Jag vet inte om man kan träna på sånt. Jag tycker det låter som ett fall av dåliga nerver och sånt är ju ofta ärftligt och medfött. Hur gammal är hunden?

Kanske är ett tecken på att det är något som stökar i hans öron eller med hörseln om han är väldigt känslig mot just höga, skarpa ljud som klirr och slammer från köket och skratt?

Har hans rädsla och nervighet kommit mer och mer eller har han alltid varit sån?
Hur gammal är han?

Han är 3 år.

Det enda jag kan tänka på förutom att hunden har extrem ljudrädsla (vilket är i högsta grad ärftligt, hunden är född med det och då finns det inget direkt att göra), är att hunden kanske har ont i öronen, t.ex en illa öroninflammation.

Min hund hade nerverna på utsidan innan, han blev rädd för saker dagligen men jag har lekt bort det. Alla saker som han var rädd för lekte jag runt. Han var t.ex. rädd för kopplet - ett sånt där flexkoppel, själv handtaget. Då band jag leksaker runt det och lekte med det, först när han inte var kopplad och sen när han var kopplad, nu är han inte rädd för det längre. Men min  hund är ung och älskar att leka. Men det kanske vore något att testa. När du leker som bäst så prova att fejkskratta lite och ha er lekstund och skramla med en kastrull då och då, bara lite skrammel i början och utöka. Utöka inte ljudnivån innan han slutat reagera på ljudet och beröm såklart utan att göra en grej av ljudet.

Tack, första gången jag märkte att han var rädd för "ljud" så var han ca 6 månader.

Du kan försöka göra som #5 säger och 'leka bort' det läskiga, om det inte är att hunden har ont. 

Det kan dock vara en svår och lång process, eftersom hunden levt med beteendet så pass länge. Det lär vara rätt rejält befäst vid det här laget.

Tack, ska kontakta veterinär ifall det är nåt man borde kolla upp!

Min inneboende hund (är 14 år nu) har alltid varit lite rädd och nervig kring höga ljud. Han har tex blivit rädd för när man hostar (väldigt jobbigt när man är sjuk). Numera går det bättre och det jag gjort är att varje gång jag hostat och han har reagerat har jag, ganska högt och gällt i glad ton, sagt typ Hej Fjant! Är du där? Vad gör du för något? och sen kastat lite godis på honom (när han är riktigt rädd vill han inte ta godis eller reagerar på nåt utan stänger bara av). Det har blivit bättre nu och nu stirrar han på mig när jag hostat men reagerar inte jag direkt börjar han smyga sig därifrån men kikar bak på mig som om han väntar på att jag ska göra nåt och sen går och lägger sig i hallen eller badrummet om jag inte gör något. Dok är han dement nu och saker han tidigare varit väldigt rädd för verkar han glömt bort att han ska vara så rädd för så tror nog det hjälpt, plus att han hör mycket sämre nu så ibland reagerar han inte alls. Kan tilläggas också att det är bara inomhus han är rädd för tex hostningar, ute bryr han sig inte ett skvatt om dem.

Det låter verkligen inte som att hunden mår bra. Detta ihop med rädslan du skriver om i annat inlägg låter inte som ett roligt liv. Finns det några situationer där han är trygg och avslappnad? Leker han? Börja med en rejäl veterinärutredning, för fysiska problem kan göra hunden osäker och känslig. Jag skulle också kontakta ägarna till kullsyskonen för att höra hur de är, kanske finns en medfödd komponent?

Ja, det låter ju som att han är rädd för precis allting men det skulle jag inte sägga. Han är en väldigt glad hund, men mest osäker och rädd är han då han är ute ensam med mig, det var ju det jag skrev i den andra tråden att han är mest rädd när hans hundkompis inte är med. När hans hundkompis är med på promenaderna så vågar han alltså gå hur långt som helst, han vågar även gå hälsa på andra hundar/människor som han aldrig vågar när det är bara jag och han. Har pratat lite med veterinären där dom inte blev förvånade när jag berättade vilken ras vi pratade om, men ska absolut ringa tillbaka och prata mera. Och ja, han älskar att leka!

Ok, det lät ju lite bättre då! Se om uppfödaren kanske har tips om hur ni kan hantera olika situationer.

Den här rädslan för era ljud, finns den även när den äldre hunden är med eller är det bara när han är själv med er? Vet du något om hur valparna växte upp hos uppfödaren, var de med bland liv och stök eller hölls de mer skyddade?

#13 Ja, han är rädd för ljuden även fast den andra hunden är med. Jag är inte helt 100% säker, men när vi var och hälsade på så var valparna och alla deras vuxna hundar i ett eget "rum"

#11 Vad är det för ras då? Du kanske har sagt det, men då har jag missat det.

Om han växt upp som du beskriver kan det förklara varför han knutit an så hårt till den andra hunden och har svårt att lita på er. Särskilt en mer reserverad ras behöver tidig socialisering och exponering för olika ljud och miljöer. Tyvärr svårt att helt ändra på i vuxen ålder, men det går säkert att göra honom tryggare.