När ska man överväga avlivning?
Vill börja med att jag är medveten om att beslutet är mitt att fatta men jag behöver någon opartisk syn på det hela. Jag har en blandras på snart 8 år, hon omplacerades till mig för 5 år sedan. Hon hade en tuff start i livet vilket resulterat i att hon har otroligt svårt vid hundmöten, osäker i nya situationer och människor och hon har lätt för att bli stressad. När jag hade haft henne i knappt ett år började hon få anfall i perioder. Hon sväljer och slickar i luften eller på golven tills magen är full av luft. När magen ser ut som en kanonkula så spyr hon (detta är inte pga illamående) under dessa anfall har det hänt att hon ätit på mattor eller mängder gräs. Jag har varit hos åtskilliga veterinärer och de har diagnostiserat detta till tonsillit, magkatarr, allergi, epilepsi osv. För ca 6 månader upptäcktes ett mindre blåsljud på hennes hjärta så vi röntgade hennes hjärta och lungor. Enligt veterinären såg plåtarna bra ut och vid ett ultraljud upptäcktes ett mindre läckage som enligt veterinären var pga hennes ålder. Hon har även tidigare diagnostiseras med furnokolos och vi började med specialfoder. Fröken är väldigt kräsen och detta resulterade i att magen spökade iom att hon gick tom i perioder eftersom hon inte ville äta. Hon har fått flera antiinflammatoriska mediciner utskrivna och varit bra ett tag till anfallen återuppstått. Idag fick hon en ny attack och fått mindre attacker under hela dagen, så vi åkte in till vet. Lungor och mage röntgades och det visade följande: - mindre förstoring av hjärtat - förtjockning av lungorna (bronkit) - irriterad magsäck och förtjockade tarmar Veterinären föreslog en kur i 14 dagar av kortison och zantac för att se om det blir bättre. Men personligen tycker jag inte att det är helt okej att medicinera henne för att hon ska få leva några år till iom allt hon har i bagaget. Även om jag rent egoistiskt vill hålla henne levande till varje pris så börjar jag efter idag ifrågasätta om det för hennes del blir ett fullgott hundliv. Det känns som om jag ger upp..? Efter påsk ska vi tillbaka för återbesök och nya plåtar. Vi ska även då jämföra med de som togs för 6 månader sedan och se vad vi får för prognos och inget beslut kommer göras förens återbesöket, men jag vill förbereda mig mentalt för båda alternativen. Hur hade ni resonerat? Kan tillägga att i övrigt är min hund rent fysiskt sett fullt frisk, men både de mentala och de fysiska bitarna utgör en hel del stress för både mig och henne.
Om hunden kan leva ett gott liv även med prognosen man får så skulle jag satsa på att ge några år till. Verkar det bli en krånglig och smärtsam sista tid så hade jag låtit somna in. Så svårt med såna beslut och mina meningar gör dig säkert inte klokare heller. Det låter ändå lite i din text som att du innerst inne vet hur du vill göra beroende på prognosen.
när hunden har mindre än 60-70% bra dagar då tar jag beslutet.
om jag hade varit i din sits så hade jag troligen väntat till återbesöket, men kan ju vara så att beslutet redan är taget vilket jag nästan tycker det låter som och du känner din hund bäst
och du verkar ha en vettig syn på det hela och inte tillhöra dem som ser liv till varje pris oavsett lidande.
mitt personliga sett o se på det hellre en dag för tidigt än en försent men det är mitt sett att se på det hela. (blir ju dock inte lättare för det)
Jag kan bara se till hur jag skulle gjort. O gjorde med min förra hund. Hade låtit henne somna in. När de bara får en diagnos på diagnos. O har problem sen innan. Då mår de inte bra. Min förra hund, mitt allt o världens bästa. En omplacering. Hade magkatarr pga misskötsel. D höft o med det blev det förändringar framme i bogen o med det haltade han fram o tillbaka. Men pigg o glad. Värktabletter ibland. Var inlagd regelbundet pga magen. Var en oturs kille. Men repade sig alltid. I slutet satte sig värken i " fotlederna" fram. Han orkade inte med andra hundar. Han som älskde allt o alla. Blev sur o grinig. Slutade med att han bet en annan hund. Han hade kunnat leva ensam o bara strosat. Men han hade vantrivts. Han fick somna in. Det värsta beslutet o gråter fortfarande dagligen o är 8 mån sen. Man vet när det är dags. Om inte du vet så kommer hunden säga det till dig. Axel sa till mig flera gånger att han inte orkade mer.
…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes
Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering
Om det var fråga om tablettbehandlingar som inte hunden mått dåligt av och om hunden då blev återställd i längre perioder hade jag nog fortsatt, om inte den mentala biten övervägde. Oavsett hur du bestämmer, se det inte som om du ger upp. Du har gett hunden en omstart i livet och god omsorg, och hon har fått ett nästan fullångt hundliv. All heder åt dig! Hoppas på det bästa för er båda!
Hade det varit min hund hade jag låtit henne somna in. Dels för hennes skull, låter som hennes kropp fått ta en del strider under åren, dels för min egen skull.
Jag skulle inte klara av att ha en hund som är beroende av mediciner för att ha ett drägligt liv, skulle kännas som att hundens kropp säger ifrån, men att jag "tvingar" den att kämpa vidare. Det här är bara min åsikt och mitt eget resonemang.
Som andra redan nämnt så låter det som att du kommer ha förnuftet att ta det rätta beslutet för just din hund när det är dags. 🌺
// Harley
Kan din hund leva ett drägligt hundliv trots medicinering, hade jag gett det ett par år till. Den dagen den lider mer än tillfälligt får man ta det tuffa beslutet:( Så fick jag göra med min kille, 4 år sedan, sörjer fortfarande då och då😶 Men du verkar vara en klok människa och verkar ha klart för dej vad du ska. Önskar dig lycka till med beslutet. 😕
För mig beror det mycket på hunden. Jag har nu en malinois med diverse mentala problem. Framförallt en social osäkerhet med människor men som också pga detta resulterar i en del stress och andra "mindre" problem. I dagsläget fungerar det bra. Vår vardag fungerar som den ska, hunden är levnadsglad, pigg och frisk - märker sällan av problemen. Men jag har också sagt det att så länge hon är frisk jobbar vi på. Blir hon sjuk/skadad och kommer kräva mycket behandling och rehabilitering får jag se hur långt jag orkar. Mycket hänger på hur hon skulle må mentalt av behandlingar, undersökningar osv. Jag älskar den här hunden och gör allt för att hon ska må bra men vi ligger lite på gränsen för vad jag orkar och stora förändringar som kan komma att kräva ännu mer av mig, min mentala hälsa och som dessutom skulle kunna påverka det vi hittills har jobbat med… I dagsläget säger jag aldrig i livet, i morgon säger jag kanske absolut och den dagen vi faktiskt står där och jag måste ta ett beslut ska många saker väga in i det beslutet. Oavsett vilket beslut du väljer har du gjort allt för din hund och gett henne 5 bra år hos dig, glöm inte bort det. Kram
Starta ny diskussion