Det kanske är demens eller liknande? Jag hade kollat med veterinären, rädsla kan ju även vara kopplat till smärta.

Vår hund fyller 13 i år. Jag känner inte igen det beetendet som du beskriver. Men han har svårare att slappna av. Han är tröttare på kvällarna nu och sover mest, men så fort vi rör oss så ska han stappla efter… Stackarn han ser helt slut ut. Kan hon ha dålig syn kanske? Som gör henne mer osäker när det mörknar ute?

Kan vara som Lojs säger demens eller smärta. Kan även vara att hörseln har förändrats.

Gammelhunden här hemma är dement och hör och ser sämre. Han hade en period som börja i somras då han var rädd och orolig i princip jämt och ville inte all gå ut på promenad (han har alltid älskat att gå promenad tidigare) en fördel var att han även sluta jaga vilt ute, vi var i planerna att faktiskt ta bort honom (han har även dåligt hjärta) för det kändes inte som nåt bra liv att vara rädd nästan hela tiden. Ungefär runt nyår nu så har det slagit om och han har börjat bete sig mer som valp, är jätteglad att få gå ut igen, jagar fortfarande inte vilt, kan gå helt lös hela tiden. Helt enkelt blivit den perfekta hunden (mer än att det är ännu svårare att lämna honom ensam).

Han har alltid varit lite orolig av sig och rätt feg för saker men nu har mycket av hans "livslånga" rädslor försvunnit och sånt han förut kunnat men inte velat göra senaste åren är han superglad över nu.

Men håller med Lojs att det kan vara bra att kolla upp hos veterinär så det inte är något sjukdom eller smärta som ligger till grunden.

Demens har jag också tänkt att det kan vara och även att syn och hörsel börjar ge sig. Att hon hör sämre har vi märkt för när hon sover räcker det inte längre att ropa på henne utan vi får försiktigt ta på henne så hon vaknar.

Vi har tidigare haft en hund med grav demens men det uttryckte sig helt annorlunda. Men det kan ju vara olika såklart. 

Har telefontid med veterinär under dagen.

Om demens på hund är som på människa så kan det bli totalt olika beroende på var den sätter sig. Dementa kan bli mer glada, eller mer bittra eller paranoida mm, beroende på var demensen sätter sig, så om det är samma på hund är det inte konstigt att det inte är likt så som den gamla hunden hade. Jättebra att du ska prata med veterinären.

När min gamling betedde sig så hade hon akut ryggsmärta! Med sjukgymnastik, värme och antiinflammatoriskt är beteendet borta.

Börja med att kontakta en canineopat eller annan fysio, som kollar genom så att det inte finns problem i muskler eller leder. Finns det ingen smärta, kan du boka ett veterinärbesök, hos en veterinär som förstår sig på beteendeförändringar. När smärta är uteslutet, prova att ge B-vitamin och fiskolja. Detta kan bromsa upp demens. Vår 14-åring har visat tecken på demens i över 2 år. det började med att hon tuggade sönder underkläder, började bita i hundsängar od. Hon hör och ser dåligt och kan ibland bli förvirrad. det är väldigt noga med rutiner. Har vi gäster kan hon börja vandra runt och inte få ro. Då visar jag henne till hennes "dagbädd" (en bia med fällar som står i ett lugnt hörn bakom fåtöljen bredvid soffan. Då suckar hon och somnar i den.
Hon kan ibland glömma bort att hon ska säga till när hon behöver gå ut och kissa, så det gäller att hålla lite koll.

Tack för responsen.  Jag får nog prova med något alternativt för efter samtal med min vet vet jag inte mer.  Deras råd var blodprov och/eller avlivning. De hade ingen plan för äldre djur mer än att jag ska acceptera det naturliga åldrandet.  

Tack för alla förslag.

#8 Jag tycker också det är viktigt att man accepterar det naturliga åldrandet. Och för mig är det självklart att ett djur aldrig ska behöva lida. Men man kan absolut göra mycket för att underlätta den sista tiden för sin hund. Ett blodprov kanske kan vara bra för att se hur hon mår?

Har veterinären svarat så utan att ha undersökt hunden??? Vänd dig till en annan veterinär för det var inte seriöst alls! Givetvis ska hunden genomgå en noggrann undersökning, med koll av smärta i muskler och leder, öronkoll och blodprov. Om det sedan inte hittas något alls kan du prova med t ex Adaptil och seniortillskott. Se över kost och miljö, kanske behövs förändringar?

Just i och med att det kommit på så pass kort tid tycker jag definitivt tyder på att det är ett fysiskt problem och INTE normalt åldrande.

#11 Nu säger jag inte att det såklart måste kollas upp så det inte är något fysiskt problem men Fjants ovilja att vilja gå promenader kom plötsligt under en promenad jag gick med honom och Gletta. Dem gick lösa och vi gick på en äng där Gletta gärna vill ner och simma i ett dike. Hon sprang ner och simma (Fjant lulla på som vanligt innan), kika ner på Gletta ifall hon behövde hjälp upp (hon har dålig rygg så kan inte alltid komma upp ordentligt om det är för brant) när jag vänder mig om är Fjant borta (inget i närheten eller nåt som kan ha hänt). När vi kommer ut på grusvägen så är han på väg att springa hem, böjd som en ostbåge och rädd. Ända sättet att få han att komma då är att huka så han kan komma och klättra upp i knät. Efter det tyckte han det var hemskt att gå ut på promenader, vägra gå och när man bar med honom gick han tryckt bredvid mig hela tiden, han blev även mer orolig inomhus och ju gladare man försökte vara och peppa honom desto mer hemskt tyckte han allt var. Blev inte bättre när hans riktiga matte kom och inte när vi kommit hem från landet. Var först runt nyår det verkligen vände och då hade han bara några veckor innan börjat bli superglad att komma hem från promenaderna och faktiskt vara okej inne igen.

Inget fysiskt som kunde hittas på honom eller andra förändringar från hans normala tillstånd (dåligt hjärta).

#12, men då blev han ju uppenbarligen skrämd av något (som du inte märkte för att du tittade på tiken). Självklart kan hundar ändra beteende pga upplevelser men om en hund börjar visa rädslor eller andra förändringar utan uppenbar orsak så bör det alltid utredas. Det är inte säkert att något hittas men man kan inte avfärda det i förväg med ett "ibland blir bara hundar rädda utan anledning".

Självklart ska jag ta henne till veterinär för kontroll men inte till den veterinären.  Och jag tycker inte heller att man ska ha kvar hunden tills den behöver köras i skottkärra. Men jag vill ju gärna ge henne mer än några veckor för att kanske kunna komma underfund med vad som är fel. Hon springer obehindrat, leker gärna, sover lugnt men blir väldigt orolig så fort vi rör på oss och då vill hon helst stå framför oss så att hon har full koll på vart vi tar vägen. In och ut genom dörren 20  gånger är inget ovanligt.  Just det…  hon ser ut som ett vilt djur i bur, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Precis det där oroliga, rastlösa sättet plus att hon darrar om jag klappar henne. Som att jag förstärker och tillåter rädslan att växa.

#13 Det enda skulle ju vara att han blev rädd för att Gletta hoppa ner i diket vilket han varit med om massor av gånger innan. Och alla andra tillfällen han blivit rädd för något ute har det aldrig påverkat hans glädje och vilja att följa med ut på promenad. Det ända är att han eventuellt undvikit just den plats han blev skrämd för ett tag men att det senare släppt om man gått på samma ställe flera gånger. I hans fall var det rätt uppenbart något i hans huvud för det var fler händelser under förra sommaren när han hade konstigt beteende (ett tillfälle kasta han sig upp ur sin bädd samtidigt som han nästan skrek och gick jättekonstigt och en halv minut senare var allt som vanligt något han häller aldrig gjort). Antar mest det var då det dementa verkligen slog över i nån ny "fas" för han hade redan påvisat dement beteende i över ett års tid vid det laget.

Tycker att båda situationerna helt klart säger att han fick plötslig smärta! Låter inte alls som en demensgrej, däremot kan ju en dement hund reagera starkare på smärta/stress. Det kan ha varit en muskelspasm, magkramp, insektsbett osv. Men det du beskriver är absolut inte någon typisk demensreaktion… När min gamling var valp så fick hon upprepade anfall där hon pep och blev väldigt stressad. Hon klängde på mig eller klättrade upp på saker som för att fly undan något. Vi kom till slut fram till att hon hade problem med magkramper och med justering av måltiderna så försvann hennes "psykiska störning" märkligt nog.

#16 Ingen smärta som kunde påvisas iaf (vi bor med veterinär under somrarna). Han har alltid tidigare (och efter) betet sig annorlunda när det kommer till smärta (där man kan vara säker på att det är smärta). Helt säker på vad som hände kan man ju bara veta den dag man kan få svar när man frågar honom…

Jag har nu provat med feromoner. Det blev skillnad på ett dygn. Nu har jag en hund som leker och busar igen. Hon har slutat skaka och klappra tänder. Hon vågar vara själv och går gärna ut själv. Inga mer försök att sitta i knät eller liggande så nära som möjligt. Dessutom sover hon stenhårt och vi måste ta på henne för att väcka henne för hon sover så djupt. Kanske har vi löst problemet, vi hoppas att det var nerverna som var lite i oordning.

#18 Vad skönt att det verka funka bra! Hoppas det håller i sig så ni båda får fortsätta ha det bra =D (är ju inge vidare skoj att ha en hund som är rädd för det mesta).

Tack Maleficum.   Än så länge verkar det fungera :)