Det kommer alltid en period i valpägandet då man blir ganska trött på dem. De lyssnar inte och hittar på hyss hela dagarna.
Men sen kommer den dagen när vovven plötsligt märker att det finns en matte och man märker att den börjar lyssna. Då växer även gemenskapen fram.
Personligen tycker jag valpar är jättesöta och jag vill helst alltid börja med en valp för att få den som jag vill ha den. Men jag bara älskar när hunden äntligen börjar bli vuxen!

Jag var 12 år när jag fick min efterlängtade hund och jag minns en gång när vi var ute och åkte bil. Det var mina föräldrar och jag och lilla vovven.

Jag bröt ihop fullständigt och grät så att tårarna sprutade för jag ångrade mig. Jag var så trött och det var så skrämmande att veta att hunden skulle vara med många år till.

Det var i alla fall väldigt skönt att få ur sig alla känslor och vi hjälptes åt hemma och han blev en kär vän i många år. Han var t.om med när min son var liten och jag älskade denna lilla hund så mycket.

Men jag minns omställningen första tiden och mitt dåliga samvete för att jag kände som jag gjorde.

Jag tror att det är helt naturligt.

Jag var helt känslokall mot min omplacering ett ganska långt tag när han först kom. Visst fick han uppmärksamhet och fysisk kärlek, men jag kände ingenting för honom på säkert 2 månader. Nu har det gått ett år, och jag grinade ögonen ur mig inatt när jag skulle sova 1 (!) natt ifrån honom. Jag tror att alla djurägare, och föräldrar känner av den här paniken i början. Man känner sig otillräcklig, oduglig och lite värdelös, och vet inte hur man ska göra, och hur allt ska bli. Sen när man vänjer sig, och börjar våga lita på sig själv så tror jag att mycket av det släpper, och först då tror jag att man på riktigt kan börja älska individen. För vissa det kanske det tar en natt, för mig tog det 2 månader. Det är helt normalt det du känner ❤

Håller med alla ovanstående. Även jag hade lite problem med att verkligen äskar min valp då hon inte var så som jag föreställt mig. Det gick dock över ganska fort och nu är hon det bästa jag har. Däremot så tror jag också att det finns vissa individer man inte är kompatibel med. Min vän insåg efter att hon tagit över en hund att det inte var rätt och lämnade då tillbaka hunden. Det är okej att känna så som du gör. Ge det lite tid och om du fortfarande känner som du gör får du ta ett beslut därifrån :)

Tack så hemskt mycket för alla peppande och uppmuntrande svar! #4 jag hoppas verkligen att jag vänjer mig vid valpen och inte vill ge bort honom, det skulle kännas hemskt att ha drömt om en hund så länge och sedan behöva ge bort den.

Jag tror egentligen det handlar mycket om förväntningar, helt enkelt vilken bild man ofta målar upp för sig själv om hur det "ska" vara. Även en relation med ett djur är ju en relation, och nog sjutton finns det tider i ALLA relationer då man helst vill bli kvitt den andra och bara få vara i fred, tex. Jag tror det sundaste är att vänta sig att det kommer och går i perioder, och att inte tolka in allt för mycket i allting. 

Jag ser det lite som att min hund skall vara en vän, med allt vad det betyder. Precis som med mina mänskliga vänner så betyder det att jag inte alltid kommer vara lika glad och pigg på att göra allting som krävs, men som helhet är det givande och nått jag inte vill välja bort. Jag förväntar mig INTE att jag kommer hämta hem valpen och därefter vara totalt "förälskad" i den tills den går vidare om 10+ år. Jag är en sån person som i allmänhet ogillar att vara för mycket ensam, men ibland känner ett starkt behov av att inte störas. Så är nog många av oss, men det betyder inte att vi inte kan ha folk eller djur som vi bor permanent med.

Framför allt ska man inte ta beslut när man är trött och har sömnbrist. Ofta handlar såna här känslor mycket om att man helt enkelt är utmattad och därmed blir less på allting!

Tack för svaret! Du har nog rätt, just nu tycker jag rätt mycket om min lilla plutt ändå! Men imorgon på morgonen kommer jag hata honom. xD Vad skönt att höra från alla att det är normalt att inte alltid älska sin valp!

Jag funderar lite på varför du pratar i såna extremer. Du vill "älska" den mer än du gör, och på morgonen kommer du "hata" honom. Jag fattar ju att du även skämtar lite, förstås :) 

Men nyfiken blir jag iaf. Köper man en hund med tanken att "ååh vad jag ska ÄLSKA den över allt annat!!" och om man sen inte känner det då tänker man "åhh jag hatar den!"? Jag kan inte se mig själv tänka riktigt så, men det kanske är mig det är fel på? Jag tänker att jag vill ha en hund för sällskapet, träningen, umgänget, en känsla av säkerhet, att jag gillar ha djur runtom mig, att vara ute mycket och hitta på aktiviteter mm.. Har nog inte tänkt så mycket på hur mycket jag kommer älska eller hata den.. Däremot så vet jag ju att jag gillar hundar och att umgås med hundar i allmänhet och att jag definitivt kommer bonda med hunden på sikt, oavsett vilken personlighet den har.

#8 Du har rätt, lite knasigt formulerat av mig. Men jag har liksom tjatat om en hund i flera år så jag liksom förväntade mig att jag skulle "klicka" med hunden och att den skulle bli min bästis direkt. Haha, det lät lite fjantigt men du fattar. Nu har jag tack och lov fått reda på att det är normalt att inte älska valpen direkt. Jag menade inte att jag antingen älskar eller hatar valpen, vanligtvis är det något mellanting, typ att jag inte hatar honom men jag känner liksom inte "Åhh min lilla valp är det bästa jag har". Men på morgonarna hatar jag honom på skoj, men det har mest med själv att göra eftersom jag är så trött då haha. Men jag tror jag förstår hur du menar! Bra att du berättade att du funderade över hur jag formulerade mig så att det går att reda ut det!