usch vad jobbigt? Kan ni behålla honom eller ska ni göra er av med honom??

*ger en tröstkram* stackars dig Kerstin!!

Åhhh nej Kerstin vad jobbigt…jag kände hur det högg till i hjärtat, inte våran Alfons som har varit så underbart go. Men jag håller med dig att detta kommer göra att du tänker på det varje gång du går ut med honom och det blir ohållbart i längden.

Jag vill inte enns tänka på det men jag vet att det beslut du tar är det bästa för honom.

Usch nu sitter jag här och gråter både för dig och Alfons.

kram på dig och du vet vart jag finns om du behöver prata..

Han är underbart go min grodrädde kille. Men nu har detta hänt som absolut INTE får hända. "Lille" Alfons som t.o.m. vågade bada i somras.

Vad händer nästa gång? Det ansvaret kan vi ej ta på oss.

Nej, det här är fruktansvärt ledsamt. Men det finns inget alternativ.

:(

Och jag sitter bara och gråter och kan inte sluta….usch

Men jag förstår att det inte finns något alternativ och jag vet att detta beslut är jobbigast för dig, och hela Hif tänker på dig nu.

Neeej, det får inte vara sant

ska ni sätta honom i omplacering eller avliva??

Tanken är att avliva honom, såvida det inte dyker upp ett mycket, mycket bra alternativ. Orkar inte tänka just nu.

kerstin jag tänker på er mycket….

Just nu är allt bara skit!

men :/ usch jag håller på att grina ner mej nu. jag har aldrig träffat alfons men allt jag har sätt att du har skrivit om honom osv.. de räcker för mej..

åå shit va jobbigt, just nu sitte rjag och kramar min hund för de e någ de hämskaste jag kan tänka på ifall jag hade en sån tanke..

men man måste göra de rätta :/

//många kramar från mej och berit

Nej men inte Alfons :( gud vad jobbigt det måste vara för er..

Nu vet jag inte hur din hund har varit mot andra. Det här är det första som jag läser att han är osäker mot människor. Att  han blivit rädd för olika saker har du ju ofta skrivit om.

Men jag undrar hur gjorde han utfall och vad gjorde tanten? Jag menar det har hänt en gång och han är snäll mot barnbarnen osv som du skriver. Det kanske bara var en engångsföreteelse?

Men sånt vet ju du bäst som känner hunden. Jag bara undrade. Så inget svar från er andra. :)

Kopplad är han osäker när vi möter människor. Hemma välkomnar han alla,  kända som okända.

Vi har märkt lite av dessa tendenser utomhus tidigare, när t.ex. någon kommit för snabbt på, eller när någon har något "underligt" på sig.

Alfons fungerar jättebra med barnbarnen. Han är uppvuxen i en barnfamilj.

Vi har inge förklaring till det som hände. Jag var ej med men min make gick med Alfons och Alfons gick o ömsom kissade ömsom nosade.

Vi mötet med paret flyger Alfons, utan någon som helst förvarning, upp med tassarna på hennes bröst. Tack och lov bet han inte. Men händelsen var extremt jobbig för henne och oss.

Den enda tanken vi har nu är att vi ej kan lita på honom vid promenader. Eftersom vi ej har lyckats ta bort hans osäkerhet så är detta något som kan upprepas.

Det gör ont i mitt hjärta, jag älskar denne Töntbull. Men just nu ser vi inget annat alternativ.

Sa hon något eller gjorde något speciellt? Hade hon några prasslande kläder på sig eller så? Som sagt vet inte hur han är normalt. Men jag tycker att det låter drastiskt att avliva din älskling eftersom han inte gjorde något. Ett utfall behöver aldrig sluta med att han hugger. Han kanske blev rädd för något som din gubbe inte hade uppfattat bara. Eftersom han är rädd annars i koppel med skriver du. En tanke bara.

Han högg inte eller visade någon tendens att göra det. Eftersom min make blev lika skärrad av detta som kvinnan hann han ej uppfatta om hon gorde något underligt.

Hur som helst så känns situationen väldigt obehaglig. Det har ju satt en rädsla i oss båda två. Kommer det här att upprepas?

Och hur skulle vi kunna jobba vidare med Alfons för att det inte sa upprepas? Det känns som om vi någonstans har gjort fel eftersom vi inte har fått bukt på hans osäkerhet.

Du kanske kan kontakta någon duktig hundtränare där du bor och fråga han/hon hur ni ska gå tillväga? Jag menar om ni själva känner er osäkra så blir det ju inte bättre. Sånt känner ju hundarna direkt.

Nej, nu måste jag sova. Lycka till och hoppas att det ordnar sig för dig och vovven. :) Natti natti

Usch va hemskt o jobbigt!

Jag hoppas ni kommer på en lösning som e bra. Låter ju som att hon hade nånting som på nåt sätt skrämde upp honom.
Eller hoppa han bara upp för att hälsa? Tänkte bara eftersom han inte visa nå tendens till att hugga? Om han verkligen blev rädd o gjorde utfall pga det borde han ju även ha visat att han ville hugga? Nu e jag ingen hundexpert, bara mina egna små tankar…

*kramar om*

Har ni gjort en undersökning hos vet. Han kanske har ont någonstans?

Nej,han har inte ont någonstans.

I morgon kommer jag att ta kontakt med en IMMI instruktör. Jag vet att meningarna är delade om IMMI men han ska få en chans att träffa oss och Alfons.

Denne IMMI instruktör har gått sin utbildning hos "Hand med Hund AB" i Staffanstorp.
Den här instruktören arbetar enbart med positiv inlärning och mjuka metoder.

Utifrån vad han säger kommer vi därefter att fatta beslut om Alfons framtid i veckan.

Hoppas träningen lyckas!

Håller att som går att hålla för att dettta ska sluta lyckligt för alla parter

Tack Bio. Men det här skapat en så otrolig osäkerhet hos mig så just nu är jag inte rätt person att hålla i kopplet.

Hade det inte vart så förbaskat långt så hade jag mer än gärna kommit och hjälpt till

Ja, är det så Du känner så ska Du ju inte behålla hunden. En hund blir inte bättre med en rädd och osäker ägare.

Men, ursäkta, om hunden hoppar upp med tassarna mot en kvinna. Är det något att avliva honom för? Husse kan inte säga vad som hände och han har inte nafsat eller bitit något. Vilket tyder på mkt bra bithämningar i ett överraskningsmoment. Och en hund gör inga utfall helt utan anledning. Det finns alltid en anledning, det gäller bara att hitta den.

Hoppas Ni kan lösa detta utan att ta bort honom. Han är ju fortfarande samma fina hund som innan utfallet.

# 27 jo Zebben, han är min goe Töntbull.

Det fanns säkert en anledning, något som maken inte såg. Men han ska ändå inte göra detta utfall och blixtsnabbt hoppa upp på en mötande människa.

Vi misstänker att han blev skrämd av någon anledning. Men det försvarar inte detta utfall. Vi får inte glömma att han är stor och kraftfull och kan utan vidare "hoppa omkull" en människa. Även om han nu inte gjorde någon tendens att bita, så kan han ändå åsamka stor skada genom sin kraft. Fallolycka t.ex.

Vi kommer tills vidare att undvika orosmoment. För något skrämmer honom. Jag vet att det ger fel signaler, men det är för att inte ha en lika osäker matte i kopplet.

Vi får se vad instr. säger, för nu gäller det även vår osäkerhet.

#28 Men utfall säger Du. Morrade han, skällde/vrålade?

Han gjorde ut dovt voffande, eller vad man ska kalla det.

Hur gammal är hunden? Har ni haft den sedan den var valp? Har inte hängt med så länge som du vet. *ler* Vet inte allt om er.

Vet du inte allt?

Vi övrtog Alfons för drygt 1½ år sedan. Han är snart 4 år. Han är uppvuxen på landet, med sin son och en familj med ett barn. Ingen problemhund.

Osäkerheten inför stadslivet har hängt med hela tiden. Trots att han har haft sin son som lekkamrat och här har han döttrarnas hundar, så blir han skogstokig vid möte av andra hundar.Med grannarnas hundar är det inget problem heller.

#30 Låter som att han helt enkelt blev överraskad och rädd. Något som en fullt normal hund måste få bli vid överraskningsmoment. De är hundar och inga maskiner, de måste få reagera vid händelser de utsätts för. Du skriver att han troligen blev skrämd, men att det inte försvara hans beteende förstår jag inte.

Det är ju djur och har instinker precis som vi. Han visade snarare en styrka i att han var så pass cool att han inte gick in i försvar. Tyder på en sund hund, tycker jag.

Men jag känner inte Er och jag känner inte hunden. Men det låter som om det skulle ligga något mer bakom då avlivning känns extremt överdrivet för att han i ett överraskningsmoment har hoppat upp med tassarna på en kvinna.

Jag kan inte acceptera att en hund som jag har ansvaret för hoppar upp på en person för att han blir skrämd av någonting.

Nu skedde det ingen fysisk skada. Men ett väldigt stort psykiskt obehag från kvinnan. Som jag sa tidigare Alfons är en stor och robust hund och kvinnan kunde lika gärna förlorat fotfästet och ramlat huvudstupa i asfalten.

#32# Har du alltså Alfonss son  hemma med? Förstod jag rätt? Trodde du hade en hund bara.

Nåja, att en del hundar blir skogstokiga av att se andra hundar är ju rätt så vanligt. Har han bott på landet så länge så är det inte så konstigt. Men då undrar jag ju varför omplacerades Alfons till er? Hade det hänt något?

Är du rädd för Alfons nu eller rädd att gå ut och gå med honom? För det lär han känna. Det blir ju som en ond cirkel det där.

I det f.d. hemmet fanns Alfons son också. Han omplacerades för att familjen väntade sitt andra barn samtidigt skulle de flytta in till stan. Tjejen i familjen ansåg det omöjligt att gå ut med en treåring, barnvagn och två hundar samtidigt. Därför omplaceringen.

Ja, han är osäker i stadslivet. Huvudet "far runt" på honom ute. När vi är i stugan har vi inte dessa problem.

Jag är absolut inte rädd för min tönt, däremot känns det jättejobbigt att gå ut med honom.

Men nu har det hänt, så det är bara acceptera att han har gjort det. Men nu vet Du ju om att en hund kan reagera när de blir rädda. Så nästa steg är ju att antingen jobba med det eller undvika situationerna. Det är ju hos Dig det brustit och inte hos honom. Det är inte han som kan välja miljöerna Ni befinner sig i. Det är bara Du som kan avgöra om han klarar av att hantera en miljö och gör han inte det så får man träna eller undvika det.

Hoppas Ni får hjälp av instruktören.

Ja, det är det vi hoppas på nu. 

Som jag sa tidigare; just nu är jag inte rätt person att hålla i kopplet. Vi behöver ta udden av både min och Alfons osäkerhet i nuläget.

Ok, nu fattar jag lite bättre. Hoppas det går bra med mötet då. Lycka till!

Håller tummarna för att det löser sig!

håller tummarna lycka till

LYCKA TILL KERSTIN!!! och PUSSA PÅ AFFE från mig och snoddis

Måtte det lösa sig för dig och Alfons, jag håller verkligen tummarna för er det vet du. Kramar till er båda.

Jag pussar tillbaks!

[](javascript:void window.open('Slideshow.aspx?Login=kerstinjoh&&BinaryId=f714dd55-e73f-4ea7-9beb-94fd6a111c4a', 'slideshow', 'width=750,height=550,menubar=0,resizable=1,scrollbars=1'))

Det var en blötis men den tar jag så gärna emot =)

Det kan ta upp till just 1,5 år innan en hund känner att han "bor med er" när han har bott på ett annat ställe före. Han kan trivas hur bra som helst, men han känner sig inte hemma helt och hållet förrän just nu. Din hund ser nog er som hans "resurser", att ni är nåt som är "bra för honom". Därför så försvarar han er så att ingen ska komma och ta hans resurser. Man kan jämföra det med hundar som försvarar sin mat. Han  ville helt enkelt putta bort det som han ansåg var ett hot mot er. Jag tror att bara ni hittar en riktigt bra hundpsykolog så kan ni fixa det där. Lycka till!  

 Dessutom så är det så att rasen pitbull egentligen är avlad för t.ex. hundslagsmål (då menar jag inte just din hund utan rasen från första början) och därför har den en större kamplust mot hundar än vissa andra raser har. Men "kamphundsraser " är också avlade för att inte röra människor. För förr i tiden när dom använde dessa raser till hundkamp så satte dom två hundar mot varandra i en ring. Sedan släppte dom hundarna mot varandra så att dessa började slåss. Adrenalinet pumpade i hundarna och det gjorde så att hundarna inte kände ala sår dom fick och därför skulle dom slåss tills den andra hunden dog. MEN en kamphund förr i tiden (jag vet inte hur det är idag) var väldigt värdefull för sin ägare, de ville ju inte att deras hund skulle dö så därför hade dom en domare som sa vilken hund som skulle vinna och sen avbröt dom slagsmålet genom att ägarna satt in en pinne mellan tänderna på sin hund och sen bar dom hunden i famnen till sin sida av ringen och sydde ihop hunden och gav den sprutor m.m. Och det är ju livsfarligt att ha en hund som är så pass upphetsad i famnen och därför avlade dom dessa hundar för att aldrig bita en människa. Och jag vet ju inte hur mycket av det som finns kvar i raserna idag men jag tror att det kan vara svårt att få bort beteendet mot andra hundar, men däremot så tror jag att du kommer att lyckas med människoproblemet.

Jag måste bara tillägga att det här är information jag har fått från en etolog och alltså inget för att döma ut dessa underbara raser som ofta går under benämningen "kamphund". Det är nämligen så att dessa raser brukar passa väldigt bra som familjehundar, just eftersom att de är avlade till att vara snäll mot människor. Men det är ju också så att alla hundar är unika och därför är det ju inte säkert att detta verkligen stämmer på just alla dessa hundar.

Hoff, det blev långt..

Hoppas det ordnar sig!

Jag är också på den linjen att det låter förhastat med avlivning, men det är ju erat beslut.