träna då denna helst vill ta sina egna beslut och tänka själv, varje litet framsteg - hur litet det än må vara - ska ni vara omåttligt stolta över.

Förklara för andra människor som ni träffar att hunden inte vill att man söker kontakt utan gör det själv ifall den skulle vilja, förklara att hunden måste tillåtas ha sin integritet.
Pinschrar är oftast glada i godis, så det går alltid att muta med, men det är enligt mig inte den mest optimala träningsmetoden.. Pinschern ser enbart godisen, den ser inte den snälla människan som bjuder på godis ;)
Det är inget fel på din hund utan det är naturligt för hunden att bete sig som denne gör, pinschern är en vakthund och vaktbeteenden brukar successivt växa fram, varpå att hunden inte varit så innan.

Det är en riktig vakthundsras i din hund och det har ni ju förstått verkar det som.
Jag tycker att ni kan börja med  lite enklare relationsövningar… Ex. Varje gång det kommer någon så ska hunden stå bakom dig medan du hälsar på gästerna, kramas gärna lite & tyck extra mycket om gästerna, bjud in dem övertydligt till flocken.
Inte förrän du är klar får hunden gå fram och undersöka gästerna. Dock ska ingen röra hunden, kolla på den eller säga något - totalignorera. När hunden spanat in gästerna så säger du bara "tack, bra" och sen är det klart, platsa gärna hunden om denne lärt sig kommandot.
Se till att hunden har mycket utrymme och plats där den kan vara ifred, men ändå ha sikt över dig.

Gör ingen större grej av att hon vaktar, utan som sagt - ignorera, var lugn och ge hunden utrymme.

Jag har stor erfarenhet av rasen och dess beteende, du får gärna bolla funderingar och frågor via PM.

#18 Helt ärligt tycker jag att vissa saker du säger är skeva och felaktiga. Normala hundar gör inte utfall emot människor i en avslappnad situation, det är visst fel på den här hunden. Inte heller går det att lita på att hunden inte skulle bita, hur vet du det? Ett farligt råd att ge då man inte ens sett hunden i fråga.

Dra inga förhastade slutsatser om ras och beteende innan hunden är noggrant kollad hos veterinären TS.

Må så vara att det kan vara vissa rasegenskaper som behöver läsas in på, men det du beskriver låter mycket mer som om hunden inte mår bra!

Kolla upp hundens hälsa och uteslut alla möjliga fysiska problem som skulle kunna vara ''boven'' och efter det så är ett förslag att du tar kontakt med en beteendevetare för att få professionell hjälp med hunden på plats.

Råd via internet är ibland väldigt bra, men i ditt fall så behöver du nog verkligen träffa någon kunnig så att denna kan se med egna ögon och utvärdera hunden =)

Hoppas allt går bra och blir bättre, håller tummar och tassar för er 🌺

Dock drar jag slutsatser efter om hunden vore renrasig, lite skillnad.

En frisk PINSCHER biter inte oprovocerat, en förvirrad blandis kan framkalla frustrationer & stress (skrev det också).

En frisk pinscher biter inte oprovocerat även om denne gärna varnar, men det ska gå riktigt långt innan denne tar till bett.

Jag skriver utifrån det jag vet om den ena rasen, blandningen har jag ingen erfarenhet av.

Att en pinscher varnar mot människor som inte respekterar dess intergritet och bara klampar in på dennes revir är väl inget som är helt ovanligt direkt, dock ska hunden lämna över situationen till matte innan denne agerar mer än så.

Eftersom att hunden kommer ifrån en blandrasavel som antagligen är oseriös så är det inte konstigt att något är fel, en pinscher ska gärna MH testas och de flesta gör det.

För att jobba med den här hunden krävs det av ägaren att förebygga situationer som tränger hunden & inte tvinga den i närkontakt med folk.

#18 tack, det gör jag om det kommer upp fler tankar om rasen :) nu är han ju en blandis men visst har han drag av pinschern, men även labben.  Men känns som att detta inte enbart beror på ras, om jag känner honom rätt är det något annat också som får honom att förstärka dessa egenskaper. Eller så vill jag tro det.

#19 Nej, det känns inte "normalt"… Hade släktingen i det läget inte respekterat Obelix vilja om ökat avstånd, och trängt sig på ännu mer, är det inte helt osannolikt att det skulle bli ett panikbett. Men det är ju den sista utvägen för de flesta hundar, Obelix ville inte bita. 

#20 Tack 🌺 Det är som sagt svårt att skriva över internet och har man inte sett hunden går det inte att dra slutsatser. Jag som ägare kan helt klart säga att han har genomgått en personlighetsförändring på relativt kort tid. Han drar sig undan, han skäller på folk i min familj (där vi bor nu tillfälligt över jul & nyår), fast när han ser vilka det är blir han sig själv, eller glad i alla fall. Han verkar trött. Om det har att göra med att det är mycket som händer här är svårt att säga, men det eftersom det hänt förut och i andra miljöer lär det inte endast vara omständigheterna som gör det. Något är fel, jag känner det på mig. Om det är fysiskt eller psykiskt går inte att svara på just nu, men han uppträder inte normalt för att vara han. Han har alltid varit en trevlig och glad hund, som fungerat i vardagen, men nu är han inte särskilt trevlig. Han känns dock mer orolig och söker stöd hos mig och husse mer än vanligt. 

Det är i alla fall skönt att alla varit förstående här och inser att han är ett djur, och att vi som ägare inte kan rå för eller förutse allt. Det förvånade mig lite, då ingen som sagt har någon vidare hundvana här, men de har gjort så som vi bett dem och vi har förklarat och även bollat tankar med dem.

#21 År 2012 gjorde 34 st pinschrar (pinschers?) MH, året innan registrerades 120 st hundar. Det är ungefär 1/4 som då gjorde MH på sin hund. Det är en parentes i den här diskussionen, men inte ens det är ju ett särskilt stort underlag till att kunna bedöma en renrasig pinscher. Eftersom hunden i råga inte är renrasig så blir det ju märkligt att diskutera utifrån en renrasig hunds perspektiv.

#19 borde kanske förtydliga att situationen inte var så avslappnad, men kanske reagerade han överdrivet..jag vet inte. Vet inte var gränsen går. Utfall kanske är ett dåligt ord som jag använder slarvigt men han hoppade mot dörren innan de kom in, när ena personen senare böjde sig över honom för att klappa (när Obelix ville nosa) ryggade han tillbaka & skällde och morrade med osäker kroppshållning. Det gör kanske ingen skillnad, men ville bara förtydliga. Är lätt att det blir missförstånd i text.

De finns hundtränare som kan hjälpa att utreda din hunds stress, som kan försöka ta reda på vad i grunden som är fel och hjälpa er och ge tips på vad som bör förändras i vardagen för att hundens stress ska minska.

Du säger att dom här beteendena har uppkommit under den närmaste tiden? kan de ha varit extra mycket nu under jul, extra mycket folk på besök, ändringar i rutiner, mycket resande? en stress känslig hund kan reagera på mycket små saker och kanske de är detta som har gjort att hans beteende har blivit värre den senaste tiden?

Det är jätte bra om man kan få folk att lyssna och att ignorera honom och inte klappa när han går fram och luktar på dom. Men de kan säkert vara svårt att förvänta sig att alla människor klarar de när en hund kommer springandes till dörren när man kommer på besök. Bäst skulle kanske vara att låta honom sitta bakom ett kompost galler tills människorna har kommit in och satt sig ner och han slutat skälla, och sedan låta han komma ut och lukta, samtidigt som du ber alla att ignorera honom, då får ni mer kontroll på situationen. När ni är borta hos någon eller har många folk över kan de va bra att platsa honom nära er på en plats han får vara ifred ev.  ha han i koppel, så ni har kontroll på människorna, så han slipper de.

#25 Har också tänkt i banorna att det var mycket under julen. Dock har vi varit där varje jul sedan vi skaffade honom, och flera helger under året. Då brukar vi bo i mitt gamla rum hela helgerna, eftersom vi bor ett par timmar bort. Han har aldrig reagerat på detta viset tidigare, trots att det brukar vara ganska stökigt när vi hälsar på där. Han brukar alltid vilja vara med, denna gång gick han ner till vårt rum och stannade där upp emot två timmar ibland, vilket inte alls är likt honom. Men jag vet inte om det är anmärkningsvärt… 

Nu är vi hemma igen och jag känner igen min hund mer, han känns inte lika spänd. Dock reagerar han när jag känner på hans bakdel/bakben. Jag vet inte om det är för att han inte gillar det, är rädd för att det ska göra ont, men han blir väldigt misstänksam och spänner sig så fort man vill känna där. Och då tar jag inte i över huvud taget. Kan vara så att han minns ett veterinärbesök då veterinären klämde väldigt hårt där för att provocera fram smärta (för att se om han hade ont där) och då nafsade han bakåt. Veterinären hävdade bestämt att det inte var på grund av smärta utan på grund av integritet, men jag vet inte hur pålitlig han kändes… 

Koppel har vi haft tidigare, när vi varit i trädgården hos andra. Det har funkat bra och kanske kan vara en idé även inomhus nu när han visat detta nya beteende. 

Det är en svår situation då vi inte vet på vem eller när han reagerar. Med vissa människor funkar det, andra inte. Han har träffat alla människor förut, förra julen hoppade han upp i soffan tätt intill personen som han reagerade värst på och vilade utan problem. Nu har de visserligen inte träffats sedan dess, men innan ville han ju alltid upp och pussas, bli klappad… Men inte nu. Jag tycker att det känns så märkligt. 

Den person som han reagerade på vid första tillfället, den så kallade nykomlingen, ville han så sent som vid midsommar ha klappar och kel av, så vi står som frågetecken. 

Jag har inte varit orolig innan, men nu känner jag mig orolig för att bjuda hem folk eller att åka iväg och ta med mig min hund. Eftersom jag inte vet hur han kommer att reagera längre. Det gör mig väldigt ledsen… 

Har pratat lite med tjejen, som vi gått i princip gått alla kurser hos, och hon kan hjälpa oss. Fast hon tyckte att vi skulle kolla upp honom hos veterinären först, vilket vi som sagt tänkt. Vi vill röntga armbågar & höfter, kolla tänder, öron och ögon. 

En parentes är att i september i år bytte vi hundvakter. De har folk över ibland, och kanske har Obelix blivit skrämd där, utan att någon märkt det? Det finns en annan hund i huset och ofta visar väl inte hundar sig "svaga" med andra hundar omkring sig? 

Annars kanske det är vi ägare som är problemet?

Ville uppdatera er här inne om läget, då vi idag hade tid hos veterinären.

Vi bytte för övrigt veterinär då den vi hade förut inte tagit oss på allvar. Där vi var idag kommer vi definitivt fortsätta då hon som undersökte var riktigt proffsig och jättegullig mot Obelix. Han tyckte det var jätteobehagligt när hon klämde, men hon avbröt ibland och gosade massor med honom. Och hon tog oss på allvar, kände igenom honom på ett helt annat sätt än den veterinär som påstod att Obelix inte ragerade på grund av smärta, och konstaterade att han hade mycket ont. 

För att säkerhetsställa att det inte rörde sig om skelettet i rygg/höfter fick vi söva (droga) och röntga honom. Höfter och rygg såg bra ut och då kunde vi dra slutsatsen att det rörde sig om muskulaturen kring baken/ryggen. Han har förmodligen vridit till där, vilket inte förvånar oss ett dugg då han alltid varit en studsboll. 

Vi fick rimadyl att ge i 14 dagar, samt endast gå lugna koppelpromenader. Vi ska dit igen om tio dagar för att se om det gett resultat och dessutom lära oss massera honom. Har tänkt massera eller ta Obelix till massör tidigare, vilket jag nu ångrar, men lätt att vara efterklok. Tror att det kommer bli bra det här :) 

Angående hans ändrade beteende känns det just nu som att det kan finnas ett samband. Smärtan har stressat honom vilket medfört att han överreagerat, speciellt då folk velat klappa. Sedan kanske vi ändå kommer behöva träna lite på främlingar efter det här, men först och främst satsar vi på att han ska bli smärtfri ❤️

Bästa nyhet ju👍🙏

#28  Ja, det kan ju förklara att vi inte känt igen honom. Veterinären trodde på att det är en vridning som inte läkt och nu orsakat en inflammation. Det kan ju förklara att det kommit smygande också,  då hans beteende blev värre med tiden. Nu efter besöket har han mycket mer ont än tidigare, står och skakar med kutad rygg och gnäller mycket. De drog ju en del i och klämde på honom, så han är nog ömmare än förut. Han är jättetrött och inte helt sig själv ännu, frånvarande och inte alls på hugget, vilket inte är konstigt.  Men han har fått första dosen smärtstillande ikväll, gosen, och så åt han mat med god aptit ❤️

Ännu en uppdatering! Mycket vila har krävts, ett back on track täcke har köpts, några veterinärbesök har gjorts, men idag hos veterinären sa de att spändheten i musklerna var borta & att vi kan börja träna mer med honom (fast vi har tjuvstartat). Han hade lagt på Sig något hekto för mycket, men nu när vi kommer igång fysiskt igen kommer det försvinna ;) simma ska vi börja med! Är så lättad över att få ha min hund tillbaka. I påsk var han som vanligt igen, tillgänglig och tillgiven inför de som hälsade på. Det var så härligt att se! Han var glad igen :) hos veterinären idag var det lite läskigt men även de märkte stor skillnad i hans beteende. Så smärta kan göra mycket i en hunds beteende, vår hund blev sur & tvär och inte alls sig själv. Är glad att vi tog det på allvar och kollade upp det ordentligt. Vi fick inte ens en ny tid utan veterinären sa att vi fick höra av oss om det var något :) är så glad! Har en liten "tjockis" nu, men en glad och kry sådan ;)

Vad roligt att läsa att det gått såpass bra ändå.!!

Har tänkt på er men  missat uppdateringarna i tråden

Det har gått över två år sedan jag startade den här tråden och hade hoppatspå att slippa skriva det här, men någonstans behöver jag ventilera och jag har alltid gillat det här forumet. Min senaste uppdatering ser ljus ut, vi var fulla av hopp och allt gick bra. Åtminstone ett tag. Jag startade en ny tråd där min hund bitit en person, troligtvis för rädsla inför smärta några månader senare. Det var vad vi trodde då. Det fysiska satte sig helt enkelt psykiskt. Den osäkerhet och stress han troligtvis alltid haft i grunden blossade upp. Vi hade för avsikt att ta hjälp och få ordning på situationen men någonstans på vägen gick musten ur oss, vi tappade allt engagemang och all motivation. Vi började leva isolerat, var mycket noga med umgänget och vilka Obelix fick umgås med (nästan inga). Eftersom han har separationsångest blev livet extremt begränsat. Vi fick barn i september 2015, och livet blev om möjligt ännu mer begränsat! Ständig oro för att han skulle reagera på barnet, ständigt dåligt samvete över att han inte fick det han behövde. Blev deppig över att sitta hemma mellan fyra väggar bara för jag inte kunde ta emot besökare eller ta med hunden någonstans när jag samtidig skulle ge bebisen full uppmärksamhet. Möjligheten att ge Obelix den trygghet och störtning han behövde i vardagen blev nästan obefintlig. Och vi vågade inte chansa. Det var inte fråga om OM han skulle bita igen, utan när. Sedan gick tiden, det kändes i perioder bättre. Han var jättemysig med bebisen, inga problem alls. Han ÄR en trevlig hund men med mentala brister. Brister vi inte längre kan leva med. Han mår inte längre bra. Vi har precis flyttat och känner att det inte fungerar längre. Vi har försökt omplacera honom sedan januari utan napp. Alla blir ju avskräckta när de hör vår historia och egentligen- Vill jag att ännu en familj ska bli olycklig och begränsad? Jag har verkligen mått extremt dåligt över vår situation och dottern har ju fått bli lidande av det. Vill jag ge någon annan dessa problem? Vill jag att han ska bita någon igen? Svaret är självklart nej. Jag anser att min hund omöjligt kan må bra även om han är frisk fysiskt. Vi har kämpat på men inte kommit någonstans på över två år. Vi har egentligen haft liknande problematik hela hans liv och vi vet om fenomenet "bitpinscher". Jag känner mig så oansvarig som köpte honom från första början utan erfarenhet, samtidigt var vi öppna om att vi ville ha en hund till sällskap. Jag hade aldrig sålt en pinscher till oss om jag varit uppfödaren. De nämnde aldrig att rasen är speciell och inte särskilt enkel som första hund. Det kan jag känna mig besviken över nu, men förstår samtidigt mitt eget ansvar, såklart. Jag har verkligen lärt mig en läxa. Det blir alltså inte alltid som man har tänkt sig och idag kom droppen när han högg mot min syster, en person som han faktiskt tycker mycket om. Då brast det för mig. Det här går inte längre och det är oerhört ledsamt. Jag har varit inne på att det är vi ägare som är problemet men efter allt vi har försökt är jag inte säker, och att omplacera känns nog fel… Har ni någon input får ni jättegärna skriva den till mig, annars tack så mycket för art ni läste. Behövde verkligen få skriva av mig. Ta hand om er och era fyrbenta vänner.

#32 Bra kämpat av er, otroligt vilket engagemang. Det här är ju tyvärr verkligheten, det finns hundar som är katastrofer när man tittar på de mentala bitarna. Oavsett vad man gör så är det en mentalt dålig hund man har i kopplet. Ni har inte gjort något fel, ni har gjort allt ni kan.

Håller med #33 och skickar några varma tankar.  Det låter lite som att ni är inne på att ta bort hunden och  jag vill bara säga att det inte är fel att göra det, om ni går i sådana tankar. Oerhört svårt förstås. Kram.

Håller med Majken och Peafie. Ni har gjort vad ni kan och vissa hundar kan en jobba med under hela hundens livstid utan att det blir bra. Som hundägare kan vi hjälpa våra hundar, arbeta med problemen och ge våra hundar ett bra hundliv. Ni har gjort allt det, att ni nu efter så pass lång tid känner att det inte fungerar längre, det är inget ni ska ha dåligt samvete över. Jag lever själv med en hund som är socialt osäker och dålig mentalt, det är påfrestande. Att behöva anpassa sitt liv efter hunden, aldrig känna sig riktigt trygg och hela tiden i första hand behöva fokusera på att få hunden att fungera i ett samhälle, det tar på en mentalt. Stor kram till dig!

#33 tack, det värmer att höra. För man beskyller sig själv hela tiden även om man vet om det du skriver. Vi älskar vår hund trots allt, och att ta bort honom känns fruktansvärt. #34 tack, det är tyvärr det vi funderar på. Han fungerar på många plan, särskilt i sin egen flock (men har faktiskt bitit även oss ett par gånger, och jag förstår ju själv hur fel det låter). Utomhus eller i allmänna miljöer/nya miljöer ser man inte skymten av ett bitbeteende. Man ser visserligen en delstress men vi kan kontrollera honom och i dessa sammanhang ser allt trevligt ut, man har svårt att tro att vi har de problem vi har. Så fort vi är hemma eller besöker någon blir det ett revir att vakta och vakten slår lätt över. Av den anledningen är jag rädd att om vi skulle omplacera, skulle detta beteende återkomma när han börjar se deras hem som ditt revir och familjemedlemmarna som sin flock som han måste skydda. Det blir en förflyttning av problemet bara och det känns mer själviskt än att avliva. Vi VILL ju inget annat än kunna omplacera så allt blir bra, det sista vi vill är ju att ta bort vår vän alldeles för tidigt. Men vi kan ju inte omplacera bara för att vi inte står ut med tanken på att själva ta bort honom. Troligen skulle han hamna där ändå. #35 ja, skulle vi ha kvar honom skulle vi få fortsätta att leva såhär. Kanske skulle vi få ha munkorg på honom, för att vi skulle kunna slappna av, men han skulle troligen känna detsamma. Han lever troligen med ångest varje dag, är på sin vakt liksom. Och som sagt separationsångesten, den ställer verkligen till det då det inte går att stänga in honom i annat rum vid besök (tänker att det vore skönt för honom) utan att han blir ett vrak där inne. Vi har fått sätta honom i bilen ibland men det fungerar ju bara kortare stunder och är helt beroende på väder. Oftast blir der att vi får dela upp oss. Husse är med hunden och jag & dottern är sociala. Så hela familjelivet har liksom "raserats" känns det som. Vi är ingen familj längre. Hade vi inte haft barn hade vi kanske orkat lite till… men jag vet inte. Ditt sista stycke skulle kunna vara jag själv som skrivit, det är exakt så! Jag har verkligen gått ner mig det senaste, och det över en hund. Det som skulle vara den lyckligaste perioden av mitt liv (vi fick barn) har mörklagts av en hund. Jag skyller förstås inte på honom, jag förstår bara inte hur det kunde ta så lång tid för mig att komma till insikt.