Jag har en hund som inte har högt aktiveringsbehov och när jag var i en svacka så tvingade jag mig ut för hennes skull, då handlade det inte om mig längre. Nu när jag bor på en gård så släpper jag bara ut henne. Men jag rekomenderar en hund som inte har högt aktivitetsbehov.

Jag pratar med vänner eller söker kontakt med någon som kan träna hunden åt mig. Promenader går jag helt enkelt ändå, det är inget alternativ att inte göra det, tyvärr, men de blir ju minimala.

Jag har ett bra nätverk, med familj och nära som kan ställa upp. Men förutom när det är riktigt illa klarar jag oftast ändå att tvinga mig ut med hundarna. Däremot blir det ju ingen guldkant på tillvaron för dem då, direkt.

Jag har 2 "adhd" hundar, Och orkar JAG inte så brukar jag ofta låta dom leka av sig med varandra, Söka godis inomhus, eller bara ha vilodagar. Oftast går det upp och ner för mig, Och ibland i flera veckor. Men jag brukar kunna gå ut och gå längre efter någon dag, träningssug och hopp om livet kan dock försvinna, men mina hundar brukar inte lida så mycket av det mer än att jag är lättretlig och ledsen.

Jag har min sambo som kan kliva in och hjälpa mig mycket där, utan honom vet jag inte om det hade gått (tack älskling om du läser detta). Men ja, på något skumt vis lyckas jag för det mesta sätta hunden framför mig själv så  jag kommer ut ändå, om det inte är riktigt svåra dagar. Hon och hästarna är min friskvård.

#1 Min hund har inte heller högt aktivitetsbehov men jag tycker ändå synd om honom när han bara får gå ut 5 minuter åt gången och inte träna något speciellt. Jag är deprimerad så det är svårt att hitta motivation och ork.

Under mina depressioner så blir det massor av godissök och klicker så han får fundera lite själv :)

Under djupare depressioner så tvingar jag ut mig själv och går i så många timmar det tar för att känna mig iallafall acceptabel.
Har en hund med stort behov att röra på sig och göra saker, våra promenader kan vara upp till 4 timmar under depression, jag har ingen annan som kan ta honom och det vill jag inte heller, våra promenader för mig är heliga, det är nåt jag vill göra själv.
Jag brukar se på film också, slår på nån halv intressant film och klappar på min hund, det funkar också för mig.

Mina hundar har fått lära sig redan från början att ibland så gör vi INGET på några veckor, vi går promenader men inte mer. När jag är på botten så orkar jag knappt gå upp ur sängen, äta, dusha osv. Mina hundar har dock ett ganska lågt aktivitetsbehov men jag kan märka att speciellt den ena hunden kan bli lite jobbig mot den andra och följer efter mig för att se om något händer.

#6 Förstår det.
Jag köpte min hund i hopp om att det var en högaktivitetshund men vi eller uppfödaren visste inte att hon hade medfött hjärnfel utan märktes när hon vart lite äldre.
Men hon har fått lära sig att vi ibland inte gör nått alls och idag vill hon gärna ligga på soffan hela dagarna och snarka men när vi väl är ute är det 200% i allt istället.
Men man kan göra det enkelt för sig, att göra godissök innomhus, ge dem en toarulle med godis i eller tuggben eller liknande som får dem lite sysselsatta ett tag. Har man en längre depressionsperiod där man inte orkar aktivera dem kan det vara bra med någon form av avlastning.

Jag kämpar varje dag med mitt mående. Nej, min hund lider inte av att jag mår dåligt men visst har hon inte alls lika kul de dagar jag verkligen krashar. Hon är med mig hela dagarna och får träffa mycket folk och det händer saker runt henne hela tiden på dagen. Nästan varje kväll så går vi till ett inhägnat område där hon får springa av sig och vi kanske leker lite med en boll men det händer att hon bara får komma ut och kissa runt lunch och får skippa sin kvällsrunda för att jag inte klarar att ta mig ut. Men hon arbetar ju hela tiden då hon är min servicehund så hon är ju inte helt ostimulerad. Ofta är min sambo hemma och han tar ut henne ibland när jag helt enkelt inte klarar det. Det hjälper mig men det är inte nödvändigt. Hon vet att jag gör allt jag kan för henne och älskar henne men hon är väl medveten om hur medtagen jag blir när jag krashar så jag har inte dåligt samvete över att hon missar kvällsturen någon kväll i månaden eller bara får mysa i sängen med mig en hel dag. Jag gör allt jag kan för henne och ibland räcker inte allt så långt men det fungerar ändå.